Total jävla panik

Det kanske inte är hela världen men då kan man aldrig få hyreskontrakt. 
Det borde ju gå men har så mycket andra lån, och alla kräver typ 1000 kr i månaden. Det är ekonomiskt helt jäkla omöjligt.

Har redan betalplaner på banklånen. En väntar jag svar på. Vill inte leva men vill inte dö heller. Har familj. Men ingen släkt att låna av. Det här är nog det riktiga helvetet och lite till. Har typ 27 000 efter skatt men avbetalningsplaner och lån på lika mycket typ, Så hyra, mat och sånt. Räcker inte. 

Kanske går det men finns inga lägenheter här. Har dessutom inte råd att betala dubbel hyra och flytt och sånt. Allt kostar pengar. Och det tar 3 månader innan man kan ens göra det. Det är akut här och nu. Och det här kan jag kanske klara med min inkomst de kommande 8 månaderna. Det handlar inte om mer än så just nu.

Typ 500 000 men allt är inte akut. En del är i banklån med låg ränta. Det som är akut handlar kanske om 100 000. Det är de som tillsammans gör att jag har avbetalningsplaner på 20 000 kr.

Nej, inte på alla och amorteringsfritt kan jag inte få då. Jag har kalkylerat, grubblat, räknat, fått panikångest, gråtit, ringt till psykjouren, kräkts. Ja allt. Och mailat inkassobolagen typ hundra gånger. Därför orkar jag inte mer. Kanske kan jag göra en sista chansning och ringa alla men det tar sån tid och tror inte det hjälper... Känns som att livet är över på riktigt. 

Tack för att ni bemödar er. Jag har nog fattat mitt beslut. Trodde aldrig det skulle bli så här.

Jag måste. Mitt liv är över. Det är bara att inse att jag drog detta för långt. Försökte rädda min situation men stjälpte den istället. 

Tack till er som svarat. Det kanske löser sig, kanske inte. En sak vet jag om jag överlever detta. ALDRIG mer ett lån och ALDRIG mer handla på kredit. Kommer få fobi för lån och krediter för resten av mitt liv. Och så jävla arg på mig själv. Tog lån för att täcka gamla lång och snabbt som fan var man inne i snurran. Det är sjukt hur snabbt det går ska ni veta. Får se om jag klarar mig en dag till. För så funkar det just nu. En dag i taget. Annars får jag fullkomlig panik.

Tack. Problemet är avsaknaden av vänner och familj som kan hjälpa ekonomiskt. Frågat tre mostrar, bara en som svarat. 2 har inte ens svarat. Men så är det. Är bara rädd att jag förstört vår relation för evigt. Och det gör ont. Men vad ska man göra. Riktiga släktingar som den mostern, även om hon inte kunde hjälpa, hör av sig och beklagar situationen i alla fall. Svärföräldrarna är förtidspensionärer, har inga egna föräldrar eller syskon. Vänner blandar jag helst inte in i denna soppa. Och vet ju inte när jag kan betala tillbaka ens. Så det känns konstigt att låna av de därför.

Vi bor ihop. Vi sitter i samma skit. Överskuldsatta som fan. Så ingen hjälp där. Och de flesta småskitlånen har jag tagit så det är mitt ansvar anser jag.