hur hade ni reagerat?

Det innebär alltså att jag gör rätt?

Om nu bonus anses som vuxen så bör jag heller inte ha några som helst skyldigheter att skjutsa, se till att denne kommer till skolan, se till att kläder ligger i tvätt eller att rummet är städat?

Då gör jag rätt när jag släpper allt ansvar och låter bonus sköta allt tsm med sina föräldrar?

För att jag ifrågesätter, vill prata, är intresserad och att jag inland säger nej.

Bioföräldrarna står i givakt gör ALLT utan att ställa motkrav eller ifrågasätta viktiga saker.

Jag är obekväm

prata med pappan, fungerar inte det att ni kan enas i hur ni ska hantera detta, sätt dig helt ensam och prata med barnet i fråga en gång. Säg att ni skulle behöva prata om en sak och gör det på ett vuxet sätt, verkligen visa barnet att detta är viktigt, du vill veta hur barnet ser på saken. Försök ta ett par praktiska exempel från vardagen så att barnet inser vad du menar, något som hänt på riktigt. 

Att barnet vill tex prata enskilt med sin pappa, fine, det kan du säkert acceptera, medan barnet kanske måste acceptera att både du och pappan kan säga till om att hjälpa till hemma, påminna om läxor eller vad det nu kan gälla. Nu kanske inte barnet är så larvigt att det säger "jag bär inte ut soporna, för det har inte min pappa sagt" Jag hoppas det inte är på den nivån. 

Jag förstår absolut att du vill fortsätta leva i en jämlik familj där ditt ord är lika mycket värt som pappans, oavsett vem som är biologisk förälder och just i det vardagliga är det viktigt. Sen om det tas beslut kring tex skolgång och annat, det får du lämna till vårdnadshavarna. Så ser jag det  

Jag tycker såhär: Du har full rätt att i ert hem se till att de regler som gäller för alla åtföljs. Som om bonus/ditt barn skulle klampa in med lortiga skor så ska du kunna säga säga till hen. Om hen glömt att ställa undan sin disk ska du säga till och bli åtlydd.
Men större grejer kan du backa på. Har bonus varit ute för länge en kväll, har hen skolkat, har hen varit inblandad i någon incident utanför hemmet så tar pappa snacket med bonus och utdelar eventuellt straff/konsekvens.

Nu är du ju bara löjlig. Om barnet vill ha vissa saker enbart med sin förälder är det väl bara att acceptera det? Istället för att bli barnslig att "men då tänker inte jag heller minsann"

Jag tänker så här ts att det du som sätter gränserna i ditt liv.

Vad jag förstår av det du skriver så handlar det om att bonusbarnet tycker att du är jobbig för att du ställer krav och ibland faktiskt säger nej. Det vill säga, barnet vill styra sina föräldrar och dig, men med dig går det inte och då blir nästa steg att utesluta dig som för att markera "gör du inte som jag vill så är du inte Välkommen"

I det läget hade jag satt mig ner med både barnet och pappan och förklarat hur jag känner.

Ex " som jag ser det är vi en familj där alla ska få samma respekt. Jag förstår att du NN vill prata med din pappa ensam om vissa saker och det respekterar jag. Jag respekterar oxå att du vill att stora saker som händer ska hanteras av din pappa och inte av mig. Men jag vill oxå att du respekterar mig om jag exempelvis ber dig ta undan din disk eller om jag säger att jag faktiskt inte kan skjutsa dig till skolan en viss dag. Jag vill oxå att vi alla respekterar varandra så att saker som gäller familjen även hanteras av familjen."

Typ så.

Därefter hade jag agerat efter reaktion. Vill din man inte ge dig mandat gällande saker som berör familjen eller hushållet och tycker att du bara ska ha skyldigheter hade jag tagit ett enskilt snack med honom. Förklarat att med skyldigheter kommer rättigheter. Vill han inte ge dig rättigheter, utan ta monopol på dessa, då får han monopol på skyldigheterna oxå. Sen hade det varit upp till honom.

Men ett tips: satsa aldrig mer än det du känner att du har råd att förlora.

Hur kan jag vara löjlig.

Skulle du känna dig bekväm med att uteslutas men sen välkomnas när det gäller slit och tråkigheter?

Skulle du verkligen tycka att det är okej att inte få vara delaktig men när det gäller krav så förväntas du att ställa upp?

Du skriver ju själv att bonus är vuxen.

Då borde ju bonus själv kunna städa se till att kläder kommer i smutstvätten samt hålla reda på tider?!

Skjutsningar får föräldrarna ta då jag inte fått vara delaktig att säga bu eller bä till och när o var jag förväntas skjutsa.

Varför ska vi bara vara familjen när det gäller förpliktelser?

Du har rätt du har förstått.

Jag har pratat med min man o han tycker att det är okej av bonus att utesluta mig samt att jag inte ska lägga mig i.

Bonus blir arg o ledsen när denne inte får som denne vill det blir då konflikter=diskussion o det är min man allergisk emot.

Barnen ska vara nöjda o glada....

Därav jag bestämt mig för att bonus betyder lika mkt som brorsans ungar. Jag gillar dom men ingen kräver att jag ska ta hand om markarbetet.

Tänker inte dom som en familj så behöver inte jag göra det.

Jag ägnar 100% till egna barn o mig själv

Säger jag till om lortiga skor så tjurar bonus och pratar inte med mig på ett tag....

Då tycker jag att du ska prata med din man och använda dig av hans egna ord

" du vill inte att jag lägger mig i när det gäller dina barn. Det är fin rätt att känna då och jag respekterar det. Därför utgår jag från att du respekterar att jag from nu verkligen inte kommer lägga mig. Dina barn är nu ditt ansvar oavsett om det gäller städning, disk eller tvätt"

Sen gör du precis så... du tar hand om dig och dina barn och gan får ta hand om sig och sina barn.

Tragiskt att det blir så och själv hade jag aldrig accepterat att den vuxna man jag lever i ett jämlikt förhållande med plötsligt fråntar mig rätten att vara vuxen i mitt eget hem. Jag hade tydligt förklarat för honom vilken påverkan det har på vårt förhållande.