Jag har en hel radda med frågor angående spermiedonation.
Vi har idag (7/1-15) fått det sjukt trista och tunga beskedet att min man inte har några spermier alls, han har tom genomgått 2 testickelbiopsier för att hitta några men det var tomt. 0 nada ingenting.
Hur bär man sig åt nu då?
Är Danmark kanske ett bättre alternativ än Sverige?
Tack för ditt öppna svar!
Vi är helt enade om att vi vill ha en anonym donator. Vi vill helst inte ha med den personen att göra i framtiden om man får uttrycka sig så.
Mina värden är het utmärkta, jag är helt frisk och gynekologen såg inga som helst hinder för en graviditet hos mig.
Varpå jag tror att det inte kommer att behövas hormoner el ivf.
Varför får du hormoner?
Vi har redan hållit på i 2,5 år med det här ursäkta mitt språk men bedrövliga jävla landstinget.
Vi har i stort sett gjort 1 undersökning på dessa år. De säger att vi är så unga (33) fortfarande och att vi har gott om tid men det var ju lixom tanken. Inte att halka bakåt i kön för att äldre får företräde, ska jag straffas för att jag sökte hjälp i tid? ????
Jag vill inte vara över 40 när jag får mitt barn.
Sedan detta moraliska dilemma med donation.. Hur och när och om berättar man för sitt barn? Om man inte vill måste man verkligen? Ja det är ju såklart att barnen har rätt till ursprung men vårat barn kommer ha en mamma och en pappa, jag förstår om ensamstående mödrar väljer att berätta eftersom de kommer att få frågan men vi som par?! Ja det är en riktigt svårt moralisk nöt att finula ut ett vettigt svar på.
Adoption är inget alternativ för oss, dels är det riktigt trasiga själar och dels är de flesta barnen på internationella marknaden sjuka el handikappade (jag vet att det är fåfängt och fult men jag vill ha så goda förutsättningar som möjligt att få ett hyfsat friskt barn blir det inte så blir det inte så, så är det med det.) Jag vill inte kryssa i hur sjukt mitt barn får vara när vi hämtar hen på barnhemmet, och sen så är min man adopterad, vi vill inte vara adopterade familjen.