Kommer vi förstöra våra barn?

Vi separerade i juni förra året när våra barn var nästan 6 och 3,5. Barnen är precis som era trygga, stabila barn och har så förblivit. Jag ska inte säga att de inte påverkats men de klarar än så länge detta bra. Vi pratar en hel del om varför, att kärleken mellan två vuxna kan ta slut och då är det bättre att man inte bor ihop för annars blir det lätt att man börjar bråka och det är inte kul för någon. Men att jag fortfarande tycker väldigt mycket om deras pappa eftersom han delar det finaste jag har, nämligen mina barn.

Min enda kommentar på er situation är om ni verkligen ska vänta så länge med att berätta för barnen om vad som är på gång. Jag pratade med en terapeut om det inför vår separation och enligt honom är det bättre att berätta så tidigt som möjligt. Det är ett trauma för barnen att deras värld förändras så drastiskt och det är lättare för dem om det får möjlighet att börja bearbeta medan familjen fortfarande är "intakt". Vi gjorde så, även fast jag tänkte att det var lite vanskligt att berätta innan vi hade svar på alla frågor (visste inte än vart vi skulle flytta) men jag tror verkligen att han hade rätt. Vi hann prata mycket innan flytten väl var reell och när vi sedan flyttade, två månader senare var barnen väl förberedda och tyckte mest att det spännande. 

Du kanske är lycklig (fast jag tvivlar) i ditt äktenskap men en lycklig och harmonisk människa uttrycker sig inte som du gör. Du utstrålar bitterhet. Stackars dig.

Intressant. Rådet som jag fick var att vänta med att berätta. Dels till att bostad var ordnad så barnen fick veta vad som väntade och dels så att det inte skulle bli så lång tid innan flytten för dem att gå och vänta.

Det är väl en avvägning mellan olika faktorer tänker jag. Vi berättade nog ändå nästan två månader innan jag flyttade ut. Då hade min bostad varit ordnad i en månad (jag fick vänta länge på tillträde) och så hade barnen några dagar ledigt från skolan just då så att vi kunde vara hemma och prata mycket de första dagarna. För oss tror jag att det var ett bra sätt att göra så.

Sedan tror jag att i er situation Eena så kan det ha varit bra att berätta tidigt för att er familj fortfarande var "intakt" då i och med att ni verkar ha kunnat prata och samarbeta fortfarande. I min situation så hade vi (jag) redan separerat mentalt kanske ett halvår tidigare och kunde ändå inte erbjuda barnen den där intakta familjen att bearbeta i, om du förstår hur jag menar?

Jag tror inte du kommer förstöra dina barn på något sätt. Mina föräldrar skiljdes när jag var sju år och jag kan inte minnas att jag någonsin önskade att de skulle bli tillsammans igen. Det var rätt tydligt även för mig att de inte trivdes ihop och det kändes inte som en stor grej. Det värsta var att alla förväntade sig att jag skulle vara så ledsen.

Ja, verkligen intressant. Och ja, vi kunde fortfarande prata och samarbeta. Sen hade jag nog mentalt och separerat betydligt tidigare. Sista året levde jag i förhållandet helt utan känslor för honom men kämpade för att hitta tillbaka. Men alltför mycket hade hänt för att jag skulle kunna känna något positivt för honom. 

Enligt den jag pratade med, som även var samma person vi gått hos i parterapi så känner barnen ändå att något är fel så det är bättre att det kommer upp över ytan och att barnen kan få ställa frågor och veta vad som händer. Men jag förstår vad du menar och tror helt klart att det är en avvägning. Och även hos er blev det ju de facto två månader som barnen hade på sig att förbereda sig mentalt inför flytten. Mycket längre än så kan jag förstå om det som du säger blir väldigt lång tid för barnen att vänta på att flytten verkligen ska ske...

Hej TS!

Jag och sonens pappa gick isär när sonen var 2 år gammal. I princip var det av exakt samma anledning som ni; vi var och levde mer som ett vänner än ett par och vi kände båda att även om vi älskade varandra som individer så ville vi båda ha något mer än bara en vänskapsrelation.

Precis som du var jag väldigt orolig för att "förstöra" mitt barn och jag brottades med väldigt dåligt samvete över vårt beslut under lång tid efter. Jag försökte även överkompensera gentemot min son i början och hade svårt att säga nej. Efterhand insåg jag dock att det bästa för barnet givetvis är att fortsätta leva som vanligt, med samma regler och gränser. Ingenting blir bättre av att man försöker kompensera med leksaker eller att alltid säga ja.

Idag är sonen 6,5 år och är fortfarande samma fina, goa och glada unge. Min relation till pappan har alltid varit och är fortfarnade mycket god. Vi hörs flera gånger i veckan och även om vi har våra bestämda dagar hjälper vi varandra om det behövs. Vi försöker även att ses då och då alla tre tillsammans.

När vi gick isär var sonen så liten att han troligen inte riktigt förstod vad som hände men vi har under alla år pratat öppet med honom om situationen (på en nivå som ett barn kan förstå givetvis), svarat på frågor som han har haft och framförallt förklarat att även om mamma och pappa inte bor tillsammans så älskar vi honom över allt annat. 

Vi har även varit väldigt noga med att aldrig prata illa om varandra inför sonen, utan tvärtom förklarat att vi faktiskt tycker väldigt mycket om varandra. Självklart kommer det dagar då han uttrycker att han önskar att mamma och pappa skulle bo tillsammans och då pratar vi om det med honom.

