Letar och letar efter fler föräldrar som har barn som har Anorexi. Känner att jag behöver prata av mig ???? med någon med liknande bekymmer. Har en underbar tjej 16 år som har anorexi och har haft det i över ett år nu. Vi får underbar hjälp från en anorexi enhet. Allt har gått väldigt bra hela vägen men nu har det lite vänt och jag känner mig orolig ????. Hatar och åter hatar denna JÄ..A sjukdom ????
Hej Anneli,
Instämmer helt i ditt hat emot denna jobbiga sjukdom, vilken jag själv varit riktigt sjuk i. Har dock varit helt frisk i 5 år nu är har idag två fina söner och ett gott liv. Förstår att både du och din dotter har det riktigt tufft nu... Vill dock inge lite hopp och skriva som ett levande bevis att det går att bli HELT frisk. Ge inte upp hoppet om att din dotter ska lämna ätstörningen bakom sig och bli sitt vanliga goa jag - försök stötta henne, ha tålamod och inge hopp om framtiden.
Om jag kan vara till någon hjälp, om än bara att lyssna så är jag gärna det.
Jag och min man har under sex och en halv månad VABat för vår dotter och det har varit skit jobbiga månader. Hela familjen har självklart påverkats av detta. I december 2013 började jag och misstänka att något va fel med min tjej. Jag tog då i slutet av januari 2014 kontakt med skolsköterskan på min dotters skola. Jag förklara för henne vad jag misstänkte och vi besluta då att kolla hennes vikt. Då är vi inne i februari ( allt tar tid). Hon vägs iskolan och min dotter är då inte medveten om att vi börjar och misstänka att något är fel med henne. Hon vägs då in på ca 48 kg. I dec 2013 så har skolan en hälsoundersökning och då vägde man min dotter och då vägde hon 54kg. Hon hade alltså på 2 månader gått ner 6 kg. Skolsköterskan blir orolig liksom vi. Rådet vi fick va att omgående söka för detta hos vårdcentralen, detta för att få en remiss till Anorexi avd. På samma gång tog skolsköterskan kontakt med skol läkaren för att även dom skulle kunna påskynda detta så en remiss även skickades från skolan. Tiden går, vi kommer till vårdcentralen och läkaren där tror nog att min dotter har en smittsam sjukdom, han tittar lite på henne och säger bara att jag skriver en remiss och skickar sedan iväg oss. Jag blev inte klokare!? Vi försökte göra allt i vår makt hela tiden men ändå gick hon bara ner mer och mer.Tack för allt stöd vi fick från skolan. När min dotter är nere på 44 kg får vi äntligen komma till BUP. Då är det akut. Den dagen va nog en av dom jobbigaste dagarna i vårt liv, allt vändes upp och ner, ni och ut.
Tusen tack! Finna du!!
Usch... Jag tror tyvärr att läkare på vårdcentralen har mycket lite kunskap om ätstörningar (även jag har fått erfara det). Man önskar att de hade haft både mer kunskap om sjukdomen och om hur den påverkar anhöriga. Eller åtminstone vägleda till anhörigföreningar etc...
Vad hände när ni fick kontakt med BUP? Blev din dotter inlagd? Isf, hur upplevde hon och ni den tiden?
Jag gick själv till Husläkarna när jag insåg att jag inte alls hade kontroll över ätstörning (som enligt diagnoskriterierna då var UNS). Jag hade hela tiden viss sjukdomsinsikt och en del av mig ville hela tiden bli frisk med en del inte ville gå upp i vikt/gå ner ännu mer.
Husläkaren föreslog att jag skulle BÖRJA TRÄNA, ca 4 ggr i veckan och äta havregrynsgröt till frukost. Fine, sagt och gjort. Jag knallade till gymmet och köpte ett kort för att börja träna. Lite havregrynsgröt petade jag väl i mig till frukost men gick ner ca 12 kg på en månad.
