Less på bonusdotterns besatthet av mat!

Har ni frågat flickan hur hon själv ser på situationen? Fråga utan att anklaga. Kanske hon är en känsloätare. Försök visa att du och hennes pappa finns där för henne. Försök få henne att själv sätta stopp. Jag tröståt en hel del som barn själv och mammas anklagande och förbud gjorde mig bara ledsnare och det var minst lika jobbigt för mig som för henne. Jag behövde bli sedd och få uppskattning. När hon tjatar efter mat, försök avleda och fråga hur hon känner om hon är hungrig eller sugen, lär henne sätta ord på känslan. Fråga också efter hon har ätit om det smakade gott och hur det känns i kroppen och i knoppen. Krama henne. När hon blir ledsen när ni säger nej till kafeteriabesök, fråga henne varför hon blir ledsen. Visa att hennes känslor betyder något!

Stackars barn. Som du själv skriver så mår hon inte bra. Istället för att fokusera så mycket på maten, så bör ni istället fokusera på hennes mående.

Det är samma med alkholism, folk fokuserar ofta på alkoholen, med det är ju inte vinflaskan som är problemet. Vinflaskan är bara "botemedlet" för den som mår dåligt. Det riktiga problemet ligger djupare än så.

Barn har inte förmågan att lösa svåra problem. De kan inte själva ringa upp psykiatrin. De vet oftast inte om att de tröstäter, de tror oftast bara att de gillar mat. Jag hade flera vänner när jag var liten, och de som var överviktiga var det av en eller flera anledningar. I ett fall hade mamman träffat en ny kille och fått flera barn med honom. Min kompis kände knappt killen, han var aldrig hemma. Hennes rum var fullt av kakburkar, osv.

Mitt råd är att skit i maten, det är inte det som är problemet. Försök istället hitta anledningen till varför hon mår dåligt. Prata med pappan, och inser han inte hur dåligt hans dotter faktiskt mår, ja, då är han inte mycket att hänga julgranen.

Om du skulle få pappan med på tåget och helst mamman med så tänker jag att det bästa ni kan göra för er är att vara stenhårda med att man bara äter på särskilda tider, både mat och godsaker. 

På vardagarna t.ex frukost, nyttigare mellanmål när man kommer hem från skolan och sen vid middagen, ev en frukt på kvällen. På helgerna t.ex fika när det kommer gäster eller med familjen på söndag ca kl 14 samt på lördagen en mindre påse godis. 

Alltså lägg ett schema med ett visst antal "mål" varje dag som ALDRIG, ALDRIG överskrids. Man äter då och aldrig annars. Sötsaker äts bara vid de tillfällena när så är bestämt i förväg och vid högtidstillfällen, aldrig annars. 

Såklart skittråkigt och svårt att leva så i längden även om man inte har problem med sin relation till mat. Men min tanke är att ett sånt upplägg skulle "befria" henne från att gå och tänka på mat och tjata om mat hela tiden. Om hon vet att det är helt chanslöst och att mat bara finns på förutbestämda tider skulle hon förhoppningsvis kunna tänka på annat resten av tiden. Det skulle förhoppningsvis också motivera henne att äta vid middagen istället för att gå och hoppas på sötsaker senare. 

Sen tycker jag det var ett bra råd att skicka henne till BUP för att prata med någon. Det låter helt klart osunt att ett barn i den åldern bara tänker på mat hela tiden. I tonåren kan man bli väldigt hungrig i tillväxtperioder men tioårsåldern borde ett normalt barn se mat som en bisak i tillvaron... 

Ni måste hjälpa henne med en gång. Men det krävs att föräldrarna båda är engagerade.

Jag började nästan hata mina föräldrar i 14-15 års ålders för att de låtit mig bli tjock. Där någon gång börjar väl ett barns övervikt ses som eget ansvar. Det var att som över en natt gick de från att ha matat mig med socker i flera år till att klaga på min övervikt. Det ledde såklart till enorm ångest och ätstörningsproblematik. När jag flyttade hemifrån fick jag på egen hand gå ner 20 kg vilket inte var lätt, de hade ju byggt ett enormt sockerberoende över 15 år. Jag vet inte om jag någonsin helt kommer förlåta mina föräldrar. 

Försök förklara detta för föräldrarna. De har själva mycket att förlora. 

Matmissbruk. Farligare än alkoholmissbruk. Skulle inte förvåna mig om man snart får gå på AA möten för sånt.

Du är beundransvärd TS som bryr dig och engagerar dig kring flickans kost. Det verkar inte föräldrarna göra. Hoppas att du får med dig pappan på tåget.

Jag funderar över hennes tandstatus, har hon behövt laga tänder? Som tandläkare har jag anmält fall till socialen där barn har hög kariesaktivitet pga föräldrarnas dåliga kostvanor och omdöme. Det blir barnmisshandel i våra kretsar.

Det låter som om din bonusdotter lider av övervikt/fetma. Vad har hon för BMI? Det klassas som en sjukdom och ska behandlas därefter. Och behandlingen går inte ut på att ge efter för hennes tjat. Men det verkar du vara medveten om. Däremot verkar du vara mindre medveten om att behandlingen innefattar hela familjen. DU (och ingen av er) kan fortsätta leva som vanligt. Du kan inte tro att ni kan ha ballerinakakor drällandes i skafferiet in case ni får besök, som andra familjer kan.

Men i vilket fall finns det inte mycket du kan göra så länge du inte har pappan med dig. Det är han som är förälder och den som måste ta tag i problemet. Jag skulle misstänka att en stor del av problematiken beror på att han har patologiskt svårt att säga nej. I första hand borde han söka hjälp för sig själv i sitt föräldraskap. Dessutom borde han bli ordentligt informerad om fetma (hos barn) som sjukdom, dess risker i ett långtidsperspektiv och dess behandling (om han inte redan känner till det).

Om jag skulle vara du skulle jag två mina händer tills vidare och låta pappan hantera bonusdotterns kost. Du kan servera det som du planerat men lämna allt utöver det till pappan. Och bara tala om för honom att du kommer att stötta honom den dagen han bestämmer sig för att ta tag i dotterns mat- och viktproblem.

Håller med många här om att hennes matmissbruk förmodligen döljer andra problem. Någonting lär hon må dåligt över. Men det är förmodligen i kombination med "dåliga" sockergener.

Flickan skulle förmodligen må allra bäst på en kolhydratfattig stenålderskost. Hon skulle få äta sig ordentligt mätt på nyttig mat men utan att få i sig kolhydraterna, som hon inte verkar kunna hantera.

Heja dig TS. Stå på dig. Det är så oerhört tråkigt, och framförallt ONÖDIGT med feta barn.

Ta ett rejält snack med sambon. Kontakta skolsköterska och kurator för samtal med föräldrarna så att de vaknar upp.

Om inger annat hjälper; hota med orosanmälan tills soss. Flicka kommer att tacka dig när hon växer upp.