Tarre

Äldre 7 Jan 15:04

36 svar

Passar inte in nånstans?

Hej! Jag är en till det yttre normal kille på 35 bast som aldrig riktigt passar in. Finns det någon annan som känner igen sig?

Jag hittar aldrig någon social tillhörighet. Jag har ytterst få vuxna vänner (även om de få jag har är bra), jag känner att jag liksom saknar klasstillhörighet och passar varken ihop med högskoleutbildat folk eller "knegare". Jag hittar inte rätt språklig nivå eller de rätta samtalsämnena. Jag suger på att umgås i större grupper och har svårt för kallprat. På alla arbetsplatser jag haft så har jag haft svårt för det sociala. Ofta går det bra i början, men sen orkar jag inte hålla " fasaden uppe " och då glider jag in i mig själv. Jag VET att andra ser mig som en sur jättetråkig torrboll. Jag vet det! Men jag kan inte hjälpa det..

Just när det gäller meningslöst kallprat, babbel, småsnackande, tjatter, tjôtande, käftslängande, "ljungande", ordbajseri, pladder eller vad ni vill kalla det så blir det för mycket för mig. Det kryper i mig! Förr eller senare vill jag ha något slags djup i samtalet med andra människor annars tröttnar jag. Då är jag hellre själv och läser ledarsidor och facklitteratur.

Anledningen är nog dels att jag ÄR en INTROVERT personlighet med ett stort och rikt inre liv i mitt huvud. Jag har förstått att andra måste tillföra stimulans utifrån med hjälp utav konstant småpratande och andra saker som musik och tv-spelande m.m. Det gäller tyvärr inte mig.

En annan bidragande orsak är nog uppväxten. Jag är bra mycket äldre än mina syskon vilket medförde att jag i praktiken växte upp som ett ensambarn. Dessutom växte jag upp i en ordentligt och lite fyrkantig tjänstemannafamilj med två gifta föräldrar som hade studerat på universitet. Föräldrar som läste ledarsidor, lyssnade på P1 och hyrde finkulturella franska gamla filmer att titta på på helgen. Sportsidorna och TV kanalernas tramsprogram som andra föräldrar ägnade sin lediga tid åt intresserade inte mina föräldrar. Mina föräldrars levnadssätt krockade lite med omgivningens eftersom vi under min uppväxt bodde i ett hyreshusområde med i princip enbart industriarbetare och låginkomsttagare. Det var som två olika världar. En hemma och en helt annan utanför ytterdörren. Hemma hos jämnåriga gällde helt andra sociala regler och intresseområden. Jag blev en udda fågel som saknade de jämnåriga kompisarnas bakgrund och språkbruk. Jag försökte nog anpassa mig åt båda hållen och det gick ganska bra men jag lyckades inte till hundra.

Anonym (halvintrovert)

Äldre 7 Jan 15:15

#1

Hej! Jag tycker att det låter som om du är mycket medveten om din klasstillhörighet. Jag gissar att du inte har studerat särskilt mycket, och att det är därför du inte har hittat riktigt rätt. Du är introvert och intellektuell och har antagligen befunnit dig på arbetsplatser där andra är mer utåtriktade och mindre intellektuella. Så som du beskriver dig kände jag mig medan jag jobbade i detaljhandeln.

Sök dig till universitetet istället och se till att studera de ämnen som verkligen intresserar dig. Förr eller senare kommer du att befinna dig i ett sammanhang där du plötsligt passar in, för att du är tillsammans med likasinnade.

Lycka till!

sankaj

Äldre 7 Jan 15:15

#2

Alla kan inte vara lika ! Du verkar vara en jätte duktig kille.

Tarre

Äldre 7 Jan 15:16

#3

De jämnåriga kompisarna från kompisarna från skolan hade ett språkbruk och ett uppförande som inte riktigt passade hemma. Samtidigt fick jag själv anstränga mig för att försöka passa in när jag var ute med andra jämnåriga och i skolan. Jag blev en slags dubbelnatur som växlade mellan en hemmapersonlighet och en annan personlighet när jag lekte med andra. Jag blev tidigt känsligt för det här med vad som passade sig och vad som ansågs präktigt och töntigt. Den ständiga anpassningen som säkert inte hade inneburit något problem för andra blev med tiden till en djupt rotad "stress" och nervositet.

Tarre

Äldre 7 Jan 15:23

#4

sankaj skrev 2015-01-07 15:15:38 följande:

Alla kan inte vara lika ! Du verkar vara en jätte duktig kille.

Jag har gudskelov en såpass bra självkänsla och självförtroende nog till att inse att jag är duktig på vissa saker och att jag har bra sidor, men de kommer aldrig till sin rätt.

Jag hittar inte rätt i livet.

Anonym (halvintrovert)

Äldre 7 Jan 15:27

#5

Tarre skrev 2015-01-07 15:23:10 följande:

Jag har gudskelov en såpass bra självkänsla och självförtroende nog till att inse att jag är duktig på vissa saker och att jag har bra sidor, men de kommer aldrig till sin rätt.

Jag hittar inte rätt i livet.

Om du känner dina styrkor och bra sidor är det upp till dig att ordna så att du befinner dig i sammanhang där du har användning för dessa. Har du studerat? Om inte är det dags att börja med det, och att våga satsa på att utveckla dina styrkor. Så kommer du att hitta rätt till sist.

Tarre

Äldre 7 Jan 15:45

#6

Anonym (halvintrovert) skrev 2015-01-07 15:15:33 följande:

Hej! Jag tycker att det låter som om du är mycket medveten om din klasstillhörighet. Jag gissar att du inte har studerat särskilt mycket, och att det är därför du inte har hittat riktigt rätt. Du är introvert och intellektuell och har antagligen befunnit dig på arbetsplatser där andra är mer utåtriktade och mindre intellektuella. Så som du beskriver dig kände jag mig medan jag jobbade i detaljhandeln.

