Kärlek

Jag ser det inte som att mammor väljer att tillfredsställa sina behov av närhet med barnen - utan det är så att det uppstår ett kemiskt band mellan mor och barn när barnet förd, ni som själv upplevt eller har partners som upplevt förlossningsdepression vet vad jag menar. Om detta kemiska band inte uppstår bryr sig kvinnan inte om sitt barn....denna kemiska process fördjupas av amning... och banden ska finnas där och kommer att finnas där. kvinnors förmåga att bistå med sin kropp till barnens tröst är essentiellt för allas våran utveckling till satabila individer....men....det har en baksida och den baksidan tenderar att uttrycka sig starkare i en värld där ett föräldrapar allt oftare är utelämnade till sig själva när det gäller omsorg för barnen. Det innebär som TS skriver att det blir mycket litet egentid för resp förälder. Det klassiska är mannen som flyr hemmet för att istället jobba extra mycket....kvinnan har av tradition blivit kvar med barnen....så min rekommendation till TS är - att skaffa barnvakt på schema - och att den tid som frigörs ska ägnas åt att mötas som älskade par, att planera in egna aktiviteter... mina grannar gör bland annat så att varannan vecka har han huvudansvaret för barnen på kvällarna, då gör hon egna saker...och nästa vecka är det hon som har huvudansvaret...det är en början. För har vi inte tid att reflektera över oss själva har vi heller inget att ge till andra....

För att klara detta kan man faktiskt skriva ett kontrakt över en tid - säg 6 veckor eller 3 månader, vad som passar. När den tiden har gått avsätter man tid för utvärdering...BÅDA parter måste förstå att det krävs en insats, att det kräver att man litar på sin partner, att man faktiskt går i väg och gör det som man planerat, även om det är extra jobbigt med barnen en kväll. Det krävs lite jävlar anamma och struktur!!

Inte förrän kvinnan är trygg med arrangemanget - kan acceptera att mannen sköter barnen annorlunda än vad hon skulle göra och att hon känner att barnvakten fungerar - kan hon börja tänka på sig själv. Men när hon väl börjar göra det igen - kommer hon att förstå vad hon varit en del av - men det kräver stunder av mental och fysisk distans till sina barn. Tiden bör aldrig vara kortare än 3 h och gärna halva dagar om minst 6 h ett par dagar i månaden!! Det är absolut viktigt att det är tid som man inte ägnar åt några måsten....det bästa är om man har möjlighet att lämna hemmet...

Så är det också att relationer tar slut, man utvecklas åt olika håll - ibland går det att reparera men ibland är det inte så...Jag separerade när jag var 42. Många bryter sina förhållanden när de är runt 40. Det är inget konstigt med det, det är mitt i livet och man känner att man har möjlighet att bygga upp ett nytt liv. Oftast är också barnen så stora att de klarar en separation. Mina var just 5 och 10. Den stora har klarat det galant, den mindre har farit illa av att bli separerad från mig...jag kan bara konstatera det och försöka stärka så gott jag kan. Just nu har jag vårdnaden om den yngre 20 av månadens 30 dgr!!

Separationen har inneburit att vi båda som föräldrar har bättre relation om och med våra barn, f.a. har barnen blivit gladare och mer spontana. Jag ångrar inget. Funderar i bland på om vi borde ha separerat tidigare, kanske det är så men allt har sin tid. Ibland behöver man tid att fundera och en separation är en sådan sak. När vi separerade hade vi inte haft ett sexliv på 5 år...inget alls. Vi sov i separata sovrum....

Tror att jag förstår hur du känner då jag också försökte länge. Innan jag svarar på din fråga vill jag bara säga att jag upplever tiden med barnen mycket starkare nu, än fast jag har dem halvtid. Är ganska säker på att det beror på att jag mår bättre, är mer tillfredsställd och mindre frustrerad - har alltså en högre närvaro, och det responderar mina barn på. Vi har det bättre nu helt enkelt men visst i jmf med ett optimalt familjeliv med en mamma och pappa som trivs tillsammans - så har de såklart varit med och betalat ett pris. Men då det inte var en möjlighet så blev denna lösning bättre än det vakuum som vi föräldrar befann oss i.

