Funderingar

Hej, förstår att detta är jättetufft för dig! (och säkert din kille likaså)..
Det låter som om hans pojk ännu inte riktigt accepterat separationen mellan hans pappa och mamma..? kanske borde din kille sätta sig ner i lugn och ro med pojken och förklara för honom att han och mamman inte längre bor ihop och på ett pedagogiskt sätt försöka få honom att förstå varför.
Kanske betona för pojken i samma veva att de ändå inte är osams (även om de faktiskt är det), att de bor på olika håll men att det inte innebär någon skillnad i kärlek till honom osv..
Han kanske fortfarande känner sig osäker i förändringarna efter separationen och behöver mer "fasta rutiner" för att kunna ställa om sig.. 

Gällande dig.. pojken hoppas säkert att mamma och pappa ska leva ihop igen och det kan ju ta tid innan han vänjer sig vid situationen.. lång tid.. han kanske rentav av fortfarande ser det som att hans mamma har en självklar plats hos sin pappa.
Ge inte upp... men ge det tid.. för det kommer. Dagen då han släpper intill dig också.
Hans beteende kan ju kanske också ha att göra med en rädsla för att samma historia ska upprepa sig och därför reagerar med att stöta bort dig..
Barn har ibland märkliga sätt att vända saker och ting på :)

Jag är ingen pedagog så jag kan inte säga att såhär är det.. jag är bara en "bonus" även jag, till en sjuåring, som vet att bonusbarn kan vara prövande många gånger :) och varit med om många olika situationer..

Men mina råd är som sagt.. ge det tid..OCH ägna honom tid. bara du och pojekn (om det går)
och när du är där nu i början kan du försiktigt kanske visa pojken att du inte är ett "hot" genom att uppmuntra honom att krama sin pappa och allt det där, kanske din partner kan bjuda in pojken att sitta med er och kolla på film tex så han verkligen känner att han får vara med och inte utanför m.m.
Charma pojken med att göra saker han tycker om, tillsammans, visa att du tagit initiativet till det kanske?

Man får liksom lirka mycket i början.. charma och lirka.. (dock måste du känna din gräns) och rätt som det är så tar barnet plötsligt eget initiativ att vara med dig och inkludera dig.

Däremot får din partner visa att det finns en gräns hur han behandlar dig, att pojken gärna får vara med och att han är älskad men att överdriva inte är ett alternativ.. så pojken inte får fel signaler från början, att han kan köra med dig liksom..

En SUPERBRA bok som jag verkligen kan tipsa om! är:
Att leva med andras barn - en handbok för styvfamiljer av Anna bjerkesjö

har hjälpt mig väldigt mycket :)
Hoppas du fått ut något av mitt svar, lycka till!

Okej på det viset! bra ändå att du och mamma kan ha en relativt god relation.. vet sonen om detta?

Kanske kan underlätta om han förstår att både mamma och pappa accepterar dig..

Har mamman någon partner?

När han svänger så kraftigt, har ni frågat honom rakt ut "Men varför säger du så?" och vad svarar han då?

Detta låter ju mer som svartsjuka eller alternativ gränstestning av det jag läser.. har han varit van vid att ha sin pappa för sig själv väldigt länge så ligger nog roten i det hela där..

Det är väldigt viktigt att ni håller ihop inför pojken såklart, gemensamt förhållningssätt.. det blir mycket lättare för dig då.

Vill också säga dig detta.. att vara "bonus mamma" är många gånger tufft och det känns som att man får vända och vrida sig ur led ibland.. det ÄR ok att gå ifrån en stund, att inte alltid orka, att säga ifrån till sin partner att "jag behöver vara ifred en liten stund och samla tankarna"... det är din fulla rätt. Det är hans barn, inte ditt... och DU väljer SJÄLV var din gräns går.

som sagt jag rekommenderar VERKLIGEN den där boken.. den gav mig ett helt annat perspektiv på mycket och lättade på väldigt många av mina skuldkänslor och funderingar :)

många väldigt goda tips fanns i den också..