• Anonym (Vilsen i tänket)

    hur hade ni reagerat?

    Jag= gift, bonusbarnet är tonåring, har funnits med länge, mamma till gemensamma barn.
    Situation= bonus har på senare tid börjat tyckt att jag inte ska närvara vid vissa samtal och jag ska inte ta beslut rörande bonus. Min man har hakat på och går på bonus linje. Jag ska alltså inte få tycka,lägga mig i och inte heller ta beslut.
    Hur skulle ni reagera?
    Jag känner mig vilsen i situationen. Från att vara en familj där allas lika har varit i fokus så ska jag helt plötsligt stänga inne med åsikter och ej få säga ifrån. Jag kan inte ta det riktigt så jag har stängt av. Jag är trevlig men inget mer. Har ingen som helst lust att bli "utnyttjad" att vara välkommen att vara delaktig när tonåringen själv vill det och sen inte ha ett skit att säga till om.
    Är jag omogen? Är mitt sätt att agera felaktigt? Hur skulle ni tänka och göra?

  • Svar på tråden hur hade ni reagerat?
  • Påven Johanna
    Anonym (Vilsen i tänket) skrev 2014-12-18 23:00:10 följande:

    Ja men jag känner att får man inte vara med och då tänker jag på vardags grejer inga stora beslut då har jag ingen lust att räknas med när bonus själv har lust. Ex hoppa in om pappa inte kan.

    Känns väldigt utnyttjande. Är det den nivån barnet vill ha så är det väll så.


    Men det är ett ganska märkligt allt-eller-inget-tänkande. Även med gemensamma barn är det ju så att de ibland önskar konferera endast med den ena föräldern. Mitt äldsta barn ville till exempel övningsköra med sin pappa (och med min man) men inte med mig. 
  • Anonym (Eva)
    Anonym (jaru) skrev 2014-12-18 23:10:32 följande:
    Det enda man har rätt att bestämma över själv är sin egen kropp. Allt annat måste förhandlas och kompromissas fram med andra. Det gäller vuxna såväl som barn.
    Självklart är det så om man ställer det på sin spets. Men jag tror att de flesta vuxna vill ha ett jämställt hem och hushåll. 
  • Anonym (Eva)
    Påven Johanna skrev 2014-12-18 23:14:47 följande:
    Men det är ett ganska märkligt allt-eller-inget-tänkande. Även med gemensamma barn är det ju så att de ibland önskar konferera endast med den ena föräldern. Mitt äldsta barn ville till exempel övningsköra med sin pappa (och med min man) men inte med mig. 
    Du har en jätteviktig poäng där. Jag tror att man som bonusförälder ibland glömmer det. Det blir så hårt bara för att man vet att man inte är den riktiga föräldern. Tänkvärt!
  • Nenne666
    Anonym (jaru) skrev 2014-12-18 23:10:32 följande:
    Det enda man har rätt att bestämma över själv är sin egen kropp. Allt annat måste förhandlas och kompromissas fram med andra. Det gäller vuxna såväl som barn.
    Det vuxna vårdnadshavare bestämmer Dock.
  • Nenne666
    Anonym (Vilsen i tänket) skrev 2014-12-18 23:00:10 följande:

    Ja men jag känner att får man inte vara med och då tänker jag på vardags grejer inga stora beslut då har jag ingen lust att räknas med när bonus själv har lust. Ex hoppa in om pappa inte kan.

    Känns väldigt utnyttjande. Är det den nivån barnet vill ha så är det väll så.


    Vara med? I ett hushåll anpassar man sig enligt vad dom vuxna bestämt och dom/barnen ska anpassa sig efter det. Det är inte svårt att lära då hela samhället är uppbyggt utifrån samma koncept. Det är det som är uppfostran.
  • Anonym (Fiafrida)

    Du låter väldigt omogen i ditt tänk, du är inte bonusens föräldrar och även om du varit det finns det många barn som väljer att anförtro saker till bara ena föräldern. Väx upp!

  • Anonym (jaru)
    Nenne666 skrev 2014-12-19 02:47:52 följande:

    Det vuxna vårdnadshavare bestämmer Dock.


    Bestämmer vad? Har aldrig hört att föräldrar skulle ha särskilt mycket bestämmanderätt över sina barn, förutom den rätten som de tar på sig utan att fråga om lov först.
  • Anonym (jaru)
    Nenne666 skrev 2014-12-19 02:57:56 följande:

    Vara med? I ett hushåll anpassar man sig enligt vad dom vuxna bestämt och dom/barnen ska anpassa sig efter det. Det är inte svårt att lära då hela samhället är uppbyggt utifrån samma koncept. Det är det som är uppfostran.


    Det finns många olika tankar och skolor gällande uppfostran.

    Tänka sig att jag tror att barn egentligen inte ens behöver någon uppfostran för att bli bra människor som vuxna.
  • Anonym (Fiafrida)
    Anonym (Vilsen i tänket) skrev 2014-12-18 23:00:10 följande:

    Ja men jag känner att får man inte vara med och då tänker jag på vardags grejer inga stora beslut då har jag ingen lust att räknas med när bonus själv har lust. Ex hoppa in om pappa inte kan.

    Känns väldigt utnyttjande. Är det den nivån barnet vill ha så är det väll så.


    Sluta bete dig som ett surt barn, bonusbarnet börjar bli stort och du är ingen förälder. Ta tag i din svartsjuka istället, att barnet har saker den enbart vill ta med sin förälder/sina föräldrar är inte så konstigt. I synnerhet när det gäller ett äldre barn.
  • Anonym (jaru)
    Anonym (Vilsen i tänket) skrev 2014-12-18 23:00:10 följande:

    Ja men jag känner att får man inte vara med och då tänker jag på vardags grejer inga stora beslut då har jag ingen lust att räknas med när bonus själv har lust. Ex hoppa in om pappa inte kan.

    Känns väldigt utnyttjande. Är det den nivån barnet vill ha så är det väll så.


    Det smarta vore om du bröt upp dina känslor så att lättare har koll på vilken känsla som hör med vilken händelse.

    Har du funderat någonting kring bonusen och vilka potentiella motiv hon kan ha för att få ha pappa för sig genom att utesluta dig?

    Vad är den första tanken? Vilka möjliga förklaringar dyker upp i din skalle om du gräver lite djupare?
Svar på tråden hur hade ni reagerat?