Passar inte in nånstans?

Tjej närmare 30 år här och jag är 90% precis som du verkar det som. Jag kommer bra översens med folk och har många bekanta men jag har inget att tala om med dem, jag vänder mig lätt inåt istället för att hålla på med meningslöst kallprat och babbel. ja jag vet det är viktigt för den sociala strukturen, va en i gänget, men det verkar som jag är accepterad i gänget fast jag är tyst.

Jag är också uppvuxen som ensambarn fast jag har syskon och två olika världar, en värld innan för dörren och en utanför. Inget intresse för de vanliga "tv-nöjena" här heller, idol och allt sånt går bort, undantag för bbc entertainment, mest kollar vi på nyhetskanaler och vetenskapligakanaler.

Svårt att hitta en meningsfull hobby, jag funderar på att återuppta musiken som hobby i brist på annat, ta det som är mest intressant. Piano kanske skulle vara nåt för mig? jag har hållit på med blåsinstrument tidigare men det va inte riktigt my cup of tea.

Hej! Jag är en till det yttre normal kille på 35 bast som aldrig riktigt passar in. Finns det någon annan som känner igen sig?

Jag hittar aldrig någon social tillhörighet. Jag har ytterst få vuxna vänner (även om de få jag har är bra), jag känner att jag liksom saknar klasstillhörighet och passar varken ihop med högskoleutbildat folk eller "knegare". Jag hittar inte rätt språklig nivå eller de rätta samtalsämnena. Jag suger på att umgås i större grupper och har svårt för kallprat. På alla arbetsplatser jag haft så har jag haft svårt för det sociala. Ofta går det bra i början, men sen orkar jag inte hålla " fasaden uppe " och då glider jag in i mig själv. Jag VET att andra ser mig som en sur jättetråkig torrboll. Jag vet det! Men jag kan inte hjälpa det..

Just när det gäller meningslöst kallprat, babbel, småsnackande, tjatter, tjôtande, käftslängande, "ljungande", ordbajseri, pladder eller vad ni vill kalla det så blir det för mycket för mig. Det kryper i mig! Förr eller senare vill jag ha något slags djup i samtalet med andra människor annars tröttnar jag. Då är jag hellre själv och läser ledarsidor och facklitteratur.

Anledningen är nog dels att jag ÄR en INTROVERT personlighet med ett stort och rikt inre liv i mitt huvud. Jag har förstått att andra måste tillföra stimulans utifrån med hjälp utav konstant småpratande och andra saker som musik och tv-spelande m.m. Det gäller tyvärr inte mig.

En annan bidragande orsak är nog uppväxten. Jag är bra mycket äldre än mina syskon vilket medförde att jag i praktiken växte upp som ett ensambarn. Dessutom växte jag upp i en ordentligt och lite fyrkantig tjänstemannafamilj med två gifta föräldrar som hade studerat på universitet. Föräldrar som läste ledarsidor, lyssnade på P1 och hyrde finkulturella franska gamla filmer att titta på på helgen. Sportsidorna och TV kanalernas tramsprogram som andra föräldrar ägnade sin lediga tid åt intresserade inte mina föräldrar. Mina föräldrars levnadssätt krockade lite med omgivningens eftersom vi under min uppväxt bodde i ett hyreshusområde med i princip enbart industriarbetare och låginkomsttagare. Det var som två olika världar. En hemma och en helt annan utanför ytterdörren. Hemma hos jämnåriga gällde helt andra sociala regler och intresseområden. Jag blev en udda fågel som saknade de jämnåriga kompisarnas bakgrund och språkbruk. Jag försökte nog anpassa mig åt båda hållen och det gick ganska bra men jag lyckades inte till hundra.

Jag är likadan, jag passar heller inte in nånstans. Jag började på högskola, men hoppade av. Jag är lågutbildad och tjänar dåligt. Trots detta hatar jag sport, snickra, jakt, bingolotto och skvaller som mina arbetskamrater roar sig med.

Även om jag saknar högre utbildning, så intresserar jag mig för film, historia, psykologi och jag har lärt mig själv att tala 6-7 olika språk flytande, lyssnar gärna på klassisk musik. Gillar att resa och besöka museum. 

Jag har dock blivit lite mindre introvert med tiden. Speciellt efter att jag gifte mig och skaffade barn, så har jag blivit mer öppnare. Jag har inte alls lika svårt för att prata med folk längre, jag är inte heller lika  blyg inför kvinnor som jag var när jag var yngre. Tyvärr förlorade jag många år i ensamhet och arbetslöshet p.g.a min introverta personlighet, så det finns fler fördelar med att vara social.

Yes, har studerat och förhållandena har fungerat väldigt bra :) Jag har haft tur.

Håller med om att det är väldigt ansträngande att tvingas lyssna på obildade människors trångsynta åsikter. På internet är det en sak att se idiotiska trådar, vem vet? de kanske bara driver med en. Men i verkligheten när de verkligen menar allvar, jag vet inte vad jag ska göra, sqkratta eller gråta.