Anorexia

Hej Anneli,

Instämmer helt i ditt hat emot denna jobbiga sjukdom, vilken jag själv varit riktigt sjuk i. Har dock varit helt frisk i 5 år nu är har idag två fina söner och ett gott liv. Förstår att både du och din dotter har det riktigt tufft nu... Vill dock inge lite hopp och skriva som ett levande bevis att det går att bli HELT frisk. Ge inte upp hoppet om att din dotter ska lämna ätstörningen bakom sig och bli sitt vanliga goa jag - försök stötta henne, ha tålamod och inge hopp om framtiden.

Om jag kan vara till någon hjälp, om än bara att lyssna så är jag gärna det.

Usch... Jag tror tyvärr att läkare på vårdcentralen har mycket lite kunskap om ätstörningar (även jag har fått erfara det). Man önskar att de hade haft både mer kunskap om sjukdomen och om hur den påverkar anhöriga. Eller åtminstone vägleda till anhörigföreningar etc...

Vad hände när ni fick kontakt med BUP? Blev din dotter inlagd? Isf, hur upplevde hon och ni den tiden?

 

Jag gick själv till Husläkarna när jag insåg att jag inte alls hade kontroll över ätstörning (som enligt diagnoskriterierna då var UNS). Jag hade hela tiden viss sjukdomsinsikt och en del av mig ville hela tiden bli frisk med en del inte ville gå upp i vikt/gå ner ännu mer.

Husläkaren föreslog att jag skulle BÖRJA TRÄNA, ca 4 ggr i veckan och äta havregrynsgröt till frukost. Fine, sagt och gjort. Jag knallade till gymmet och köpte ett kort för att börja träna. Lite havregrynsgröt petade jag väl i mig till frukost men gick ner ca 12 kg på en månad. 

Fick sedan, delvis tack vare mina föräldrar, kontakt med en ätstörningsenhet men väntetiden var rättså lång.  

Jag förstår att du vill prata med andra föräldrar... :) Hoppas att det hakar på fler på tråden!