För oss som försökt bli gravida i fem månader eller längre

Hur gick graviditetstestet idag Sweet Candy?

 

Vad tråkigt att höra om ditt missfall Tallbarr.. Har ni varit hos gyn och kollat upp dig nu när ni jobbar på bebis nr 2? 

 

Jag ska till gyn på cellprov den 11e och tänkte passa på att prata med dom då.. Gick med en inflammation på livmodern i ett år innan dom upptäckte felet och kunde behandla och är livrädd att detta har påverkat fertiliteten på något sätt.. 

Hejsan!

Jag och min man är snart inne på 11 försöket med ett syskon , och undrar lite när man kan söka "hjälp" har hört att man ska ha försökt i 1 år(?) vart vänder man sej i första hand?

Tack på förhand

Jag måste dela med mig av ett samtal jag hade med min närmsta vän. Han bor ca 80 mil bort så vi ses väldigt sällan. Jag berättade för några dagar sedan att jag och maken försökt få barn i sju månader och bara har ett missfall som resultat. Vi har helt olika mål i livet och olika livssituationer. Han är singel och student och är tveksam till att ha barn.

MEN, han satte sig direkt och googla och försökte trösta mig med att det kan ta lång tid att få barn även om inget är fel och att jag är i precis rätt ålder för att få barn. Och att vi inte borde dricka alkohol... Jag visste ju allt han sa, men omtanken i det värmde. Han har lovat att hålla tummarna runt den tjugonde för då är det bim. Och jag tror han kommer göra det ????

Rådet att "slappna av" har man ju hört av SÅ många! Och då känner iaf jag att det förstås är mitt fel att det inte blivit något ännu. Men så är det ju faktiskt inte, inga undersökningar har visat att det är nån skillnad om du slappnar av eller inte. Så finnd det ju de som dessutom vågar ta alla barn som blivit till av misstag som argument för det här. Jag tror det ändå är ännu vanligare att barn INTE blir till just de gångerna. 
Jag har nog nångång kläckt ur mig åt nån med barn som har svårt att få syskon att de ska vara glada över det/de barn de har. Men visst är det sant att ett syskon är minst lika önskat som det första. 
Tycker det är jobbigt det här, dels att prata med folk om saken och dels att inte göra det. I början hade vi ju tänkt att inte berätta åt nån att vi försöker för att få överraska alla sen. Men sen i något skede visste jag inte längre vad man skulle svara när barn kom på tal, det känns ju fel att säga att vi inte vill ha barn ännu. Sen när jag berättat för några har man fått de här dumma kommentarerna om att slappna av och "kanske det inte är meningen att ni ska få barn".

Jag har inga barn, och skulle bli överlycklig för att få ett. Klart att man helst vill ha minst ett till, då jag själv är gudaglad för mina syskon.

Har man inga barn anar man ju inte ens om man kan få ett. Hellre ett än inget, hellre två än ett (för de flesta)

Så jag skulle själv kunna sagt något sådant, och det är absolut inte av ond mening att din väninna sagt så skulle jag tro.

Dock otroligt klumpigt att haspla ur sig det där med hur lätt hon haft det. Det är opassande.

Och att folk ber en att ta det lugnt är väl för att det typ är bevisat att det är betydligt svårare om man är stressad. Men kan förstå att det är svårt att slappna av när månaderna bara rullar förbi.

Någon skrev något med att det äldre syskonet är två. Kom ihåg att de rekommenderar minst tre år mellan syskon (Dock har min familj nästan 2 mellan varje barn, förutom till min äldsta bror, och det har gått bra för oss ändå).