Spermiedonation

Vill börja med att beklaga det tråkiga beskedet, vet hur det känns, är i samma sits min sambo och jag. Tillåt er att sörja ordentligt och prata igenom alternativen så att ni båda är med på vad ni vill. För vår del så sörjer vi på olika sätt. Jag vill prata och fundera och vrida och vända på saker medan min sambo helst inte vill prata alls. Vi bestämde oss i alla fall för att pröva lyckan i Danmark eftersom att kön och vården i Sverige är ett stort skämt, att vänta 1+1/2 upp till 2 år för att ens börja försöka var inget alternativ för oss. Men vi står fortfarande kvar i landstingskön om det inte skulle funka i Danmark. Det är dyrt (10.000-12.000 kr/försök inkl. Resa, kost) och omständigt och ett pusslande med jobb, ledigheter, gynbesök och hormoner men det får gå, bor i Stockholm och brukar bila ner och sova i bilen ena vägen. Tar ca 1 natt + 1 dag (30 timmar)fram och tillbaka. Vi har idag gjort 3 inseminationer som inte har lyckats, ska förhoppningsvis göra nr. 4 snart. Funderar även på att ställa oss i adoptionskö i fall det inte vill sig alls eller om syskonförsök inte lyckas i framtiden. Men jag tror det viktigaste är att ni båda vill samma sak, se till att ni får remiss till landstingets kö och pröva Danmark under tiden om ni har råd och möjlighet. Det är skönt att veta att man inte bara väntar passivt utan faktiskt gör något under tiden. Ta kontakt med en klinik ni tycker verkar bra, där vi går, Vita Nova i Köpenhamn kan man göra så att kliniken väljer donator ur sina depåer baserat på min sambos hår och ögonfärg. Funkar inte en donator så kan de byta. Vi testade med ägglossningstester första månaden men gick sen över till att mäta äggblåsor hos gyn inför varje besök + får ÄL spruta, tycker det är mkt skönare än att hålla på med ÄL test 2 gånger per dag och sen kasta sig iväg så fort det slår om. Nu med ÄL spruta och mäta äggblåsorna hos gyn i Sverige kan vi planera allt mer och slipper stressen, kan ta ledigt från jobbet utan att behöva ljuga och vara "sjuk" samma tidpunkt varje månad. Vår gyn i Sverige skriver oxå ut de preparat som de rekommenderar oss ifrån den danska kliniken. Lycka till!

PS. Vet att det är mkt funderingar så här i början, viktigt är nog att tänka på om man vill ha öppen eller anonym donator och varför de ena före det andra. Om man hellre prövar insemination eller hellre adopterar. Hur ska man berätta för barnet när det blir tillräckligt stort och hur ser man på donatorn och mannens roll i det hela och vad tycker man själv om at ta emot en annan mans sperma. Vi har valt öppen donator då vi inte vill begränsa vårt barn på något sätt + för att vi vill vara med från första början, vill barnet söka sin donator som vuxen har hen rätt att göra det. Vi kommer vara ärliga med våra barn men ser även att det är min sambo som kommer vara pappa medsn donatorn är just en donator. Men som sagt, det tar ett tag innan allt fått smälta och man har funderat på allt flera gånger.

Tack för ditt öppna svar!

Vi är helt enade om att vi vill ha en anonym donator. Vi vill helst inte ha med den personen att göra i framtiden om man får uttrycka sig så.

Mina värden är het utmärkta, jag är helt frisk och gynekologen såg inga som helst hinder för en graviditet hos mig.

Varpå jag tror att det inte kommer att behövas hormoner el ivf.

Varför får du hormoner?

Vi har redan hållit på i 2,5 år med det här ursäkta mitt språk men bedrövliga jävla landstinget.

Vi har i stort sett gjort 1 undersökning på dessa år. De säger att vi är så unga (33) fortfarande och att vi har gott om tid men det var ju lixom tanken. Inte att halka bakåt i kön för att äldre får företräde, ska jag straffas för att jag sökte hjälp i tid? ????

