Jag tycker inte synd om mig själv.
Jag har ca 30 000 kr per månad i lån/avbetalningsplaner. Hyra och omkostnader ej inräknade. Inkomst efter skatt 48 000 kr. Avbetalningsplanerna går ej att få ner. Har försökt en miljard gånger... Plus att det ligger skulder på 50 000 akuta skulder.
Det stämmer... 30.000 i månaden.
Nej. Det räcker inte... Därav problemet. Har försökt att lösa detta på ALLA möjliga tänkbara sätt. Verkligen men idéerna är slut. Livet är slut. Med 50 000 kr kan jag få ner det till 18 000 kr... Det är det som är sorgligt. Att det skulle kunna gå men pengarna finns inte någonstans att låna.
Den skam och skuldkänslor som uppstår kommer radera hela mitt sociala nätverk och min familj. Jag kommer att bli bostadslös i så fall och i värsta fall arbetslös. Så ja, livet är lite över.
De flesta vänner lätt. Såklart de skulle veta om det sker utmätning och hälften av hushållet är borta...Typ. Är rädd att jag inte har några riktiga vänner på det sättet.
Ok, de var de kanske inget att ha men ändå. Och familj blir jag utan, det är garanterat. Jag vill verkligen lösa detta men det går inte.
Typ ja. Det där med att hålla fasaden uppe har jag gjort hela mitt liv. Tragiskt ja. Men enda sättet för att kunna överleva. Det blev tidigt ett sätt att hantera mina problem.
Har pratat med ekonomisk rådgivare och fogden. Därav dessa tankar. Det ser nattsvart ut. Bostadslös för att min sambo skulle kasta ut mig och arbetslös för att jag inte skulle ha pengar att ens ta mig till jobbet. Det är min framtidstro.
Nåja, kärleken övervinner nog inte alltid allt. Inte såna här grova överträdelser...
Så ja, jag kämpar men är inte säker på att det räcker. Orken har tagit slut.
Självklart kämpar jag med den motivationen att jag ska finnas till för mitt barn.
Men känner mig så sjukt värdelös som människa just nu.