Sex var såklart en del i det. Jag förändrades ganska mycket i min förmåga till sexuell tillfredsställelse efter mina förlossningar och han uttryckte, efter många långa samtal, att han helt enkelt inte var intresserad att tillfredsställa mig på annat sätt än han gjort tidigare. Han sa att han var ointresserad av det.

Allmänt var det så att jag ville fortsätta att utvecklas medan han var nöjd som det var, jag såg utvecklingsmöjligheter medan han såg hinder. Vi lyckades aldrig överbrygga det. Till saken hör att jag läste och tog en magisterexamen under våra sista 4 år vilket resulterade i att han dessutom blev avundsjuk på min förmåga...som också gjorde att han började bete sig väldigt kränkande mot mig... men det slutade med att jag var den som en dag slog till honom i ren desperation och han slog tillbaka.... 

...vårt förhållande hade urartat och det fanns bara en lösning.

... vill lägga till en sak som är viktigt i sammanhanget rörande din frus större svårighet till närhet; Närhet föder intimitet och sex, så är det. Det kom ut en rapport inte för så länge sedan om att par (oavsett längd på förhållandet) som sover nakna tillsammans - har också mer sex tillsammans och de upplever också att de har ett bättre samliv än andra par (mer nöjda).

Därutöver ska man vara absolut medveten om - att man kan bli väldigt mätt på närhet som kvinna när man har små barn, ett eller flera...så när man därutöver också ska hålla om mannen får man som kvinna lätt en att känsla av att man inte gör annat än att ge... känslan av att mannen bara blir "ytterligare ett barn" att hålla om kan infinna sig.... därför är det här med medvetenhet hos kvinnan och hos dig som man - så viktigt.

Personligen tror jag den bäst infinner sig för kvinnan om paret lägger upp vardagen så att hon får mer egentid. Hon måste få vila sin kropp och sin hjärna från barnen för att överhuvudtaget få intresse och lust för närhet som kvinna i ett möte med dig som man.

Kan du visa henne det jag skrivit? Kan det vara något att samtala kring? För jag tror att det finns kvinnor som förväxlar denna trötthet på närhet som avsaknad av lust för mannen!! (det behöver inte vara så, men det kan vara så)

Önskar er varm lycka till!!

 Härligt att läsa!!!/Q

Linux 1003

Ni verkar helspända båda två. Din fru verkar ju vilja/försöka ändå men något händer på vägen...

Ta barnvakten en gång till - ta bilen någonstans där du och din fru kan ta en promenad. Tala sedan med allvar om er situation med din fru, berätta om hur du upplever att ert samliv har förändrats och hur du tänker och känner kring det. Det viktigaste är att du bjuder in henne till att berätta... fråga vad du kan göra...fråga om någoting har förändrats eller hänt...berätta för henne att du vill förstå henne...om hon så aldrig mer vill ligga med dig så är du iallafall värd att få veta varför!!

Du skriver att hon är 46....kan det vara så att hon har börjat komma in i klimakteriet? För då påverkas både slemhinna och sexlusten i allmänhet. Med tanke på att du är yngre kanske det är svårare (känsligare) för henne att prata med dig om åldersförändringar som påverkar ert samliv!? Tänker att om du får erektion direkt som visar hur mycket du vill - medan hon kanske inte känner något pirr alls och blir stressad av att känna din lust och förmåga.

Vi har en åldersfixerad kultur där ett aktivt sexliv också är beviset på ungdomlighet - när vi sedan som riktiga människor får symtom som har med åldrandet att göra och som inte går att dölja för partern - så kan det vara något väldigt svårt att prata om (torr och skör slemhinna, minskad förmåga till erektion och lust tex). Att hitta på ursäkter av olika slag är ett jättevanligt och att undvika sexuella situationer är ett annat.

Ni verkar helspänada båda två och klarar ni inte att prata om det själva ska ni ta hjälp, för det är ni och era barn värda.. Tänker att ni skulle kunna må bra av att göra ett trepartsamtal. Ett sådant (om det görs korrekt) innebär att ni träffar en relationsterapeut som medierar det ni säger om och till varandra. Dvs ni talar inte med varandra utan det ni vill säga till varandra säger ni till denna trepart som för det vidare. Den personen ska vara neutral men har rätta att ändra på det ni säger, dvs rätt att använda andra ord.. Det är ett oerhört effektivt sätt att samtala om svåra saker och komma vidare... tyvärr finns det få riktigt bra professionella utövare...men som oftast någon i varje kommun.