Jag vill inte vara över 40 när jag får mitt barn.

Sedan detta moraliska dilemma med donation.. Hur och när och om berättar man för sitt barn? Om man inte vill måste man verkligen? Ja det är ju såklart att barnen har rätt till ursprung men vårat barn kommer ha en mamma och en pappa, jag förstår om ensamstående mödrar väljer att berätta eftersom de kommer att få frågan men vi som par?! Ja det är en riktigt svårt moralisk nöt att finula ut ett vettigt svar på.

Adoption är inget alternativ för oss, dels är det riktigt trasiga själar och dels är de flesta barnen på internationella marknaden sjuka el handikappade (jag vet att det är fåfängt och fult men jag vill ha så goda förutsättningar som möjligt att få ett hyfsat friskt barn blir det inte så blir det inte så, så är det med det.) Jag vill inte kryssa i hur sjukt mitt barn får vara när vi hämtar hen på barnhemmet, och sen så är min man adopterad, vi vill inte vara adopterade familjen.

Är inga fel på mina värden eller prover heller enl. läkarna och vi ska ha goda chanser till barn. Alltid trott att jag skulle va superfertil eftersom både mormor och farmor fick flera barn efter 32-34 års ålder, mamma efter 30. Tänkte att det skulle va ärftligt. Men nu gör vi ju inte barn på vanligt vis och eftersom det handlar om mkt pengar och att man ska matcha ÄL så vill kliniken i Danmark att jag ska ta hormoner för att maxa chanserna och kunna planera in inseminationer och ÄL mer exakt. Fick till en början bara ÄL spruta, men nu inför försök 4 har jag fått fler hormoner som ska göra så att äggblåsorna växer mer och sen progeterontabletter för att öka chanserna att ett ev. foster stannar kvar. Vi kommer nog berätta när barnet är litet, kanske redan 3-4 år. Troligtvis genom att läsa böcker, inte för att barnet kanske förstår så mkt men så att det ändå blir en naturlig grej och inte blir så stor grej av det vilket det kan bli om man berättar när barnet är äldre + vi lär oss att hantera hur vi ska svara på barnets frågor om hur barn blir till/vem donatorn är m.m för de frågorna kommer nog förr eller senare och vi tror att ärlighet varar längst. Sen vill vi inte ha med donatorn att göra och vi kommer bli de enda föräldrarna som finns, men jag skulle inte vela säga till mitt barn när hon/han blir tillräckligt stor att jag/vi gjort valet att barnet inte ska få söka sina rötter... vet inte hur jag skulle försvara en sån sak. Så det valet får barnet själv göra, men självklart ska var och en göra det som känns rätt för en själv, inget är mer rätt än det andra.

Jag tror att om man inte berättar, men sanningen kommer alltid i kapp en förr eller senare. Och berättar man inte när barnet är litet och hen får reda på det som stor, jag skulle nog va väldigt arg på mina föräldrar och undra vad mer de hade dolt för mig...

Hej! Vad skönt att hitta en till. Vi är också i er situation och ska alldeles snart göra en testikelbiopsi för att se om de hittar nåt där. Om inte är vårt alternativ donation som det ser ut i dagsläget. Jag har dock inte accepterat det helt i tanken men hoppas att det är för att vi inte är riktigt där än. Jag har också Danmark mycket i huvudet just för den långa kön här i Sverige. Men vi är helt på det klara att vi vill berätta för barnet så tidigt som möjligt och vill ha en öppen donator just för att det ska va helt upp till barnet att bestämma hur den vill göra sedan. Vi resonerar lite som så att det är vår sorg och vårt problem att inte kunna få barn. Om vi ändå väljer barn så är vår plan att barnet i af ska få bestämma över sitt ursprung och om det vill ta reda på mer om det. Tänker också om barnet skulle ha någon sjukdom som man behöver ta reda på mer om. Då skulle jag bli förkrossad om jag inte hade den möjligheten. Bollar jättegärna mer med dig som är i samma läge som en själv! Kämpakramar!

