Kärlek

Hej,

Lite osäker på huruvida kategorin stämmer eller ej men jag är snart 42, 3 barn i åldrarna 15 (bonus) 7 och 5. Vi har varit gifta i 11 år och hon är min själsfrände och 46 år. Vi har haft 2 svåra kolikbarn på raken men tagit oss genom med bravur. De flesta hade skilt sig för mindre med tanke på att vi inte har någon avlastning i form av mor och farföräldrar då de ej finns med i bilden. Låter lite trist och onyanserat men jag orkar inte förtälja alla detaljer då jag vill veta hur andra har det? Faktum är att vi har ett fantastiskt sexliv när vi väl har det. Även om det blir mer sällan så har jag hur konstigt nog än låter full förståelse för hur saker och ting hänger ihop som betydligt mer påverkar en kvinnas sexlust och ingen bitterhet där. Så sexet är inte huvudfrågan.

Självfallet så saknar jag sexet men det som är pudelns kärna och min avsaknad är närheten. Hon visar sin kärlek och ömhet när hon väl är utsvulten. Jag saknar tiden där vi höll om varandra till sömns och framförallt spontaniteten och jag kan inte minnas när hon senast flyttade över till min sida och bara håll om mig! Har inte skett på åratal. Varje gång jag närmar mig så möts jag av en skräck där hon upplever att jag eftersöker sex. Känner bara att jag ger och ger men ytterst sällan får någonting tillbaka. Lever ständigt med känslan om att truga om närhet och inte minst sex och det får mig att må oerhört dålig. De senaste dagarna så har jag härsknat rejält och det undgår ingen när jag är tvär då det inträffar ytterst sällan. Vi har alltid haft lätt att prata med varandra och ingen av oss har någon provocerande attityd. Men hon vägrar diskutera ämnet och beskyller mig för mitt humör och temperament. Vill inte beröra ämnet i barnens närvaro och hon undviker ämnet när vi lägger oss pga att det är för sent och för trött. Vet inte längre när jag ska kunna ta upp ämnet men jag älskar henne och min familj över allt annat oavsett. Men jag känner mig samtidigt olycklig när alla andra suger kärlek och närheten ur mig.