Passar inte in nånstans?

Underligt att ingen ännu nämnt ordet Aspergers i tråden, det var nämligen det första jag tänkte.

Läs lite om HSP, High senstive person eller Högkänslig personlighet. Kan vara så att du känner igen dig i det.

Jag kan inte utesluta möjligheten, men personligen så tror jag inte på att jag har AS!

Det är möjligen å att jagvhar ett par typiska aspergerdrag i min personlighet där det starkast framträdande är att jag utan att vara en eremit har ett stort och starkt behov av att vara ifred i perioder. Jag behöver som det brukar beskrivas ett behov av att ladda batterierna så att säga. Antingen innan eller efter en social tillställning. Även om jag haft eller vet att jag kommer att ha roligt och trevligt!

I övrigt så stämmer diagnos kriterierna för AS ganska dåligt in på mig och jag tycker inte att jag liknar de personer med AS som jag träffat på i mitt liv. Jag har en släkting med den diagnosen, och dessutom har min kompis en bror med AS. Jag har dessutom en gång i tiden jobbat lite kort med människor med det och nej jag tycker ärligt talat inte att det stämmer in på mig. Men vad vet jag..?

Jag har inga problem med att skratta, förstå underliggande andemeningar, sarkastisk ironi eller satir, visa empati eller föra en dialog istället för monologer. Jag är väldigt nördig men saknar faktiskt smala specialintressen. Jag är mera allmän intresserad av väldigt mycket.

Jag är inte fyrkantig heller utan väldigt flexibel på jobbet och i sociala situationer.

(Bara för att förtydliga så är det alltså jag som är trådskaparen)

Ja det här med Högkänslighet ligger nog betydligt närmare en träffande beskrivning av hur jag kan vara som person.. Har bara googlat lite snabbt dock och inte hunnit läsa på så mycket, men det här var intressant.

Citat ur tidningen MåBra:

"? Högkänsliga har inget skyddande filter. Allt de upplever går rakt in. De har ofta låg självkänsla och höga krav på sig själva. I dag då stresstålighet och flexibilitet är nyckelord på arbetsmarknaden är det svårt att vara HSP, säger Ilse Sand.

En högkänslig person har ett djup och en närvaro som andra kan sakna. Hon kan njuta till fullo av ensamhet, men kan även vara social. Studier visar att drygt en tredjedel av de högkänsliga är utåtriktade, men upplever kallprat som frustrerande. En HSP-person får ofta god kontakt med andra, men orkar inte umgås lika länge som andra."

Jo det här är på pricken Jag!

Finns mer att läsa på hsperson.se, hspsverige.se och www.sensitiv-hsp.se, finns även självtest där som är bra.

Sen om du känner att du vill ha kontakt med andra om du nu hittar dig själv i det här personlighetsdraget så finns en väldigt bra Facebook-grupp som heter HSP Sverige

Ytterligare en som känner igen sig. Grundskolan var en ren pina, gymnasiet blev lite bättre och universitetet var bra. Inget gemensamt med barndomskamrater. Ibland får jag lite dåligt samvete och tar upp kontakten med 'gamla' vänner. Tar max en kvart in i ett samtal, så påminns jag varför jag inte längre umgås med dem. Jag ogillar att kalla någon obildad, men låt oss säga att vi befinner oss på olika platser mentalt och intellektuellt. 
Man måste hitta annat umgänge som är mer i linje med vad man vill ha. Enklast är förmodligen på arbetsplatsen, men då gäller det att (kunna) välja rätt arbetsgivare.

Om man inte kan välja en sådan arbetsgivare, skulle jag då föreslå föreningar med lite nivå. Rotary, Lions och liknande fungerar nog. Likaså ordenssällskap som Svarta Örnar, och Odd Fellow. Är själv med i några, vilket passar mig bra. Finns också möjlighet att bli involverad i styrelse och funktioner om man så önskar.

Vet inte om man är introvert eller blir det. Kanske lite av varje. Oavsett vilket så är jag ibland lite avundsjuk på de som otvunget umgås med samma människor, talar om precis samma saker som de alltid talat om, och är helt nöjda med det.

/N

Jag känner igen mig väldigt väldigt väldigt mycket i "HSP" Det är mycket det!! (Förutom att jag en ganska högsmärttröskel, blir sällan förskräckt, är inte konflikträdd, har inte dålig självkänsla eller högkrav på mig själv. Annars stämmer resten.)
Men det är ändå inget jag vill kalla mig.

Och jag har inte Aspergers (eller nån annan diagnos). Många likheter med Asperger inga "Kognitiva svårigheter" förutom lite problem med tidsuppfattningen.

En tjej på 26 här, känner igen mig något otroligt. Är gift och har ett barn på snart 1 år.

Umgås mest med min man och min familj. Träffar de få vänner jag har ca 1 gång / månad. Försökte att vara med i en föräldragrupp, men orkade inte med bebis och småprat.. 

Har aldrig haft några problem med att inte ha särskilt många vänner, men nu under föräldraledigheten blir det mer uppenbart och mer ensamt. Vet inte om det är det här jag vill föra vidare till min dotter.

Föräldrars bebisprat är ju det tråkigaste och mest meningslösa som finns att höra på så det är väl inte så konstigt att du inte pallade föräldragruppen..

Hej TS. Här är mina funderingar och även reflektioner över mig själv.

