Varannan vecka bor min pojkväns 17-åring hos sin mamma sen flera år tillbaka från det dem gick isär.
Mamman bor i en tvåa.
Nyligen fick jag veta att 17-åringen då sover på en uppblåsbar madrass i vardagsrummet.
Är det verkligen okej? Överreagerar jag? Jag själv tror att det måste kännas hemskt att få bo som en nattgäst, utan en egen vrå varannan vecka, år ut och år in.
Spelar roll? Han/hon är 17. Vill du mamman ska tvingas flytta till ett storre boende hon inte har råd med och barnet flyttar ut om ett år? Tror nog en 17-åring som vill bo hos sin mor kan komma overens med henne om det. Annars får han/hon väl bo hos din pojkvän på heltid eller hur!
Jag är medveten om att (och det borde du, som svarade här ovan, med vara) :
*många barn/ungdomar vågar inte ha en rak & ärlig kommunikation med sina föräldrar. Kuvade.
*bostadsbrist råder i storstäder tex. Så förutsätt inte att ungdomar har möjlighet att flytta hemifrån tidigt
Det finns ett praktiskt och humant sätt som de flesta "trångbodda" tillämpar som kallas BÄDDSOFFA. Då kan man ge sitt enda barn ett eget rum. Så de känner sig välkomna och kanske tom älskade och viktiga. Tom den kanske viktigaste i sin mammas liv. :(
jag förstår inte riktigt vad TS är ute efter?
Vill inte 17åringen sova på en madrass utan hellre i en soffa?
menar du att tonåringen inte vågat säga detta?
Men köp mamman en bäddsoffa i julklapp då! Forslagsvis i en neutral färg så den passar till det mesta. Den kan levereras direkt till henne, problem solved.
Jag menar så här: jag tycker ALLA barn ska få känna sig välkomna, och inte som en gäst, hos sina föräldrar.
Om jag som mamma bor tex i en tvåa så skulle sovrummet få vara mitt barns. Sen kan ju jag sova där veckan då barnet är hos pappan.
Om det är ok beror väl på om 17 åringen tycker det är ok... när jag var 17 hade jag tyckt det var självklart att min mamma, som bor i lägenheten på heltid, hade det enda rummet.. men det är ju bara jag :)
Känner sig tonåringen okej o bekväm med det kan jag inte förstå varför du skulle bli upprörd överhuvudtaget.. de KAN ju ha haft en kommunikation om det...
om tonåringen däremot känner sig som en gäst pga detta så hade jag löst det genom att skaffa en soffa som går att sova i och låtit tonåringen ta rummet vv och själv flyttat ut på soffan vv. Att mamman ALLTID skall sova på soffan känns ohållbart - iallafall om det andra rummet står tomt...
TS - vad säger tonåringen själv? Är tonåringen en person som har en öppen kommunikation med din mamma eller är det så att tonåringen inte skulle våga säga ifrån. Det är nämligen två helt olika scenarion..
Jag är medveten om att (och det borde du, som svarade här ovan, med vara) :
*många barn/ungdomar vågar inte ha en rak & ärlig kommunikation med sina föräldrar. Kuvade.
*bostadsbrist råder i storstäder tex. Så förutsätt inte att ungdomar har möjlighet att flytta hemifrån tidigt
Det finns ett praktiskt och humant sätt som de flesta "trångbodda" tillämpar som kallas BÄDDSOFFA. Då kan man ge sitt enda barn ett eget rum. Så de känner sig välkomna och kanske tom älskade och viktiga. Tom den kanske viktigaste i sin mammas liv. :(
Jag menar så här: jag tycker ALLA barn ska få känna sig välkomna, och inte som en gäst, hos sina föräldrar.
Om jag som mamma bor tex i en tvåa så skulle sovrummet få vara mitt barns. Sen kan ju jag sova där veckan då barnet är hos pappan.
Jag menar så här: jag tycker ALLA barn ska få känna sig välkomna, och inte som en gäst, hos sina föräldrar.
Om jag som mamma bor tex i en tvåa så skulle sovrummet få vara mitt barns. Sen kan ju jag sova där veckan då barnet är hos pappan.
Tack för era seriösa och tänkvärda svar. Jag är känslig och vill ju att xx ska ha det bra. Där jag/alla vuxna/mammor/pappor bor så har vi ju skåp, möbler och garderober med våra grejjer. Att då våra barn inte ens får ha något eget känns för mig så orättvist.
(Jag själv skulle sovit i barnets rum de veckor jag var själv)
Tack för era seriösa och tänkvärda svar. Jag är känslig och vill ju att xx ska ha det bra. Där jag/alla vuxna/mammor/pappor bor så har vi ju skåp, möbler och garderober med våra grejjer. Att då våra barn inte ens får ha något eget känns för mig så orättvist.
(Jag själv skulle sovit i barnets rum de veckor jag var själv)