För oss som försökt bli gravida i fem månader eller längre

Jag hoppar in här också. Behöver lite folk att känna igen mig i och prata lite. Om ni inte orkar läsa hela mitt gnäll hoppa gärna er till min riktiga fråga.

Jag 26 min man 27, mars blir vårt sjunde försök på lika många månader. Fick men i helgen och mår väldigt dåligt, inne i en rejäl bäbis-svacka. Känns som att det kokat ihop till en "perfekt storm" alltså när allt går fel och neråt.

Vi gifte oss i november förra året och nu går spekulationerna på högvarv, är bland de yngsta på min arbetsplats och "damerna" på mitt jobb tar sig friheterna att kommentera min brist på bula trots att jag gift mig, frågar rätt ut, pratar om det med varandra, ger mig goda råd jag inte bett om. De som inte tror vi försöker utgår istället från att vi inte försöker och försöker istället övertyga mig om att börja försöka "det tar tid", "du kanske ångrar dig om du väntar för länge".

Släkt och vänner har redan förstått att vi försöker och att det inte går bra, blickar, kommentarer, vänliga kommentarer, "nästa jul kanske vi är fler" "säg till om ni har några glada nyheter".

Vänner som blir gravida, och såklart en nära vän som blev gravid på första försöket frågar varje månad och hänvisar varje mens till att jag inte slappnar av tillräckligt, jag försöker för mycket, tänker för hårt osv.

Jag vill bara skrika, gråta och sparka. Och har världens finaste man som blir så ledsen av att se mig såhär och inte kunna göra mer än att sätta på mig på beställning och önska och noja med mig.

Min fråga
Jag är ganska överviktigt, var det hela mitt liv fram till för tre år sedan då jag gick ner 26 kg på kostomläggning och mycket motion. Nådde nästan min idealvikt. Föll tillbaka i gamla vanor och gick upp lite i taget tills jag i slutet av förra året tröståt väldigt mycket och hade tillslut tillintetgjort all viktminskning.

Har tagit tag i mig själv igen sedan några månader tillbaka och lagt om kosthållningen igen och är bättre med motionen och börjar sakta tappa igen. Jag har sådana känslomässiga bekymmer med min vikt och att jag gjorde det oförlåtliga att schabbla bort min viktnedgång .

Är livrädd att få höra att det är min vikt som gör att jag inte får mitt plus. Och dömande blickar och kommentarer av barnmorska osv.

Någon som har något hoppfullt att säga om era kontakter med BM och er vikt?

Nej, mensen är inte ojämn, jag har ett BMI en bit över 30 MEN jag har en bild på hur jag såg ut när jag vägde såhär mycket "första gången" och det ser helt annorlunda ut. Jag ÄR överviktig och SKA gå ner, men det är annorlunda fördelat och trots att jag gått upp mycket fett så har jag en grundkondition och muskelstyrka som jag aldrig haft.

Känns väldigt defensivt men jag vill ta med mig den bilden för att visa om de säger något för att kunna försvara på något vis. "Ja jag vet att min BMI är dåligt, men titta här vilket klot jag var innan fast på samma vikt". Känns fånigt men som sagt, en av mina rädslor.

Ja äter folsyra och försöker undvika alkohol eller planera så jag bara dricker när mensen kommit. Gör liknande med min största last cola zero. Försöker inte dricka mellan ägglossning och mens.

Börjar räkna ner till fredag nu då jag har BIM och stålsätter mig för att inte testai förväg för första gången.

Spänner och trycker som det gjort de senaste månaderna också och jag tar ut både lycka och misslyckande i förskott redan nu. Kastar mig själ mellan hopp och förtvivlan och börjar anklaga mig själv, jag är för tjock, jag dricker för mycket kaffe, jag glömde folsyran i lördags osv osv.

Plus idag på BIM-2, sjunde försöket. Chockad och rädd och glad och lycklig. Och väldigt rädd.