Det låter lite som att din självmedvetenhet har gjort dig hämmad i sociala situationer. Det kallas väl på fackspråk självmonitering eller något liknande(psykologi). Att ha förmågan att läsa av sociala signaler och sedan försöka anpassa sitt beteende till det för att på så sätt passa in i den social situationen som man befinner sig i. Personer som har lägre självmonitering lägger inte lika stor vikt vid hur dom uppfattas vara, dom reflekterar inte lika mycket över hur dom kan uppfattas av omgivningen, utan är mer benägna att bara vara sig själva, dom blir liksom inte generade av det eller tycker inte att det är pinsamt. Egentligen är det ingen nackdel att ha förmågan att reflektera över hur man skall bete sig i olika sammanhang, men jag tror kanske att det också kan få en hämmande effekt, speciellt om det sker i tidig ålder.

Beter du dig annorlunda i olika situationer och med olika människor? Du skriver att du försökte anpassa dig till dina polare, som var ganska så olika dig, är det så fortfarande? Om du känner dig osäker i en social situation, brukar du då anpassa dig eller "härma"(i brist på bättre ord) omgivningen?

Min morsa har ganska låg förmåga att "övervaka" sig själv och sitt beteende, hon är inte vad jag skulle kalla "socialt kompetent"... utan hon bara är. Hon är inte ouppfostrad, men hon är sig själv 100% och det funkar, hon har väldigt lätt att få kontakt med andra människor, hon är också extremt öppen och blir ganska snabbt personlig, har inga problem med djupa samtalsämnen osv, men till och med det funkar, istället för att få folk att rygga bakåt, så får hon även dom att bli personliga. Som tonåring kunde jag tycka att det blev otroligt pinsamt ibland. Som vuxen har jag lärt mig att se det som en kvalitet... även om jag fortfarande ibland tycker att det går över gränsen. Hon är, som man brukar säga, "osvensk" hehe

Det finns även något som kallas social kontroll, att man har kontroll över sin egen roll i ett sammanhang, då påverkas man inte lika mycket av den sociala situationen och människorna runt omkring sig, utan man har ett naturligt självförtroende i sociala situationer som gör att man blir effektiv i sitt bemötande med andra i en mängd olika sociala situationer. I stället för att "passa in", så sticker man ut, på ett positivt sätt.

Jag växte upp i motsatsen till en ordnad och ordentlig tjänstemannafamilj, jag växte upp med en ung, ensamstående mamma som är en toksocial kulturarbetare(textil och design) och hon drog med mig överallt(ensambarn). Jag menar överallt, allt från fester i bergsbunkrar från kalla kriget, till poolpartyn med eldslukare och lindansöser, till konstmuseum etc, det var lite allmänt kaos egentligen, där sprang jag omkring mitt i allt det där. Men det var en ganska så hämningslös uppväxt med mycket frihet och stort egenansvar.

Jag har kommit fram till att jag har väldigt hög social kontroll och jag tror att det beror på bland annat det faktum att jag har blivit exponerad mot så många olika typer av människor genom min morsa, jag har även tagit efter henne, men utan bli riktigt så extrem, dvs jag anpassar mig inte och jag har egentligen inga problem med att diskutera djupare frågor eller att bli personlig, men jag kan fortfarande reflektera över mitt eget beteende i sociala situationer.

Jag utvecklade också min sociala kompetens och min sociala kontroll väldigt mycket under gymnasietiden, det var en viktig period för mig, rent socialt, där lass en viktig del av fundamentet. Jag kom in på en skola där jag inte kände en kotte och då blir man ju tvingad att ta initiativ.

Idag som 31-åring, så känner jag att jag att jag kan umgås med de flesta typer av människor, unga och gamla, förmögna och fattiga, akademiker och knegare, människor med olika bakgrund verkar även känna sig bekväma när dom är med mig, och samtidigt känner jag mig bekväm i nästan alla sociala situation. Det har blivit en av mina styrkor.

Jag tror att man ibland kanske måste våga vara mer sig själv. Min egen erfarenhet är att det tas i mot väl av omgivningen. Samtidigt så ligger det en del sanning i den gamla devisen "Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin".  Man måste ju ha ett språkbruk som gör att man når fram till samtalspartnern. Vad det är man talar om behöver inte vara problemet, utan det kan handla om hur man kommunicerar det.

Nu skall jag sova.... igen. :)

God natt!

Det är inte så konstigt att du känner dig utanför om du försöker "forma" dig själv att passa in i situationer och miljöer du inte är bekväm i?

Om du inte tycker om att kallprata, vad gör det då att du inte sitter och babblar i fikarummet på jobbet?

Vad är du ute efter undrar jag? Du har vänner.. familj.. vad saknar du?
Bara för att världen säger att man ska ha brett kontaktnät och vara så jäkla utåt hela tiden?

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är liksom du introvert med ett rikt inre liv och har därför inte så stort socialt behov som många andra. Jag har varit sån hela mitt liv och när jag växte upp var det lite jobbigt att vara annorlunda men nu trivs jag rätt bra med livet. Jag har valt att inte skaffa barn på grund av att jag har stort behov av lugn och ro och det provocerar en del (är kvinna).

Vad trött jag blir på att det ska ställas diagnoser så fort någon avviker från genomsnittet. Jag är ungefär som ts och har inte Asperger.

Jag är högkänslig och introvert, men börjar fundera på detta. Handlar det inte bara att hitta sin plats i tillvaron (högkänslig) och komma ut ur sig själv, kunna vara sig själv och bli mer extrovert.. eller åtminstone ambivert (mitt emellan) Trots att jag alltid varit introvert tror jag ändå att man kan bli extrovert om man kämpar.

Jag gillar din personlighet som den framstår här.
Kram.