Hur bär ni er åt för att bli så tjocka?

Skitsnack tillbaks- den tjej jag har jobbat med som hade hypotyreos överdoserade bara sin medicin för att hålla sig pinnsmal.

Hon berättade själv att hon tog extra om hon ville äta skräp en dag.

Självklart inget att rekommendera men vem som helst kan väl hålla sig smal om man mixtrar med sin ämnesomsättning med hjälp av mediciner?

Haha, läs på lite innan du uttalar dig och tro inte på allt du hör! Levaxin har lång halveringstid (googla på det du) så förstår du kanske att det inte funkar på det sättet.

Psykisk stress + genetik. 
Jag ärvde fetto generna av min mamma, så minsta lilla onyttighet jag äter gör att jag går upp i vikt. Jag gick upp de flesta kilorna då mitt liv var som stressigast och jag har haft som svårast att sova. Med jobb i förskolor med många barn, långa dagar och jobbiga kollegor. Är långvarigt arbetslös och har bara fått kortvariga jobb under de 11 åren jag levt efter studenten, har Asperger och är för "självständig" enligt kommunen för att få hjälp att få egen lägenhet, något jag skäms över att inte ha så jag tvingas bo hemma hos mina föräldrar fast jag är 30 och får bara 5600kr från försäkringskassan då jag är arbetslös och går på grupp aktiviteter med andra arbetslösa och skickar in aktivitetsrapport varje månad.
Har haft svårt att komma in i arbetslivet dels på grund av min diagnos jag fick reda på för ungefär 1 år sedan men inte vetat av, jag har alltid varit extra känslig för stress och stress jobben säger folk att det är lättast att få. Stress jobb= McDonalds,Max, Äldreomsorgen, sitta i kassan på Coop och möta en massa människor och få in en massa intryck.
Sökt en massa jobb men inte fått napp, jobbat på förskola som utbildad barnskötare och därmed fått nästan endast erfarenhet från förskolor, men klarade inte av stressen och svårigheter att få fast anställning så har tvingats söka andra jobb som jag inte har erfarenhet av, klart alla vill ha mig då!!

Och så har jag en familj, som alltför sällan tar hänsyn till att jag vill gå ner i vikt och kan börja baka mitt i veckan de mest onyttiga bakelserna förstås.
På grund av all den psykiska stressen min tillvaro innebär och alla sår jag fått då jag blivit förkastad och behandlad som skit under mina arbetsplatser, så har jag haft svårt att bara tänka på hur snygg jag ska se ut.
Vissa dagar har jag varit så nedstämd att jag velat dö, och om den där chokladbiten jag tar gör att jag mår bättre fysiskt ens en stund efter en skitvecka så orkar jag inte tänka på min vikt hela tiden. 
Dock har jag börjat ta längre promenader nu, har gått 8 km på två dagar så har inte gett upp hoppet eller viljan att kämpa. 

Så försök att inte döma folk innan du vet ett skit av vad de gått igenom.

Jag led av bulimi, tvångstankar och hetsätning i många år. Först lyckades jag sluta med att spy men lika mycket mat slank ner. Undervikt blev till övervikt på ett kick och nu är diagnoserna borta men vikten kvar. I dagsläget får jag väl säga sanningen. Jag gillar mat, är rätt lat och har en jäkligt stressad livssituation just nu. Som körsbäret på toppen har jag PCOS..

Och vi som inte får medicin då? Värdena är åt skogen, men istället för levaxin så får jag antideppmedicin. Fast jag är väl också bara en fet latmask. Jag måste äta under 800 Kcal för att gå ner i vikt. Och visst ett par veckor kan man leva på det, men i mitt fall handlar det om år. Jag orkar sällan mer än några veckor, sen faller jag tillbaka och äter 1500 istället och då går jag inte ner längre. Det är dietkost för att jag inte ska gå upp mer än minimalt.

att du hade så jäkla lätt att gå ner eller upp eller vad denu är betyder inte att alla andra har det. ALLA är olika och har olika förutsättnngar... Tänk utanför dina egna små ramar..

Jag har också hypotyreos och är välinställd på mina tabletter. Det besked min läkare gett till mig och som jag även fått höra på andra håll är att hypo kan göra att det tar längre tid att gå ner i vikt (även med medicinering). När andra i snitt klarar 1 kg i veckan klarar en person med hypo med samma ansträngning i snitt 0,5 kg. Det stämmer också överens med mina egna erfarenheter när jag gick ner i vikt (20 kg). Det går absolut att gå ner i vikt, men det tar lite längre tid.

Sen är det tyvärr så att många med hypo inte får den vård de borde få. Kunskapen om hypo är begränsad hos många läkare, framför allt de man hamnar hos på vårdcentralen. De har helt andra gränsvärden än vad specialistvården har.

Diagnosticerad hypotyreos är dock sällan en ursäkt för att vara kraftigt överviktig eller fet, det beror på andra saker. Faktum är att det är få fysiska sjukdomar som gör att man blir kraftigt överviktig. Det finns sådana, men de är ovanliga. Inte heller kan man skylla på kraftig benstomme då det skiljer några enstaka kilo som mest. Den stora majoriteten överviktiga är det pg av att de äter mer än vad kroppen gör av med. Att leta ursäkter är ett naturligt försvar, men det stämmer väldigt sällan.

Psykiskt mående och sjukdom påverkar desto mer. Det är oftast där man hittar orsaken och det är där man behöver hitta lösningen.

Får jag fråga varför du inte får levaxin? Du behöver inte svara, men jag kämpade själv rätt länge och blev på vägen insatt i hur dålig kunskapen är hos många läkare. När jag väl i ett annat sammanhang träffade en specialistläkare var det första hon gjorde var att sätta mig på levaxin. Han berättade bl.a. om hur många läkare missar hypo och att de går på gamla gränsvärden och tolkar värdena helt fel. Värdena ska alltid tolkas tillsammans med patientens mående och eventuella symptom, inte bara vad som står på pappret.

När jag nu är tillbaka till vårdcentralen och det är samma visa varje gång jag ska förnya mitt recept. De ifrågasätter mina värden och säger att jag inte hade fått levaxin där från början. Det är en fasa för mig varje gång att de ska neka mig då jag vet hur mycket bättre jag mår på levaxin. Hypo påvekar så mycket mer än bara vikten, bl.a. det psykiska måendet. Jag får ta med mig medicinska artiklar för att visa dem och än så länge får jag mitt levaxin, men det är ju inte klokt att jag som patient ska behöva undervisa dem.

Förlåt om det blev OT.

Började när jag var 16 år och satte in en P-stav. Gick då upp 20kg på ca 6 månader pågrund av hormonerna. Nu är jag 29 år, fött 4 barn och en 5:e på G.. Jag åt LCHF i 2 månader nyss och gick ner 8kg. Sen blev jag gravid och går nu upp dom igen.. Så min övervikt går nog att få bort bara jag har orken och viljan.. Det är omöjligt för mig att leva utan potatis och bröd t.ex. Där är ju boven för alla Kolhydrader.. ????

Det undrade jag också när jag var 20+. 30 år senare undrar jag inte längre. Visst finns det världen över tusentals människor som äter både fel och för mycket, motionerar för lite................, men det finns även andra. Bara för 2 år sedan hade jag, fast mycket äldre, fortfarande modellmått, stl. 34. Idag väger jag 30 kg mer pga diverse MS och cancer medikationer typ cortisol plus att det finns vissa lilla elaka hormoner som går konform med menopausen. Så var försiktigt vem du kallar för val. Kanske är du om några år en av oss. Vem vet?