Sök dig till universitetet istället och se till att studera de ämnen som verkligen intresserar dig. Förr eller senare kommer du att befinna dig i ett sammanhang där du plötsligt passar in, för att du är tillsammans med likasinnade.

Lycka till!

Hej, och tack för ett fint svar!

Det här med att plugga missade jag tyvärr. Dels så hade verkligen ingen annan klasskompis i grundskolan någon förälder som hade pluggat (eller knappt ens gått gymnasiet). Sen var det ett sånt himla tjatande hemma om att "studera". Jag tröttnade på att höra om det, och det blev väl min missriktade tonårsrevolt kan man säga att helt enkelt ta ett knegarjobb efter lumpen och låtsas trivas med det. I min familj dög det inte med planer på att plugga, utan det skulle va rätt universitet och allt det där..

Jag kände aldrig riktigt nån bra uppbackning hemifrån inför att studera. Dels så började det tidigt med att skoluppgifterna aldrig riktigt dög. Jag kunde på högstadiet komma hem och visa upp en skoluppgift som läraren hade satt en femma i betyg på. Min mamma och pappa tittade lite slött på vad jag skrivit och muttrade något om låga krav i " dagens skola", och det där hade aldrig dugit på vår tid bla bla bla..

De verkade uppriktigt sagt mer nöjda med att jag tog ett hederligt lönejobb och gjorde rätt för mig den vägen än pluggade till nåt lågstatusjobb som lärare eller sjuksköterska.

Tarre

Äldre 7 Jan 15:47

#7

Anonym (halvintrovert) skrev 2015-01-07 15:27:20 följande:

Om du känner dina styrkor och bra sidor är det upp till dig att ordna så att du befinner dig i sammanhang där du har användning för dessa. Har du studerat? Om inte är det dags att börja med det, och att våga satsa på att utveckla dina styrkor. Så kommer du att hitta rätt till sist.

Tack! Jag ska försöka..

Jag står inte ut längre på mitt nuvarande jobb som i socialt hänseende är som att gå på mellanstadiet.

Anonym (halvintrovert)

Äldre 7 Jan 15:52

#8

Tarre skrev 2015-01-07 15:45:42 följande:

I min familj dög det inte med planer på att plugga, utan det skulle va rätt universitet och allt det där..

Jag kände aldrig riktigt nån bra uppbackning hemifrån inför att studera.

Det var tråkigt, men tåget har ju inte gått riktigt än. Du är nu gammal nog att inte behöva bry sig om dina föräldrars paradoxala och dubbeltydiga värderingar, och välja din egen framtid. Tycker du att du är för gammal för att flytta till en universitetsstad och ta studielån, kan du satsa på distansstudier på halvfart. Fast då går du miste om det sociala sammanhanget som du annars kunde ha ganska mycket glädje av.

Hur som helst, jag är säker på att ditt sammanhang finns någonstans, och att det är dina intressen som kan leda dig rätt.

Tarre

Äldre 7 Jan 16:01

#9

Anonym (halvintrovert) skrev 2015-01-07 15:52:19 följande:

Det var tråkigt, men tåget har ju inte gått riktigt än. Du är nu gammal nog att inte behöva bry sig om dina föräldrars paradoxala och dubbeltydiga värderingar, och välja din egen framtid. Tycker du att du är för gammal för att flytta till en universitetsstad och ta studielån, kan du satsa på distansstudier på halvfart. Fast då går du miste om det sociala sammanhanget som du annars kunde ha ganska mycket glädje av.

Hur som helst, jag är säker på att ditt sammanhang finns någonstans, och att det är dina intressen som kan leda dig rätt.

Nej jag vet..

Nu efter att jag gnetat mig fram genom livet och stött på både mot och medgångar, provat några dåliga förhållanden och utvecklats på olika jobb så har jag NOLL respekt för mina föräldrar, och bryr mig väldigt lite vad de tycker.

Men en gång i tiden var det en bidragande orsak till att jag kände sån olust inför att plugga.

Tow2Mater

Äldre 7 Jan 18:10

#10

Tarre skrev 2015-01-07 15:04:59 följande:

Jag suger på att umgås i större grupper och har svårt för kallprat. På alla arbetsplatser jag haft så har jag haft svårt för det sociala. Ofta går det bra i början, men sen orkar jag inte hålla " fasaden uppe " och då glider jag in i mig själv. Jag VET att andra ser mig som en sur jättetråkig torrboll. Jag vet det! Men jag kan inte hjälpa det..

Just när det gäller meningslöst kallprat, babbel, småsnackande, tjatter, tjôtande, käftslängande, "ljungande", ordbajseri, pladder eller vad ni vill kalla det så blir det för mycket för mig. Det kryper i mig! Förr eller senare vill jag ha något slags djup i samtalet med andra människor annars tröttnar jag. Då är jag hellre själv och läser ledarsidor och facklitteratur.

Skulle själv vilja bli befriad från allt socialt med medarbetare utom det som direkt handlar om just arbetsuppgifterna. Men tyvärr funkar det ju inte så. Det finns inget som heter "orkar inte" eller "tröttrnar" på en arbetsplats, eftersom det hör till. Det är inte lätt att sitta still när det kryper i kroppen att för fjärde gången behöva lyssna på samma medarbetares utläggning om den semesterupplevelse han hade för 12 år sen, men man biter ihop, ler och ser intresserad ut. Kan du inte hitta på samtalsämnen, låt dem prata på, le och se intresserad ut, det kommer man ofta ganska långt med.

Passar inte in nånstans?

INNEHÅLL