Fick sedan, delvis tack vare mina föräldrar, kontakt med en ätstörningsenhet men väntetiden var rättså lång.
Vi är nu inne i mars 2014. Min dotter får saker och ting förklarat väldigt enkelt vad hon har för val. Ja val och val. Det va bara en sak som hon va tvungen till och det va och äta, enkelt kan tyckas för en som inte har ätstörning, men för en med det är det inte så enkelt.
Hennes läkare gav henne två veckor på sig och börja och gå upp i vikt. Gjorde hon inte detta så skulle man lägga in henne oavsett vad hon ville eller inte ville. Jag tror att hon lite då fick ett uppvaknande. Vi fick ett matschema och en hög med andra papper. Jag och min man fick papper om att vi hade rätt och VABa för henne och hon själv blev sjukskriven från skolan. Inget kommer lägligt, hon gick i nian och slutbetygen va väldigt viktiga för henne, med tanke på den gymnasie skola hon valt.
15 år ingen skola hemma 24 timmar om dygnet och då med antingen mamma eller pappa, det va inget roligt liv hon nu hade. Vi gick på BUP varje vecka och vägdes och prata med någon tant där. Det gav ingenting. Min dotter börja och gå upp lite lite, tiden gick och dom 6 veckor vi gick på BUP va som en evighet. Orsaken till att vi inte kom in på AB kliniken( anorexi och bulimi avd) va pga påsken och att man bara hanterar remisser på måndagar och vi kom mitt i allt. Äntligen i april kom vi äntligen till AB och nu började mitt lilla hjärta och öka i vikt och le. Tusen och åter igen tusen tack för denna enhet och ALLA underbara som jobbar där. Är så tacksam för att vi får möjlighet och få gå hit varje vecka, vilket vi gjort sedan i april. Kan bara känna att jag vill prata med någon mer som går igenom samma som vi gör. Kan jag även ge råd och tips till någon med liknande problem så finna jag här.
Kram Annelie
Jag förstår att du vill prata med andra föräldrar... :) Hoppas att det hakar på fler på tråden!
Var är vi nu?
Min dotter är otroligt viljestark och det är både bra och dåligt. På AB får man små små mål. Allt från att äta ett extra halvt äpple till, till lite större mål efter en tid. Att få henne och äta ett helt äpple per dag tog några veckor. När hon såg att hon inte ökade mer än hon skulle i vikt så började hon och lita på dom. Hon började och få mer och mer förtroende för AB och hon började och tänka framåt. FRAMTID!!!!
Kommer ihåg en solig dag i maj 2014 när min dotter va väldigt ledsen och livet va skit. Hon titta in i mina ögon och sa" mamma! lova mig att jag aldrig mer hamnar här igen" och det är något jag alltid kommer och se till. Min dotter skall aldrig mer få bli så sjuk igen. Även om det ibland är sååååå jobbigt för henne så är vi alltid där och hjälper henne upp igen. Just nu är det så, hon har det lite jobbigt men vi finns där och gör allt vi bara kan mamma, pappa och hennes underbara lilla syster.
Ett av alla mål hon hade va att få börja gymnasiet. Ingen trodde hon skulle fixa och börja gymnasiet förutom AB avd och vi i familjen. Den 21 aug 2014 hade hon nått ett av sina mål GYMNASIET startade. Oj det va stort och väldigt tufft. Tänk er själva att inte gått i skolan sedan i mars och sedan starta i 100% på en gång och då också på en skola med väldigt höga intagningspoäng( hon kom in på sina egna betyg då hennes lärare i nian valde och inte sänka henne pga sjukdom). Hon har fixat det så bra som bara hon kan och okej som vi hela tiden måste säga till henne. Du måste inte ha A i allt, det viktigaste är att du trivs och har skoj, och det har hon och för en gång skull är hon lagom och man duger faktist lika bra ändå har hon kommit på.
Något vi mycket pratar om här hemma är
Jag vill
Jag kan
Jag ska
Och vi vill, kan och ska vinna över anorexi!!