Tänkte bara berätta att jag just plussat, i börja av den här veckan. Vi lyckades alltså på 4:e försöket i Danmark efter extra hormonstimulering. Känns helt overkligt för trodde aldrig det skulle lyckas. Ca 40.000 kr. fattigare och mycket planerande och pusslande för att få allt att gå ihop med jobbet, privatlivet, gynundersökningar, Danmarksresor och övernattningar, men såå värt det att slippa vänta på att ens få börja försöka i landstinget. Nu har vi stått i kö ca 10 månader och inte hört ett knyst sedan vi blev inskrivna. Troligtvis hinner vi få vårt barn innan vi ens kommer fram i kön. Behåller dock vår plats fram tills att barnet är fött ifall att nåt skulle gå fel, då har man ju i alla fall försök kvar som landstinget betalar. Men kan verkligen rekommendera att gå privat, det som är bra med Danmark är att de har öppet 365 dagar om året och inte som landstinget, bara måndag till fredag, julstängt, sommarstängt, stängt för röda dagar + man kommer alltid lätt i kontakt med dem och trevliga o proffessionella och vill verklgen att man ska lyckas. Hoppas att ni andra oxå får era efterlängtade barn snart!

Åh! Stort grattis till er! Så glad för er skull! Hur känns det nu då när det faktiskt bor en liten i magen? Har du behövt bearbeta något att ni behövt använda er av donator eller vad det ganska självklart och inte så jobbigt alls? Du får gärna berätta hur du tänkte och kände! Kram

GoC: Tack :) Har själv svårt å tro på det eftersom jag knappt har eller har haft några symptom. Jätteömma bröst v. 4, men det försvann i v.5. Jag va helt säker på att det berodde på progesterogenet jag fick. Skulle trappa ner progesterogenet så ville bara kolla mest för grejens skull och så visade testet positivt + utebliven mens. Är ju rätt tidigt än, v. 6+0 på onsdag så mkt kan gå fel än och sånt funderar man ju på en del så klart. Gällande donator så hade jag ju mest av allt önskat att jag och sambon skulle fått barn på vanligt sätt och slippa allt med utredningar och göra barn på klinik, eller i alla fall få använda hans simmare. Men nu ville det sig inte så och det känns ändå som om vi gjort det näst bästa valet eftersom vi vill va med från början + jag vill bära ett barn och föda ett barn (rent egoistiskt helt enkelt). Tror det var enklare för mig att acceptera tanken på donator i första hand framför adoption, hade sedan länge haft det i tanken att om jag inte hittar en lämplig man å få barn med så skulle jag åka själv när jag blev 30. Nu hann jag träffa min sambo långt innan det men så ville det sig inte ändå. Tror det var mer svårt för min sambo eftersom det är han som inte kan få barn, vart typ en livskris för oss båda men mest för honom. Sen e han världens underbaraste och bra på många andra sätt och jag skulle inte vela ha någon annan pappa till mina barn. Men visst e det många frågor att processa innan man verkligen bestämmer sig för donator. Typ öppen eller anonym, varför det ena före det andra. Ska man berätta för barnet eller inte, hur ska man berätta och hur känns det att veta att en annan mans gener kommer finnas i vårt barn? Det som e mest jobbigt nu tycker jag är att vi vet noll om donatorn, alltså vi vet inte vilka sjukdomar som kan finnas i donatorns släkt och vet inte om barnet kommer drabbas av något längre fram så det e rätt läskigt. Men annars känns det mest bra att vi äntligen har lyckats med det vi fått kämpa för så länge, började nästan tro att det var nåt fel på mig också när det misslyckades så många gånger i rad, ändå tror jag det gick rätt snabbt för oss när vi väl började. Hoppas ni också lyckas nå drömmen om ertnefterlängtade barn om inte allt för lång tid :)

