Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?

Hälsocoach kan man även läsa på vissa folkhögskolor så jag håller med dig om allt du skrev. :)

Skitsnack! Jag har svår hypothyreos och är smal, sanningen är att vi med hypothyreos får anstränga oss ännu mer än friska för att kunna gå ner i vikt, men det går! Så många tjockisar använder sjukdomen som en ursäkt för att slippa kämpa med kost och träning...

Tanken har aldrig slagit dig att individer reagerar annorlunda? Bara för att du kan betyder inte att alla kan. Så hoppa ner från din höga häst och dra ner på attityden.

Jag har också hypeothyreos. Jag kan för er berätta att det med en välinställd hypothyreos inte är varken lättare eller svårare än för andra att gå upp eller ner i vikt. Så ta era tabletter som ordinerat och ta thyroideastatus regelbundet, det är inte särskilt svårt.

För att svara på TS fråga så här långt in i tråden....för mycket kalorier för vad jag förbränner. Val är jag inte, jag kan inte simma. Jag är fet, frisk, glad och mätt.

Tja man går upp ca 1-2 kg per år å hoppsan va man en tjockis efter 10 år när man tittar på gamla bilder. D va så d va för mej iallafall. Jag skulle gärna gå ner 15 kg. :(

[quote=74635185][quote-nick]Anonym (Hatar LCHF) skrev 2015-01-06 19:59:55 följande:[/quote-nick]

Tanken har aldrig slagit dig att individer reagerar annorlunda? Bara för att du kan betyder inte att alla kan. Så hoppa ner från din höga häst och dra ner på attityden.

Vad menar du med reagera annorlunda? Är man välinställd på sitt levaxin är det inga problem att gå ner i vikt med rätt kost och motion!

"Hoppa ner från min höga häst?" haha, jadu jag har mina hästar hemma iaf ;) Men så äter jag inte LCHF heller....

Dom äter väll mycket

I mitt fall är det väldigt enkelt. Jag har ett sjukligt förhållande till mat. Varför vet jag inte, det började med mitt ex. nej han slog mig inte, hand våldtog mig inte, han gjorde inget illa som fick mig att börja äta. Men jag började bli så smått sambofet helt enkelt. 
Sen eskalerade det innan jag riktigt begrep varför. Det är svårt, extremt svårt, att förklara för någon som inte suttit i situationen själv. 
Men precis som med allt annat missbruk (det ÄR ett missbruk för min del) så inser man inte att man har ett problem till en början (förnekelse) sen när man väl kommer underfund med hur långt det har gått så är det redan försent. 
Det är lika svårt att förklara förhållandet till mat. Men jag pratade med en normalviktig vän om detta, och konstaterade att hon aldrig tänker på mat mer än - vad ska i äta idag? Min tanke kring mat är (så fort jag har ätit) - när kan jag äta igen och vad ska jag äta då? Har vi något gott hemma till kvällen? 
Nu är jag medveten om mitt problem och har lyckats broms viktökningen, men inte börjat resan neråt ännu. Varför? Jag vet inte. För att det är otroligt svårt att bryta vanor?
Om jag tycker synd om mig själv? Nej, absolut inte. Det är ingen som har tvingat mig att äta- Det var ingen som bände upp käften på mig och tryckte ner ett kilo godis direkt efter en hamburgare. Om jag är bitter? Ja otroligt mycket, för att jag har förstört mig själv och så många år av mitt liv. 
Om jag är hoppfull? Ja, första steget i att ta sig ur beroendet är att erkänna. Det har jag gjort och ett besök hos dietist är bokat. 

Är så fruktansvärt mycket fetthat i den här tråden så det är inte sant. Vad mycket fördomar som smala och nyttiga människor sitter hemma och kokar ihop! Väldigt nyfiken på hur ni bär er åt för att bli så fördomsfulla?