Vi tror också att det är viktigt att ha ungefär samma regler i båda hemmen så att det blir kontinuitet för barnet och kanske viktigast av allt är att förklara för barnet att det på inget sätt är barnets fel att föräldrarna separerar och att kärleken till barnet kommer att bestå hela livet. 

Med tanke på att ni verkar ha en bra kommunikation och eftersom båda har barnens bästa i fokus så kommer det säkert att bli bra för era barn också.

 

 

Tack snälla till alla er som tar er tiden till att svara.

Det första jag gjorde var att ringa barn- och familjehälsan och bokade en tid för samtal för att kunna prata om hur vi kan tänka inför barnens reaktioner. Syskonen är väldigt nära varandra och det är absolut inte aktuellt att dela på dem, och hur man isf ska tänka med hela vv-konceptet med tanke på att den yngsta är 2,5. Tror inte att det blir några problem för pappan som bor kvar i huset (jag har varit borta många kvällar redan nu) men hos mig, på ett nytt ställe blir det nog lite konstigare för dem. Jag vill veta hur jag kan hantera skillnaden på deras reaktioner vad gäller saknaden som kommer uppstå, hur länge kan jag "tvinga" dem kvar hos mig utan att det blir skadligt, när de uttrycker att de vill tillbaka till sin pappa och vill "åka hem". Vilken rutin vi ska ha på det till en början, kanske telefonsamtal, Skype tex utan att det blir alltför dramatiskt. Samtidigt vill vi båda vara flexibla och ändra dagar i början om vi märker att det inte funkar, utan att de för den sakens skull ska spela ut oss, ungefär som en förskoleinskolning. De måste ju samtidigt få en chans att bo in sig.

Mötet är imorgon, och barnpsykologen höll med om att ca 3 veckor före flytt var en rimlig tid att berätta. Ser fram emot att få lite svar på alla mina funderingar och känna mig mer rustad för hela den här mardrömmen.

Jag tror att det kommer att lösa sig bra för era barn. Den vilja, de tankar och det engagemanget som du har för att dina barn ska må bra kommer att ge resultat, bra resultat.

Mina barn var äldre (yngsta 6 år) men vi valde ett upplägg med täta byten i början (2-3 dagar) som vi trappade upp till varannan vecka efter ett par månader. Det funkade kanon för våra barn. Kan ni föräldrar samarbeta så kommer ni säkert att hitta en modell som passar era barn och funkar för er vuxna. Mina barn var väldigt tighta så vi hade aldrig drömt om att ha olika scheman för dem, de hade stor trygghet i varandra, att alltid bo på samma ställe som sitt syskon, de första åren.

Vi har aldrig haft någon rutin för regelbundna telefonsamtal. Snarare hade vi regeln i början att den förälder som inte har barnen inte ringer dem i onödan för att liksom lämna barn och vuxen i fred att hitta sina rutiner. Särskilt den första tiden tyckte jag det var bra så, jag kunde ha ägnat en hel kväll åt att mysa och prata med barnen och om pappan då ringde precis före sängdags så blev 8-åringen ändå upprörd och uppspelt och kunde inte somna på flera timmar (och då trött nästa dag). Barnen har fått ringa när de har velat men inte gjort så ofta.

Vi har heller inte bytt dagar för att barnen längtar efter den andra föräldern, vi har inte sett det behovet. I början hade vi så korta intervaller ändå och från när vi började med varannan vecka så har det varit en trygghet för våra barn att veta hur de ska bo, hos vem de ska vara. De har också levt mycket i nuet hos den föräldern de är hos och det har funkat bra så.

Vi har en annan uppdelning där jag har måndag och tisdag, pappan har onsdag och torsdag och så delar vi på helgerna. Detta gör att det aldrig blir så väldigt långt mellan varven. Vi har haft så i 4,5 år nu och det har funkat väldigt bra både för sonen och för oss. Det har nu blivit en fast rutin för sonen som vet exakt när han ska vara med mig och när han ska vara med sin pappa. Det är väl individuellt vad som känns bäst för barnen. Ni får pröva er fram men jag tror att det kan vara bra att börja med lite kortare perioder än en vecka.

När det gäller kontakten med föräldern som barnen inte är hos för närvarande så tror jag det är bra att låta barnen bestämma hur de vill göra. Visst kommer de säkert uttrycka längtan efter pappa (eller dig) men då försöker du förklara att de snart kommer att träffa pappa igen. Tidsuppfattning är inte det lättaste för små barn men du kan t.ex. säga att "när du har sovit 4 nätter så träffar du pappa igen". Föreslå ett telefonsamtal eller skype med pappa om de saknar honom mycket och vill "åka hem". 

Jag tror att det kommer att gå bra för era barn. Varför? Jo, för vad jag läser här så bryr ni er om era barn och deras välbefinnande, inte ett ont ord om ditt blivande ex, ingen smutskastning, utan allt fokus är på att det ska fungera för barnen.

Klart barnen blir ledsna, klart de kommer att sakna den som de inte är hos osv osv. Men är man lyhörd, och beredd att rucka på schemat, så kommer det att gå mycket bättre. Det viktigaste är att få barnen att förstå att ni skiljer er från varandra, inte från barnen.

Föräldrarna är barnens trygghet, och så länge man finns för sina barn (behöver inte vara kroppsligen alltid) och visar att man älskar dom, så kommer man långt.