• Anonym (Picco)

    Funderingar

    Jag har lite funderingar och behöver lite tips då jag nyligen har blivit tillsammans med en kille som har en nioårig son.
    Vi har dejtat i ett halvår, dom första månaderna träffades vi när sonen var i skolan eller lekte hos kompisar. Killen sa tidigt att det inte gjorde något att sonen var hemma när vi träffades, men jag ville helst att vi skulle träffas själva i början. Sen 3 månader tillbaks har jag träffat hans son korta och längre stunder och allt har fungerat riktigt bra. Jag vet att killen berätta för sin son innan jul att det var allvar mellan oss i samband med detta fick även hans före detta fru också reda på det. Första helgen efter att sonen hade fått reda på att det var lite mer allvar mellan oss så hade han storgråtit när han hade satt sig i bilen med sin mamma och sagt att han hade fått för lite uppmärksamhet ifrån sin pappa. Hon ringde och pratade med killen om detta och nästa gång sonen var över så var jag inte lika mycket hos killen, dels för jag hade annat inplanerat men jag kände också att sonen skulle få den uppmärksamhet som han ville. Jag vill verkligen inte komma emellan eller att sonen ska känna att han inte får uppmärksamhet ifrån sin pappa eftersom dom träffas så lite.
    Förra veckan hade killen semester och sonen var hemma hos honom hela veckan och jag var där mesta dels men märkte en stor förändring på sonen. Dels pratade han mycket om att han ville att pappa och mamma skulle flytta ihop eller att hans mamma skulle vara hos oss under middagen och kvällen. Vi fick absolut inte kramas etc, prata med varandra eller visa någon form utav uppmärksamhet mot varandra för då fick pappan en tillsägelse eller så nöp han sin pappa för att han skulle lägga av. All uppmärksamhet ifrån oss båda skulle vara på honom. Jag har under förra veckan hållit mig i bakgrunden just för att sonen inte ska känna att han inte får den uppmärksamhet han vill ha men det har inte hjälpt. Jag är väldigt mån om att hans son inte ska känna bortglömd, men samtidigt så känner jag mig väldigt förvirrad också för så fort jag inte är där så frågar sonen när jag ska komma dit då han saknar mig och min hund, men när jag är där så ska inte hans pappa eller jag få umgås för all uppmärksamhet ska vara riktad på honom. Jag har aldrig träffa någon som har barn sen tidigare och jag är helt införstådd med att man hamnar på andre plats efter barnen och det är helt okej. Men hur lång tid kan det ta för sonen att acceptera att hans pappa och jag pratar eller visar varandra uppmärksamhet lite då och då när han är vaken?

  • Svar på tråden Funderingar
  • extran

    Hej, förstår att detta är jättetufft för dig! (och säkert din kille likaså)..
    Det låter som om hans pojk ännu inte riktigt accepterat separationen mellan hans pappa och mamma..? kanske borde din kille sätta sig ner i lugn och ro med pojken och förklara för honom att han och mamman inte längre bor ihop och på ett pedagogiskt sätt försöka få honom att förstå varför.
    Kanske betona för pojken i samma veva att de ändå inte är osams (även om de faktiskt är det), att de bor på olika håll men att det inte innebär någon skillnad i kärlek till honom osv..
    Han kanske fortfarande känner sig osäker i förändringarna efter separationen och behöver mer "fasta rutiner" för att kunna ställa om sig.. 

    Gällande dig.. pojken hoppas säkert att mamma och pappa ska leva ihop igen och det kan ju ta tid innan han vänjer sig vid situationen.. lång tid.. han kanske rentav av fortfarande ser det som att hans mamma har en självklar plats hos sin pappa.
    Ge inte upp... men ge det tid.. för det kommer. Dagen då han släpper intill dig också.
    Hans beteende kan ju kanske också ha att göra med en rädsla för att samma historia ska upprepa sig och därför reagerar med att stöta bort dig..
    Barn har ibland märkliga sätt att vända saker och ting på :)

    Jag är ingen pedagog så jag kan inte säga att såhär är det.. jag är bara en "bonus" även jag, till en sjuåring, som vet att bonusbarn kan vara prövande många gånger :) och varit med om många olika situationer..

