Anonym (Likadan) skrev 2015-01-16 17:11:50 följande:
Hej TS.
Jag känner igen mig precis i det du skriver, jag har känt likadant i - inser jag idag - under ganska många års tid. Jag tycker spontant att det är på ett sätt fantastiskt att du älskar ditt barn så mycket att du t.o.m kan tänka dig att stå ut för att skydda kärnfamiljen. Att du krasst sett offrar ditt eget välbefinnande för att någon annan ska må så bra som möjligt.
Fast jag måste ändå säga, eftersom jag själv tänkt samma tankar och nu slutligen kommit fram till min egen slutsats utifrån att vi nu (äntligen) ska skiljas; vad vill jag ge för budskap till mina tjejer, att man ska "stå ut" i ett förhållande man inte mår bra i? Att frånvaron av ömhet, pussar och kramar i en s.k. kärleksrelation är helt naturligt? Att jag, deras mamma, inte mår bra och nästintill upplever det som självvåld att ligga med deras pappa? Nej det är inte ok, åtminstone inte för mig. Jag skulle aldrig ge såna råd till mina barn och som någon skrev här innan, att barn känner av och ser det mesta. Man pallar inte att fejka hur länge som helst.
För mig gick det så långt att min själ formligen skrek efter luft. Frihet. Respekt och självkänsla. Den jag är, men avvecklat under väldigt lång tid.
Jag vill kunna stå inför mina barn, när de förr eller senare kommer med frågor om vår skilsmässa, rakryggat och ärligt, kunna se dem i ögonen och stå för det. Om man vänder på det, hur hade jag mått om min mamma berättade att hon var ledsen och mådde jättedåligt under åren med min pappa, men stod ut för våra barns skull. Visst är tanken fin på sitt sätt, men jag hade samtidigt blivit otroligt ledsen för både hennes och min skull.
Och jag tror, men det här kanske är superfel av mig, att du redan börjat sörja er relation som inte varit eller som aldrig kommer bli. Någon slags bearbetning, kanske t.o.m omedvetet. Du kastas mellan känslor, hopp, förtvivlan, osäkerhet. Och klart det inte är ett lättvindigt beslut men det låter ändå som du har ditt eget svar om du tillåter dig att känna efter på riktigt.
Jag är idag "på andra sidan" omöjligheten, vi har gemensamt tagit beslutet att lugnt och stillsamt skiljas. Men det var ju just så det var, vi hade två omöjligheter att välja på, vi valde det alternativet som vi båda kände oss säkra på skulle få det bästa resultatet - två glada föräldrar.
Jag personligen kommer bli en mycket bättre förälder och bara sedan vi tog beslutet i början på december känner jag en helt annan livsglädje. Jag börjar känna igen mig själv, jag sover bättre, jag har inte längre huvudvärk varje dag och jag känner en helt annan närvaro när jag är med mina barn.
Situationen runt allt det praktiska är fortfarande något vi är mitt i men jag känner en enorm frid och lättnad och känner att det får lösa sig allting, min värsta mardröm var inte så jobbig ändå, trots att jag är mitt i den.
Ursäkta att det blev världens längsta novell av det här men det kanske ger dig något användbart. Min avslutning får bli att livet är alldeles för kort, ditt barn är värd en glad pappa, det är värt mer i slutändan än en fejkad fasad.
Tack för ditt svar!
Ja, jag vet innerst inne vad jag måste göra. Men sen kommer tvivlen. Blir jag verkligen lyckligare ensam? Är det själviskt? Förhastat? Kan jag träffa någon ny som det funkar med? Är det mig det är fel på?
Har som du säger redan börjat sörja relationen. Den var ju slut och vi letade efter boenden och allt. Det var bara en tidsfråga. Men sen hände det ett par grejer som gjorde att vi kom lite närmare varandra igen. Men det räcker nog inte. Tror vi känner det tydligt båda två men liksom spelar teater för varandra. Säger att vi älskar varandra osv. När det är uppenbart att vi bara retar oss på varandra.
Jag älskar mitt barn mer än allt annat och jag skulle göra nästan vad som helst för barnets skull. Men jag känner nu att jag inte kan leva så här. Just det här med att inte känna någon som helst attraktion är hemskt. Eller det är motsatsen till attraktion egentligen. Avtändande. Känner mig smutsig och falsk när vi ändå har sex nån gång då och då.
