18 år längtar efter barn!

Jag förstår hur du känner dig, jag var exakt likadan. Jag fick dock våran dotter när jag var 18. Är 19 nu, och min lilla är 1 år.

Har ni egen bostad? Det är ett utav det viktigaste, att kunna vara självständig. Oberoende. Jag tycker de första man ska göra är att planera. Till exempel har du byggt upp ditt SGI så du kan få en ordentlig föräldrapenning? För när bebis kommer vill man inte liksom skicka iväg till förskola så fort dem fyller 1, utan man vill ju vara med dem så länge som möjligt. Har ni ordnad ekonomi? Ett stabilt liv? Jobb? Studier? Hur ska ni försörja barnet? Visst, det ''går'' att få ihop det men man kommer se så fina saker och dyra grejer som man ibland kan känna att man måste ha, och då måste man ju ha pengar för det. Orka gå upp 4 på morgonen, sova varannan timme, ha psykisk ork när barnet skriker hela nätterna, OM hen gör det dvs. Skulle du klara dig ifall du var ensamstående? För man har ju aldrig någon garanti.

Jag ska inte ljuga, JAG tycker personligen föräldraskap är helt underbart. Att vara mamma är fantastiskt, och jag har aldrig älskat någon eller något på samma sätt, den oändliga kärleken. 99% är det bra, 1% dåligt. Men den starka kärleken, och allt det positiva övervinner den där lilla procenten lätt. Jag har haft det ganska enkelt från början. Dottern har alltid sovit hela nätter, oftast nöjd och glad med tillvaron. Trodde aldrig det skulle vara så här bra att ha barn, men så är det ju inte för alla. En kompis till mig, trodde att alla barn är som mina. Dvs sover hela natten osv. Nu när hon fått sitt barn tycker hon det är jobbigt, och säger att det inte riktigt var detta hon förväntade sig, att hon trodde det skulle vara annorlunda, att hon trodde sitt barn skulle vara på ett visst sätt. Så alla barn är olika, det finns ingen garanti på hur lätt eller svårt det kommer bli. Jag vet att det KAN vara riktigt jobbigt, men som sagt.. Jag har bara känt att allt varit positivt och enkelt. Men jag förstår verkligen hur du känner! Men som sagt, planera