Min fru vill, men inget händer

Jag har grubblat en hel del på de här frågorna eftersom jag har ett kraschat förhållande bakom mig där lust-olustbalansen mellan mig och mannen var helt satt ur spel. 

Och en sak jag har funderat på är att det (i vissa fall, inte alla, obs, det är bäst att jag skriver det) verkar hända något med oss kvinnor när vi får barn som gör att vi blir i det närmaste allergiska för mannens krav och behov. Alltså, som mamma står man upp över öronen i omhändertagande, man tar ofta största ansvaret för att barnen har det bra, och om då mannen mitt uppe i allt det här kommer och visar att han också behöver en massa saker så tappar man helt lusten för att ge honom det. Det blir lätt så, tror jag, att mannen i kvinnans ögon plötsligt förvandlas till ett extra barn i familjen, så att det där med sex och närhet blir ihopblandat. Hela spänningen förvinner och kvinnan känner bara "nej, inte ett krav till, jag pallar inte, lämna mig i fred!"

Jag vet inte om detta stämmer för dig, TS, men det är en teori jag har till varför det så ofta går snett i sexlivet när familjer får barn. Lösningen på det hela tror jag är att se över förhållandet i stort. Alltså, vidga vyerna, titta på allting, som en helhet, fastna inte bara i det som har med sexlivet att göra. Fundera på sådant som: Hur ser era roller ut? Vem gör vad och hur fördelas ansvaret? Trivs båda med den fördelningen eller skulle den kunna se ut på något annat sätt? Är ni mest mamma och pappa eller får ni utrymme för att vara man och kvinna? Vad behöver ni, vad saknar ni, vad vill ni ha mera av, hur kan ni ta hand om ert förhållande i stort på bästa sätt?

Jamen, det var ju ungefär det jag menade. Om du dejtar en singelmamma så har ni ju en helt annan relation. En dejt. Något som är spännande. En träff där vad som helst kan hända, där ni har valt varandra av någon anledning, där ni ser varandra som man och kvinna. 

Min poäng var ju att det är lätt att tappa bort allt detta när man får barn ihop och lever som en familj med vissa fixerade roller. 

Nej, min poäng var inte "att det hade med barnen att göra och arbetsfördelning". Min poäng var rollerna, vem man blir i en familj, hur man ser på varandra, vad som händer i relationen. 

Och din poäng är tydligen att man antingen kan "investera" i en kvinna eller inte, det låter väldigt fyrkantigt och trist i mina öron, så, ja, jag tror att vi ser detta på väldigt olika sätt. Kanske inte så mycket mer att diskutera, helt enkelt. 

Bra fråga.

Och, TS, jag tycker att du ska göra klart för dig (och oss) vad du är ute efter här egentligen. Förutom att ha sex med din fru. I trådstarten undrar du om du ska ta upp samma gamla diskussion med henne igen eller om du bara ska acceptera läget. Det finns ju massor av andra saker du kan göra, om du verkligen vill. Som att ta reda på varför situationen är som den är. Vad händer mellan dig och din fru i det sexuella? Hur ser ert förhållande i övrigt ut? Finns det någon spänning, attraktion, är ni man och kvinna eller bara mamma och pappa, gör ni saker tillsammans, har ni roligt, tar ni hand om ert förhållande på andra sätt?Så kvinnor ska inte ha förhållanden om de vill ha ett bra sexliv? Och män som vill ha bra sex ska bara dejta singelkvinnor? Är det det du vill säga?

Men om man vill ha ett längre förhållande och bra sex, hur gör man då? Enligt dig? Hur ska exempelvis TS göra för att hans fru inte känna sig alltför trygg och säker, och därmed okåt, på honom?

Jag kan så klart bara tala för mig själv, men för min del är det inte tryggheten som blir problematisk i ett förhållande, det är kraven. Att vara tillsammans med en man som på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, kräver sex av mig, det funkar väldigt avtändande, på mig personligen. Jag måste känna mig helt fri för att kunna känna lust, det måste finnas ett utrymme mellan mig och mannen, ett avstånd, någonting att fylla sin längtan med.  

Det handlar ju ändå i grunden om attraktion, en spänning, och den spänningen kan inte uppstå om någon hela tiden förväntar sig något av mig, om det jag ska ge till den andra parten så att säga redan är givet på förhand. 

Du har nog också delvis rätt. Jag har ju gjort just så där, försökt se mig själv utifrån och dra slutsatser.

Kan man kalla dig för en tvättäkta traditionalist, med de teoretiska rötterna stadigt förankrade någonstans i antiken och synen på kvinnan som en mystisk, irrationell, mörk och ondskefull kraft? Ett väsen man kan betrakta utifrån men ändå aldrig riktigt förstå sig på?

Medan mannen, däremot, är klar, ljus, enkel, logisk och fullt begriplig. Eller?

"Mannen är logisk och kreativt lösningsorienterad, det är bara ren fakta." Hämtad varifrån? Jag tycker att du börjar kännas smått osannolik i din konservativa syn på manligt-kvinnligt. Eller är du ute efter att skapa debatt, helt enkelt?

Min erfarenhet, fram arbetslivet, förhållanden och vänskaper, är att folk är ungefär lika ologiska och dåliga på kreativt lösningsarbete, oavsett kön. Det är en man som har startat den här tråden, exempelvis. Vad vill han? Det är oklart. Kanske bara klaga lite, som folk i allmänhet, män som kvinnor, gör när de inte vet hur de ska lösa sina problem. 

Men visst finns det skillnader mellan män och kvinnor, eller snarare: Det finns stora skillnader i hur vi förväntas vara. Det finns roller som vi enligt alla normer bör foga in oss i. Och det där ställer till problem i förhållanden, och särskilt när man bildar familj, det var en del av det jag ville säga från början i den här tråden. Jag tycker det som Flaggan skrev i inlägg #40 var väldigt fint, för så kan det ju också vara: ett förhållande där man har lyckats behålla det lekfulla och inte minst detta att faktiskt se varandra som sexuella varelser även mitt i vardagslivet. Tänk att få höra att man är sexig varje dag! Jag tror inte jag fick höra att jag var sexig en enda gång i mitt förra förhållande ...

Hehe, ja, så så kan man också se det. Men Flaggan lever ju med småbarn och allt. Och psykologerna säger något annat om förälskelsefasen: 

www.psykologiguiden.se/www/pages/

Apropå roller igen då, och det som Anna och Malin skriver: 

I en normal svensk familj förväntas mannen och kvinnan vara jämställda. Båda ska ut i arbetslivet, jobba heltid och ta gemensamt ansvar för hem och barn. 

I praktiken blir det oftast så att kvinnan ändå tar mest ansvar för hemmet och barnen, plus att hon jobbar heltid, plus att hon får en man som känner sig vilsen och utanför. Han står bredvid gemenskapen och kräver sin del av uppmärksamheten, kvinnan går på knäna och tappar sexlusten och den stackars jämställda mannen får höra sådant som att "det är omanligt att diska, visa lite stake, kasta dig över din kvinnan och ta henne med storm". Det är väl inte undra på att det blir konstigt i en sådan familj? 

Och lösningen är förstås inte att gå tillbaka till 1800-talet, lösningen är att fundera över de här rollerna och mönstren och försöka hitta på något bättre, något som fungerar, något där båda parter kan få komma till sin rätt.