Kommer vi förstöra våra barn?

Jag tror att nästan alla barn som är med om skilsmässor blir mer otrygga och rotlösa. De vandrar mellan olika familjer och familjekonstellationer och förväntas anpassa sig efter hur föräldrarna valt att leva sina liv. Jag tycker inte att man ska stanna kvar i förhållanden som är dysfunktionella. Men jag har svårt att tro att den man en gång i tiden älskade och valde att bilda familj med, kan man inte hitta tillbaka till. Man attraherades ju en gång i tiden av personen. Jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till det man föll för när det begav sig. Äktenskap är inte hela tiden en dans på rosor. Under småbarnsåren prövas förhållandet extra mycket. Det gäller då att försöka hitta egentiden som par och hitta glöden som en gång fanns.

Jag och min man ska skiljas och ha våra barn vv from mars när jag flyttar, han bor kvar i huset. Vi har inte berättat för dem än utan gör det ca 3 veckor innan jag flyttar så tidsaspekten inte känns för lång/kort.

Barnen är drygt 2,5 och 5,5 och helt sjukt starka som individer. De är trygga i sig själv, självsäkra och sociala och sticker ut i mängden vart vi än befinner oss. De är tydliga med vad de vill och är smarta och rejäla.

Jag är rädd för att vi kommer paja deras personlighet eftersom en skilsmässa ofta innebär att deras trygghet rubbas. Kan det bli så?

Jag och pappan är inte osams och sätter barnen främst i ALLT, men jag är ändå rädd att något hos dem kommer gå sönder. Ni som varit med om detta, förändrades era barns personlighet på nåt vis?

Precis en sån tråd jag letade efter, tack för att fått läsa alas kommentarer och egna upplevelser. Vi är relativt bra vänner och vill båda sköta det snyggt. Planerar berätta för barnen på torsdag kväll. De är 8 och 12 år. Jag bävar mycket för deras reaktioner.

Precis en sån tråd jag letade efter, tack för att fått läsa alas kommentarer och egna upplevelser. Vi är relativt bra vänner och vill båda sköta det snyggt. Planerar berätta för barnen på torsdag kväll. De är 8 och 12 år. Jag bävar mycket för deras reaktioner.

Jag tror att nästan alla barn som är med om skilsmässor blir mer otrygga och rotlösa. De vandrar mellan olika familjer och familjekonstellationer och förväntas anpassa sig efter hur föräldrarna valt att leva sina liv. Jag tycker inte att man ska stanna kvar i förhållanden som är dysfunktionella. Men jag har svårt att tro att den man en gång i tiden älskade och valde att bilda familj med, kan man inte hitta tillbaka till. Man attraherades ju en gång i tiden av personen. Jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till det man föll för när det begav sig. Äktenskap är inte hela tiden en dans på rosor. Under småbarnsåren prövas förhållandet extra mycket. Det gäller då att försöka hitta egentiden som par och hitta glöden som en gång fanns.

Har en av er varit otrogen? Finns det mycket ilska och spänningar kvar mellan er?

Sedan jag berättade för min man att jag mår extremt dåligt i vårt äktenskap därför att all min kärlek är borta sedan länge så har vi haft flera filmkvällar med sonen, varit på kortare skidresa med massor av folk, varit på tre släktkalas, firat födesledag i familjen med bådas släkter. Utan att bråka. Men visst, vi trippar på tå runt varandra, mest han för det är jag som är mest arg inombords. Ingen av oss har varit otrogen, ingen har någon ny på gång. Bara oss själva och barnens bästa att bearbeta.

Tårarna rinner när jag sitter och läser era inlägg! Så skönt att hitta denna tråden!

Jag känner att det vore det absolut bästa för mig och min sambo om vi gick isär. Skäms så oerhört över att säga detta då vår minsta dotter bara är fem månader, och storasyster är 2,5 år. Jag är själv skilsmässobarn och har alltid tänkt att den uppväxten vill jag aldrig ge mina barn, men så sitter man här... 

Vi ska prova familjeterapi med början nästa vecka, ska bli jätteskönt! Tyvärr tvivlar jag lite på det, för visst det kan vara nyttigt och utvecklande på många sätt.. Men ingen kan ju säga åt känslorna vad de ska känna...

Ni som gått i familjeterapi/familjesamtal, hur var det?

Jag tror att nästan alla barn som är med om skilsmässor blir mer otrygga och rotlösa. De vandrar mellan olika familjer och familjekonstellationer och förväntas anpassa sig efter hur föräldrarna valt att leva sina liv. Jag tycker inte att man ska stanna kvar i förhållanden som är dysfunktionella. Men jag har svårt att tro att den man en gång i tiden älskade och valde att bilda familj med, kan man inte hitta tillbaka till. Man attraherades ju en gång i tiden av personen. Jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till det man föll för när det begav sig. Äktenskap är inte hela tiden en dans på rosor. Under småbarnsåren prövas förhållandet extra mycket. Det gäller då att försöka hitta egentiden som par och hitta glöden som en gång fanns.

Jag tror att nästan alla barn som är med om skilsmässor blir mer otrygga och rotlösa. De vandrar mellan olika familjer och familjekonstellationer och förväntas anpassa sig efter hur föräldrarna valt att leva sina liv. Jag tycker inte att man ska stanna kvar i förhållanden som är dysfunktionella. Men jag har svårt att tro att den man en gång i tiden älskade och valde att bilda familj med, kan man inte hitta tillbaka till. Man attraherades ju en gång i tiden av personen. Jag tror att det är viktigt att hitta tillbaka till det man föll för när det begav sig. Äktenskap är inte hela tiden en dans på rosor. Under småbarnsåren prövas förhållandet extra mycket. Det gäller då att försöka hitta egentiden som par och hitta glöden som en gång fanns.