Hur ta mod till sig och skiljas?

Hej

I 4 år låg jag och funderade på hur min dotter skulle ta en skilsmässa. Fyra år!
Jag var, precis som du, fylld med frågor och funderingar. Jag och mitt ex hade inget sex. Jag attraherades inte av henne alls sexuellt men tyckte (tycker) att hon är en underbar kvinna på alla sätt. Som vän! Jag tyckte/tycker om henne som vän men inte som fru/partner. 

Att leva ihop med någon på det sättet, som vän om det är möjligt, kommer ALDRIG fungera i längden och jag är övertygad om att barnen kommer att ta mer skada av det än en separation/skilsmässa. Barn ser precis allt. Känner av och iaktar. 

Till slut klarade jag inte av det längre. Vi skilde oss och jag mår bättre än jag någonsin gjort tidigare. Minnen finns kvar och kommer alltid finnas kvar. Hon var min fru i 12 år och det är ju ingenting jag suddar ut, eller ens vill glömma. Det gav mig till det jag är idag. Vår dotter mår mycket bättre och det var egentligen aldrig några problem för henne. Jag och hennes mamma bråkade aldrig och var väldigt öppna mot vår dotter vad som hände. Visst är det stundvis tufft för henne men så är livet. Pratar man om det fungerar det och dom är, som tidigare nämts, väldigt anpassningsbara.

Dessutom, de "hot" din fru kommer med behöver du inte lägga i beaktning. Jag är, utan att känna någon av er, övertygad om att det för är hot pga desperation. 

Det är inte lätt att lämna tryggheten. Det är inte lätt att lämna det man är van vid. Och ja, det kommer att förändras både ekonomiskt och socialt men du kommer må bättre. Kärlek är så oerhört viktigt att ha i sitt liv.

Tveka inte att fråga om du undrar över något. Jag vet hur jobbigt det är att inte kunna bolla saker med någon..

Jag håller inte med dig där även om jag hade EXAKT samma tankar som du innan jag skilde mig. Jag bor i Stockholm och harvade runt i 1 ½ år i andrahandskontrakt inne i city när mamman bodde i västerort. Kontakten mellan mig och min dotter stärktes enormt just av den anledningen att jag gjorde allt för att hon skulle må bra av att bo som vi gjorde och hon tyckte t om att det var "spännande". På inget sätt mådde hon dåligt över att bo så utan faktiskt tvärtom.

Jag känner igen mig så väl i hur du tänker. Jag skyllde alltid på någonting annat med. Alltid var det hennes födelsedag som kom, eller min. Eller så var det andra familjemedlemmars högtider som gjorde att jag sköt på det. Men allt det där är bara ursäkter. Det finns verkligen ingen rätt tid för att säga en sån sak men jag har full, full respekt på hur du tänker.

Nu är det ju lätt att säga allt sådant här i efterhand och för någon i din situation är det svårt att ta till sig det men du är inte ensam. Glöm inte det! Vi är många, många som gått igenom de tankar och ångest du upplever nu.

Lätt var det inte. Det måste jag vara ärlig att säga. Mycket tid i bilen men vi utnyttjade den tiden till att umgås där med. Eller när vi åkte kommunalt. 
Nu har jag förmånen att ha ett jobb där jag styr mina tider helt själv så då blir det ju lättare såklart. Men det funkar. I efterhand kan jag sakna just den tiden för just "resorna" gav oss så mycket.

Den enda nackdelen med att bo så, långt ifrån och i andrahand, var att vi inte kunde, eller vågade, etablera kontakt med andra barn som hon kunde leka med. Och hennes kompisar var för långt bort för att leka med på vardagarna framförallt. Nu finns det ju åandrasidan massor av lekparker att hänga i vilket vi alltid gjorde.

Jo, men tycker inte att du ska sätta din fru i fokus när det gäller den biten. Hon måste ta ansvar för den biten själv och jag tror inte att barnen mår dåligt av det. Jag är t om säker på det. Allt beror på vad man gör åt det själv. 

Jag tror också det, att hon växer med ansvaret. Utan att veta något så kan det ju vara så att hon blivit "bortskämd" med att du tagit hela det ansvaret tidigare. Det är lätt att tänka i de banorna som du gör. Som sagt, jag har tänkt exakt likadant, men hon kommer tvingas hantera allt och ibland kanske just det behövs för henne med. Att få tvingas göra det..

Min ex-fru reagerade precis som din man. Vi gick även på familjerådgivning men jag hade redan bestämt mig då men det känns bra, i efterhand, att man försökt allting innan man tog steget ut. Ett steg ut jag aldrig, någonsin, ångrat.

Livet är för kort för att leva i ett olyckligt förhållande. Livets mening är verkligen att vara lycklig. Det enda jag ångrar är faktiskt att jag inte skilde mig många, många, MÅNGA år innan. 

Hoppas att allt löser sig på bästa sätt även för dig. 

Jag blir på något sätt glad att läsa det. Att skiljas som vänner är oerhört bra även om det verkligen inte är lätt. Jag har fått försaka rätt mycket för att det ska bli så. Inte minst ekonomiskt men jag tycker att det är värt det. Jag har ändå levt 2 decennium med mitt ex och bara för att jag slutat älska henne som partner tycker jag ju om henne som vän. Dessutom vill jag ju definitivt det bästa för vår dotter och då är det mkt värt att offra en del.

Nu får man ju hoppas att min framtida partner kan acceptera det med. Men visst, mycket kan ju ändras :)