18 år längtar efter barn!

Det handlar mer om än att det kan vara jobbigt.... hur ska du finansiera ditt liv med ett barn? Vad har du för inkomster? 

Vill din kille ha barn så tidigt?

Jag förstår hur du känner dig, jag var exakt likadan. Jag fick dock våran dotter när jag var 18. Är 19 nu, och min lilla är 1 år.

Har ni egen bostad? Det är ett utav det viktigaste, att kunna vara självständig. Oberoende. Jag tycker de första man ska göra är att planera. Till exempel har du byggt upp ditt SGI så du kan få en ordentlig föräldrapenning? För när bebis kommer vill man inte liksom skicka iväg till förskola så fort dem fyller 1, utan man vill ju vara med dem så länge som möjligt. Har ni ordnad ekonomi? Ett stabilt liv? Jobb? Studier? Hur ska ni försörja barnet? Visst, det ''går'' att få ihop det men man kommer se så fina saker och dyra grejer som man ibland kan känna att man måste ha, och då måste man ju ha pengar för det. Orka gå upp 4 på morgonen, sova varannan timme, ha psykisk ork när barnet skriker hela nätterna, OM hen gör det dvs. Skulle du klara dig ifall du var ensamstående? För man har ju aldrig någon garanti.

Jag ska inte ljuga, JAG tycker personligen föräldraskap är helt underbart. Att vara mamma är fantastiskt, och jag har aldrig älskat någon eller något på samma sätt, den oändliga kärleken. 99% är det bra, 1% dåligt. Men den starka kärleken, och allt det positiva övervinner den där lilla procenten lätt. Jag har haft det ganska enkelt från början. Dottern har alltid sovit hela nätter, oftast nöjd och glad med tillvaron. Trodde aldrig det skulle vara så här bra att ha barn, men så är det ju inte för alla. En kompis till mig, trodde att alla barn är som mina. Dvs sover hela natten osv. Nu när hon fått sitt barn tycker hon det är jobbigt, och säger att det inte riktigt var detta hon förväntade sig, att hon trodde det skulle vara annorlunda, att hon trodde sitt barn skulle vara på ett visst sätt. Så alla barn är olika, det finns ingen garanti på hur lätt eller svårt det kommer bli. Jag vet att det KAN vara riktigt jobbigt, men som sagt.. Jag har bara känt att allt varit positivt och enkelt. Men jag förstår verkligen hur du känner! Men som sagt, planera

Jag har också haft en stark barnlängtan sen jag var väldigt ung (tog fart i 17-18 års ålder).. Jag har aldrig varit den som festar eller dricker (både jag och min kille är nykterister), har haft fast förhållande sen 14 års ålder och eget boende sen gymnasieålder. MEN vi väntade av praktiska skäl och nu är jag gravid med första barnet (är 25 år). Idag har vi båda jobb, bostadsrätt, sparade pengar osv.. Det känns bra att vi väntade pga av allt praktiskt.

Fundera på om er livssituation verkligen är 100% rätt/passande redan vid såhär tidig ålder? Finns förstås många 18-åringar som redan har allt (inkomsten, boendet osv), men man ska också vara mentalt mogen och redo (vilket jag inser nu att jag INTE var vid 18 års ålder, men alla är olika).

Vi är i alla fall glada att vi väntade, nu kan vi njuta av graviditeten till 100% och slippa oroa oss. Dessutom har vi ett låångt förhållande bakom oss så vi kommer bli ett toppen-team som föräldrar. Det finns alltså enligt mig många fördelar med att vänta! Nu när vi äntligen ska få vårt första barn så är lyckan total.

Åh tack för era svar! 
Jag förstår att jag måste vänta något år så jag har hunnit tagit studenten, flyttat hemifrån och byggt upp och sparat pengar. Jag vill också hinna göra allt roligt en sista gång nu nästa sommar innan jag skaffar barn. 
Det är trots allt en människa man ska ha 110% ansvar för och kunna finnas där varje sekund. Det är ett enormt ansvar men jag kan faktiskt inte längta mer efter att få ta hand om mitt barn. 
Jag ska få en bror i januari så jag antar att jag får gosa och leka lite mamma till honom så länge :P 

Det är skönt att familjeliv finns där man kan prata med fler som känner som en. Mina kompisar nästan hatar barn och vill vara minst 30 innan dom skaffar barn så jag kan inte prata med dom, för dom skulle ändå inte förstå min längtan. 

Jag vet inte riktigt varför jag har sån barnlängtan.. Men jag har alltid älskat barn och har alltid velat jobba med barn. Min mormor fick min mamma när hon var 17 och min mamma var 22 och pappa 20 när dom fick mig så det här att få barn i ung ålder är rätt "vanligt" i min familj

Jag känner likadant som dig, trådstartaren...  är 23 år gammal, utbildad förskollärare, bor i radhus med min fästman och längtar.... men han vill inte än, så jag får vänta in bättre tider helt enkelt. Pust.