Hej!
Jag är också i en sits där vi funderar över spermiedonation i Danmark. Har gjort fyra misslyckade IVF:er i Sverige med spermier från frysen som min man lämnat innan en cancerbehandling som sen tyvärr gjorde honom steril. Börjar överge hoppet om att det ska funka så nu återstår möjligen något försök till och sedan insemination i Danmark eller adoption. Adoption känns väldigt fint och helt okej med mig men det är ju tiden. Det är ju många år kvar då och hjärtat skriker efter barn nu. Dessutom har jag inte processat att inte bli biologisk förälder själv än, och jag känner att det skulle vara en stor förlus (om än inte helt oöverkomlig efter en tid tror jag). Känner alltså att det börjar bli sannolikt för oss att åka till Danmark. Trevligt att hitta några att diskutera med, det känns ibland väldigt ensamt det här när "alla" blir gravid hux flux omkring en. Och även om man har vänner att prata med så är det ju verkligen ingen som förstår. Det är en overklighetskänsla som jag har just nu, händer det här verkligen mig? På riktigt? Obehagligt.
Hur tänker och känner ni andra?
M82, grattis till graviditeten! Hoppas att allt är bra. Jag tror att vi pratat i en annan tråd tidigare. Jag funderar också på Vitanova, tycker att de verkar seriösa. Kan du beskriva lite mer om vad du tyckte om dem och hur det funkar där?

Liamae: Osäker på varför vi fastnade för just VitaNova men kan så här i efterhand säga att vi är väldigt nöjda med dem, inte bara för att vi lyckats utan för helheten. Lättillgängliga, svarar snabbt på mail och lätta att komma i kontakt med. Sen kändes det som de verkligen brydde sig och ville göra det bästa för oss, rekommenderade det bästa sättet utifrån min kropp och menscykel när det gäller insättning av hormoner o annat, ville att jag skulle ligga bekvämt under inseminationen, fixade med kuddar och filtar o så, de tog tid på sig och förklarade om vi hade några frågor och de involverade även min sambo och visade att de brydde sig om honom. Det enda som va lite jobbigt var att hitta p-plats nära kliniken eftersom de ligger i centrala Köpenhamn. På helgen va det lättare men inte på vardagar + mkt nybyggen så gps:en stämde inte riktigt. Sen tog vi allt på engelska, va lite orolig att det skulle va svårt men gick jättebra och förstod vi inte så förklarade de igen. Så bara positiva upplevelser, kändes inte heller som en steril klinik utan mysigt och hemtrevliga o ljusa och fräscha lokaler.

Tack för svaret! Låter ju jättebra! Jag känner att jag helst inte vill till en kall löpande-band-miljö, det räcker med landstingets ivf-lokaler nu. Skönt att höra att det var lätt att förstå. Jag har ju mailat med dem och fått svar på danska och att läsa det känns okej men det är ju värre att höra det, haha. Bra att de kan ta det på engelska om de måste.

I mailet skriver de att de gärna vill ha lite blodprovssvar innan men jag har bara ett av de värden de vill ha som redan tagits på mig. Vet inte hur jag ska gå tillväga för att kunna lämna blodproverna här hemma för landstingskliniken vill inte ta hand om dem. Hur gjorde ni? Vad kostade det isf ungefär om man betalat själv? Eller kan man få en remiss på något sätt från den danska kliniken?

