Min Mamma låg för döden, gav dom för mycket morfin?

Jag jobbar som sjuksköterska på en palliativ enhet och hoppas att mitt svar kan lugna dig. När en människa ligger inför döden så är ytlig, rosslig andning ett av tecknen på att det inte är långt kvar. Oftast handlar det bara om timmar eller rentav minuter i det läget. Då finns det ingenting vi kan göra för att ändra förloppet, det enda vi kan göra är att minska obehaget för patienten. Tidsgränserna för morfininjektioner och rogivande injektioner blir därför helt oväsentliga, vi ger när det verkar behövas för att patienten ska bli lugn, det kan bli med en halvtimmes mellanrum om så skulle behövas. Morfin ges väldigt frikostigt i livets slutskede.

Vad jag försöker säga är att du absolut inte ska känna att du har någon skuld i någonting, tvärtom bidrog du antagligen till att lindra din mammas lidande på slutet. Jag beklagar verkligen din sorg, det är inte lätt att sitta brevid, och försöka leva vidare efteråt. Men du gjorde absolut ingenting fel, tvärtom! Det är för övrigt ganska vanligt att patienter "väntar" med att gå bort tills deras anhöriga gått därifrån en liten stund, har jag märkt. Alldeles som om det blir lättare att ta det sista steget då. Ingenting är ditt fel!!!

Kram till dig!

Det kan vara så himla olika det där. Vissa är klara och "med" ända till slutet, medan andra blir okontaktbara i en vecka innan de släpper taget. Vissa blir rossliga precis på slutet, andra blir det inte alls. Ytlig andning är ett vanligt tecken på att det närmar sig slutet, men för vissa tar det bara slut utan några som helst tecken. Många kan dessutom, som jag också förstår det på din beskrivning av din mor, bli riktigt "pigga" precis innan de släpper taget. Som en sista ansträngning. Vad jag försöker säga är att själva döendet är otroligt individuellt, och det är svårt, även för oss med erfarenhet, att säga någonting om förloppet. Det mesta är normalt, helt enkelt. Utifrån min erfarenhet tycker jag att din mors död låter helt normal, och jag tycker att det var jättebra att hon fick den smärtlindring hon fick. Sen beklagar jag att du inte fick vara med i själva dödsögonblicket, det vet jag att många tycker är jobbigt att missa, men som jag förstod det hade ni ändå vakat i några dagar, så din mamma kände sig nog aldrig ensam. Som sagt, många verkar vänta med att dö tills de anhöriga har lämnat rummet... Då får man försöka tänka att det var så de ville ha det. :)

Som sagt. Ta hand om dig, och släpp skuldkänslorna. Du fanns där för din mor och hon slapp lida tack vare dig! Kram!