Relation med psykolog

Han hörde av sig I morse och frågade om jag vill komma och prata. Har inte bestämt mig än.

Vi har haft daglig kontakt, jag har varit mest drivande.

På läkarutbildningen sa man att om man bara avslutar sin patient-läkarrelation först så är man sedan fria att ha vilken annan relation man behagar. Har en bekant som sa till sin läkare att hon gärna fick beställa hans journaler men att han hellre bytte läkare och fick hennes telefonnummer. Klienter som vill ha vårdaren i sitt privatliv kanske är ett större problem för psykologer?

Tack för stöd!

Han erkänner själv att han har gjort fel, men jag vill antagligen att han ger mig upprättelse på något sätt. Svårt att veta hur jag ska gå vidare. Har inte velat träffa honom. Han vill inte ta det på telefon.

Exakt det jag också skrev. Psykologen har betalt för att ge henne sin fulla uppmärksamhet, lyssnande, uppmärksamhet, vänlighet och stöd. Men så behöver han inte alls vara i sina privata relationer. Jag tror att det skulle kunna bli en stor besvikelse för henne, om det blev verklighet. Det brukar bli så. Att bli kär i en person i hans yrkesroll, är lika dumt som att bli kär i en filmgestalt - och inte fatta att det är en roll, och att skådespelaren inte alls behöver ha samma enastående egenskaper.

Jag känner bland annat en tjej som blev tillsammans med sin syokonsulent på Komvux (han 50 och hon 22, så det var väldigt olämpligt bara av den anledningen). Han var så snäll och rar och stöttande på jobbet, la hur mycket tid som helst på att fixa med hennes schema och leta efter lämpliga eftergymnasiala utbildningar för henne - men när hon flyttade in hos honom blev hon hans sex- och husslav. Innan hon upptäckte detta var hon tyvärr redan gravid. Då sa han att hon "inte skulle få dra några växlar" på graviditeten, så HON fick fortsätta att bära hem tunga matkassar, släpa hem en spjälsäng från IKEA o.s.v. alldeles själv...

Ja det har jag. Han har bett om ursäkt igen, och förklarat det hela med att han tappade huvudet för mig. Han förstår om jag vill anmäla honom och kommer inte att förneka något. Han vill gottgöra mig på något sätt, men jag kan inte förstå hur.

Känner mig förvirrad, men inte lika sårad längre. Har möte med ny psykolog, ska inte ta något beslut innan dess.

Fast med det resonemanget skulle det vara fritt fram för läkare, präster och lärare att ragga bland sina patienter, biktbarn och elever - bara de "avslutar den professionella relationen" före första samlaget..? Detta stämmer naturligtvis inte.

Klart att det INTE är. Och jag råkar veta att det är så. Jag arbetar själv i vården (dock inte som läkare). Det skulle vara fruktansvärt oprofessionellt av t.ex. en barnmorska att börja flirta med en pappa på BB och smussla till honom sitt telefonnummer... Hon skulle skämma ut hela sin kår och hela det sjukhuset och landstinget.

Men det hör du väl själv hur det låter! Då har ju ändå själva raggningsprocessen pågått medan de var läkare-patient, präst-biktbarn o.s.v.. Sådant ska man inte behöva utsättas för, om man träffar en präst för att man ska begrava sin make t.ex.. I förlängningen skulle det kunna sluta med, att t.ex. en läkare begär sexuella tjänster av en mamma, för att han ska göra allt för att rädda hennes barn... Av samma skäl är det inte tillåtet att ge pengar eller presenter (utöver lite kaffebröd) till vårdpersonal.

Föreställ dig själv, om du t.ex. legat på BB och en barnmorska eller undersköterska där passat på att flirta med din man när du var upptagen med bebisen, och stuckit till honom sitt telefonnummer. Skulle DET vara OK, bara de väntade med att ligga med varandra tills du var utskriven och hemma..?

Jag har ju släppt in honom till både min hjärna och hjärta. Jag har vikt ut hela mitt liv för honom, han har lovat att värdesätta och vårda detta, men lever inte upp till det. Klart man blir besviken.

Fast nu är jag nog mest ledsen över att avsluta relationen till en person som jag har haft så mycket hjälp av i flera år. Jag är dålig på att avsluta relationer tror jag, det känns hemskt för mig. Han vill inte avsluta riktigt heller, men någonstans kan jag inte se hur det ska kunna fungera att ha kvar relationen. Jag är gift, och kan inte erbjuda honom det han behöver. Det är fel av mig, både mot honom och min man. Hur gör man för att gå vidare, hur ska man bli kvitt den där känslan av tomhet och det enorma behovet av att stanna i kontakt? Någon som har bra råd?

Han säger att han besvarar mina starka känslor, men han är ju inte beroende av mig. Det säger sig självt att man inte kan basera en relation på beroende, det är destruktivt. Han kan inte finnas där för mig så mycket som jag skulle behöva, det är orimligt, jag tror inte på det.