    Men mina råd är som sagt.. ge det tid..OCH ägna honom tid. bara du och pojekn (om det går)
    och när du är där nu i början kan du försiktigt kanske visa pojken att du inte är ett "hot" genom att uppmuntra honom att krama sin pappa och allt det där, kanske din partner kan bjuda in pojken att sitta med er och kolla på film tex så han verkligen känner att han får vara med och inte utanför m.m.
    Charma pojken med att göra saker han tycker om, tillsammans, visa att du tagit initiativet till det kanske?

    Man får liksom lirka mycket i början.. charma och lirka.. (dock måste du känna din gräns) och rätt som det är så tar barnet plötsligt eget initiativ att vara med dig och inkludera dig.

    Däremot får din partner visa att det finns en gräns hur han behandlar dig, att pojken gärna får vara med och att han är älskad men att överdriva inte är ett alternativ.. så pojken inte får fel signaler från början, att han kan köra med dig liksom..

    En SUPERBRA bok som jag verkligen kan tipsa om! är:
    Att leva med andras barn - en handbok för styvfamiljer av Anna bjerkesjö

    har hjälpt mig väldigt mycket :)
    Hoppas du fått ut något av mitt svar, lycka till!

  • Anonym (Picco)

    När det gäller pedagogik så är tyvärr killen fel person, men jag vet att dom hade pratat angående situationen med hans mamma och mig när jag hade åkt hem förra veckan. Nu är dom goda vänner och varit separerade i 8 år, men visst han hoppas säkert att det kanske kan bli dom igen. Jag och ex frun kommer hittills bra överens och brukar stå och små prata medan sonen hämtar sina saker när hon hämtar eller lämnar.

    Är själv "skilsmässobarn" och har nog lättare att förstå honom än vad tex hans pappa har, minns själv när jag var 5 år och pappa träffa ny t.ex.

    Jo att dom vänder på saker och ting det har jag märkt. Pojken och jag kommer jättebra överens spelar spel etc tillsammans och det är alltid på hans initiativ att vi gör saker ihop. Men så fort man gör något med pappan så är han igång med att så får vi inte göra etc. Det kan vara att vi hjälps åt med disken och pratar med varandra.

    Så länge sonen är vaken så är han med och ser på film mm om han vill. Han är alltid välkommen ibland väljer han att vara vid datorn och då får han det men är välkommen att se filmen om han tröttnar på datorn.

    Jag ska leta upp den boken och läsa den :)

    Det som jag och killen tycker är jobbigast är att han svänger väldigt från att vi inte får prata med varandra till att fråga när han ska få småsyskon och när vi ska flytta ihop etc. Känns ibland som att han har en konflikt inom sig, när det gäller hela situationen.

  • extran

    Okej på det viset! bra ändå att du och mamma kan ha en relativt god relation.. vet sonen om detta?

    Kanske kan underlätta om han förstår att både mamma och pappa accepterar dig..

    Har mamman någon partner?

    När han svänger så kraftigt, har ni frågat honom rakt ut "Men varför säger du så?" och vad svarar han då?

    Detta låter ju mer som svartsjuka eller alternativ gränstestning av det jag läser.. har han varit van vid att ha sin pappa för sig själv väldigt länge så ligger nog roten i det hela där..

    Det är väldigt viktigt att ni håller ihop inför pojken såklart, gemensamt förhållningssätt.. det blir mycket lättare för dig då.

    Vill också säga dig detta.. att vara "bonus mamma" är många gånger tufft och det känns som att man får vända och vrida sig ur led ibland.. det ÄR ok att gå ifrån en stund, att inte alltid orka, att säga ifrån till sin partner att "jag behöver vara ifred en liten stund och samla tankarna"... det är din fulla rätt. Det är hans barn, inte ditt... och DU väljer SJÄLV var din gräns går.

    som sagt jag rekommenderar VERKLIGEN den där boken.. den gav mig ett helt annat perspektiv på mycket och lättade på väldigt många av mina skuldkänslor och funderingar :)

    många väldigt goda tips fanns i den också..

  • Anonym (Picco)

    Jag har beställt boken, den bör komma nästa vecka :)

    Sonen vet om att jag och hans mamma har god relation då vi träffas då och då när sonen är med. Mamman är singel. När hon inte har sonen är hon ibland ute på dejt.

    Vi har frågat honom varför han säger så och då säger han att han tycker att det ska bli så.

    Min pojkvän har varit väldigt tydlig med att behöver jag lugn och ro så ska jag säga ifrån. Nu bor jag rätt så nära så kan lätt sticka hem om jag känner för det.

Svar på tråden Funderingar