Less på bonusdotterns besatthet av mat!

Men nog skulle hon väl sluta tjata om hon fick lära sig att hon aldrig får något på andra tider än mattiderna? Varför ens orka tjata om man vet från början att det inte finns en chans att man får nått för det. 

Jag tycker du har helt fel. Tjejen lider redan av fetma. Hon behöver inte ett gram mer socker i sin kost. Först och främst måste hon bli av med sitt beroende av att äta socker och snabba kolhydrater hela tiden. Först när kosten är i balans kan man återgå till att ha lördagsgodis. Ett par skedar socker i mjölken kanske inte klassas som ohälsosamt leverne men det är inte ok att ge till en tjej som redan lider av fetma och har uppenbara problem med maten.

Din situation TS påminner om min då jag träffade min särbo. Yngsta dottern var då 11 år och det fanns ingen hejd på hur mycket hon kunde äta. Godis och läsk i mängder och inga grönsaker vid måltiderna. Endast ljust bröd och gärna oboy eller saftsoppa till frukost. En undfallande pappa som inte ville se vartåt det barkade och en mamma som tillät allt. Idag är tjejen vuxen, lider av fetma, har storlek 52/54 i kläder och går stadigt upp i vikt. Hon jobbar bara sporadiskt då hon inte orkar med ett heltidsjobb och senaste tiden har jag även hört hur hon börjat "snarka" då hon andas i vaket tillstånd. Så TS om du orkar, försök få med din sambo på tåget för det här kommer garanterat inte att gå över av sig självt.
Min särbos dotter dricker kopiösa mängder med läsk och köper godis dagligen. Bakar gör hon också gärna och mycket.

Reagerade också på att i trådstarten var det ett gemensamt barn, sen plötsligt var det 'våra små'?

Det verkar som om du bryr dig väldigt mycket om flickan, men jag förstår att det är jobbigt. Prata med din man så ni är på samma sida, så du inte känner dig motarbetad. Säg till honom att den enkla vägen för dig såklart är att köpa hem kilovis med socker och låta henne äta det och strunta i om hon får i sig någon näring, men hur bra är det. Du och din man måste till att börja med vara på samma sida, sedan kan NI tillsammans försöka ändra hennes vanor så hon kan må bättre.

Precis så. Ta du den enkla vägen ut också.

Tycker du låter vettig. Nu har jag två smalisar, men jag har själv varit rund. Jag var verkligen inte som tösen du beskriver men känner ändå igen mig till en viss gräns. Mina barn får oboy om de vill till frukost (den ena gillar det) den andra äter sylt på gröten (den andra gillar ej sylt ) de har båda två smak och icke behov som naturligt stoppar dem och så vill jag att det ska få vara. Min son är underviktiga enligt kurvor och BMI men är en frisk tio åring som är bland de längsta i klassen. Många verkar tycka att han ska äta mer jag tjatar nästan aldrig om det. Är han mätt så är han. Man ska inte välja barn att äta efter det mättnadskänslan kommit och verkar barnet ha problem med smaken av socker och salt är det inte fel att släppa det fritt. När vi äter chips (sonen älskar chips) hos oss får de var sin liten skål som de får påfyllning på ibland. Ingen stor skål de kan äta massor ur utan det märks. De har alltid haft så och vet inget annat. Detta gör vi fast han är en smalis. Hejja TS du verkar sund utan att vara extrem.

Sluta ha socker hemma. Så enkelt är det. Man kan inte kräva att ett barn med matmissbruk ska ha disciplinen att inte äta onyttigheter. 

 

 

Jag tycker du gör helt rätt som inser allvaret i detta och att du som vuxen bonusmamma tar ansvar och engagerar dig. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att det enbart är föräldrarnas ansvar vid något sånt här som jag tycker är allvarligt då det kan påverka hela hennes framtid med sjukdomar, dålig självkänsla om hon blir överviktig, risker för ätstörningar osv.

Från mitt lekmannaperspektiv låter det som att hon är sockerberoende som några tidigare nämnt. Det är inte ett etablerat begrepp och de flesta inom vården hävdar att det inte existerar något sådan. Det finns dock många som upplever sig själva som det, bland annat jag. Det är lika svårt att bryta som vilket beroende som helst men enklast kanske är att jämföra det med att sluta röka, det vet många hur svårt det är och kan därför relatera till det.

Det finns i dagläget tyvärr endast privat behandling att få (dvs dyr) mot sockerberoende. Här där jag bor finns dock ett ätstörningscentrum som även behandlar barn med ätstörningar, lätta som svåra störningar. Det är ett vettig alternativ. Jag har själv gått i behandling där och även om jag inte av med mitt missbruk av socker har jag blivit bättre samt att min fixering vid mat har blivit bättre. När jag har råd ska jag gå "addict"-behandling :) Kanske har BUP hos er utbildad personal inom ätstörningar bland barn.

Snabbast att få en bra överblick av vad sockerberoende innebär är att titta på nån av Bitten Jonssons videor på youtube, t.ex. denna
">

Jag blir förbannad när jag läser om dessa föräldrar. Jag förstår inte varför man vill skada sina barn på det här sättet. Tror de att de gör barnen en tjänst?

När jag träffade min man så blev jag chockad över den mängd socker hans grabb fick trycka i sig och då var han inte ens 2 år!! Mitt barn, som är i samma ålder som hans, visste inte ens vad godis var när vi träffades men hon lärde sig fort vill jag lova!

Det var godis och glass i princip varje dag och en nappflaska full med saft innan läggdags var rutin.

Där och då sa jag till min man att jag absolut inte vill låta mitt barn växa upp på det sättet så antingen upphör det eller så slutar vi att ses. Jag är mkt glad att han tog sitt förnuft till fånga och faktiskt förstod att han bara skadar sitt barn med allt socker.

Vi är dock inga "nyttighetsgalningar" här hemma. Självklart kan vi äta onyttigheter även om det inte är lördag. En godisbit eller dyl på en tisdag skadar ingen. Men här hemma kan barnen ta ett nej (9/10 gånget iaf :P), så det är ju skillnad. De vet att den huvudsakliga dagen för godis är just på lördagen.

Ditt bonusbarn har ju ett klart mat och -sockerberoende. Hon mår ju inte bra. Jag tyckte jag läste något om att ni har haft kontakt med BUP. Flickan behöver hjälp men om din sambo och mamman inte är med på tåget så är det en omöjlig kamp för dig att ta.

Min mans brorsbarn lider av fetma och mer därtill. Samma sak där. Hemma hos pappan äter de bra mat och lite godis och andra onyttigheter, de motionerar (med barnet när han är där och det finns möjlighet) osv. Hos mamman är det skit samma. Hon lider också av fetma och hennes vanor smittar såklart av sig på barnet. Han är såpass stor nu att han dessutom har fått börja välja vart han vill vara (vv innan) och han väljer såklart det bekväma, hos mamman.

Under 2014 har han gått upp 35 kilo och jag tycker så synd om grabben.