Både jag och sambon fick göra alla möjliga blodprover i samband med vår barnlöshetsutredning. Beställde sen journalkopior, tog ett par egna kopior som vi skickade ner till VitaNova så det gick av bara farten när vi väl kom igång. Skulle jag va i din sits skulle jag kontakta en privat gyn, kostar som ett besök hos specialist ca 300-350 kr/besök. Vi fick hjälp av privat gyn inför alla försök i Danmark, hon va väldigt förstående och hjälpsam. Hjälpte till med att mäta äggblåsor och skriva ut mediciner som de rekommenderade att jag skulle ha ifrån Danmark. Endast vid ett tillfälle var vi tvugna att köpa medicin från kliniken för jag behövde den samma dag och den va ca 3 gånger så dyr som på svenska apoteket så kan man ordna med sånt på hemmaplan är det bäst. Förklara din situation för gyn så får du säkert hjälp eftersom du även genomgått IVF som inte funkat så tycker inte jag att du ska behöva vänta. Eller prova vanliga husläkarn om du inte hittar någon bra gyn. Som sista utväg kan de säkert skicka en remiss från Danmark också, är nog inga problem, de har läkare som är kopplade till sig som bl.a. skriver ut recept om man behöver. Tror inte det är några konstiga blodprov egentligen utan typ hepatit c, röda hund, hiv och så några till. Sen är det också bra om du har koll på din menscykel, ungefär hur lång den är så de kan beräkna när du brukar ha ÄL. Det går säkert bra :)

Ja, på nåt sätt löser det sig nog. Kan nog vara smart att höra med en privat gyn redan nu, har hört att det kan vara lite kö till de bästa, tack för tipset. Jag håller faktiskt på och testar ÄL i cyklerna mellan IVFerna och har börjat få lite koll på hur kroppen beter sig. Känns som att det vore bra att ha lite kalender över även om kroppen säkert är lite uppfuckad av att ha varit i klimakteriet två gånger, "gravid" tre gånger, gravid på riktigt en gång och ha producerat några års äggförbrukning de senaste 18 månaderna, haha! Det är ändå fascinerade hur bra ens kropp ändå tar smällen, jag är faktiskt rätt stolt över vilken duktig kropp jag har som kämpar på. :) Jag har en relativt regelbunden menscykel, god äggreserv, fin slemhinna och inga blodvärden eller annat som tyder på att det borde vara något problem att bli gravid (problemet ligger alltså hos min man, väldigt tydliga provresultat där). Funderar på om läkarna kommer att rekommendera stimulering med hormoner eller att man bara

Åker ner när man ägglossar normalt. Hur var det för er? Vet ni varför de väljer det ena eller det andra?

De vill att man testar några gånger utan hormoner. Våra två första försök använde jag ÄL stickor, missade första försöket då det va svårt att tolka resultatet, använde billiga teststickor. Första försöket som vi kunde åka använde jag Clear Blue och det var lättare. Det jobbiga var bara att vi var tvugna att leva i stand-by och i princip kasta oss i bilen så fort stickan slog om, ville komma ner så fort som möjligt o bor i Sthlm så är en bra bit att åka. Vi tog in på hotell när vi kom fram till Köpenhamn efter inseminationen o unnade oss samtidigt lite miniweekend. Försök 2 till 4 tog vi hjälp av gyn och mätte äggblåsor, upplevde att det var mkt bättre. Fick ta Ovitrelle (ÄL spruta) när äggblåsorna var tillräckligt stora och fick sen en bestämd tid 36 timmar senare för insemination. Upplevde det som mkt bättre metod, kunde planera på ett helt annat sätt med var vi skulle sova, kunde åka i lugn oxh ro och hann ordna ledigt från jobbet på ett bra sätt istället för att behöva dra en rövare varje månad, jobbar i en liten grupp så märks tydligt om nån är borta då jag även har mkt ansvar på mitt jobb. När vi inte fick några resultat frågade jag om det inte finns något mer man kan göra, fick då Pergotime för att få fler äggblåsor att växa till, Ovitrelle och så Lutinus (progestrogen) för att få ett ev. foster att stanna kvar och då lyckades det. Egentligen ges Pergotime till kvinnor som har problem med sin egen ÄL, men i mitt fall hjälpte det på så sätt att mina äggblåsor blev atörre och det var 2 som utvecklades mer än bara en. Finns en bra app till smartphones som heter P Tracker, hjälper till att hålla koll på ungefär när man har nästa mens, ÄL m.m. Jag var först skeptisk men efter att ha använt den över 1 år har jag stenkoll på min menscykel, ungefärlig ÄL och vet alltid om mensen är sen och hur mkt. Bra också när vi skulle göra inseminationerna.