Vi som har avbrutit 2014/2015

Hej!

Å vad jag har längtat efter en sån här tråd! Så skönt att prata med andra i samma situation.  Vi blev tvungna att avbryta i v 21, den 13/1 då det visade sig en allvarlig missbildning på RUL. Jag har varit så nere, det vara en sån chock att kastas in i efter att man gått omkring och varit världens lyckligaste, känt sparkarna varje dag etc. 

Dock så har vi, jag och min fästman, lyckats hantera det väldigt bra känns det som. Jag dippar ibland såklart, men känner mig ändå förvånansvärt stark och positiv såhär endast 3 veckor efter avbrytandet. Jag känner mig inte så jättestressad att jag måste bli gravid igen snabbt. Jag ska försöka hitta tillbaka till glädjen ändå, se till att må bra i kroppen, hitta formen (hann ju gå upp några kilo under de där månaderna)...sen tror jag att jag kommer att vara i ett bättre läge för en ny graviditet. Vi gick dessutom igenom ett missfall i våras i v 10, så jag har varit gravid i 5-6 månader av de senaste 10... Vi kommer inte göra nåt för att undvika en ny graviditet i nuläget, händer det så händer det, men vi kommer inte att försöka superaktivt förrän om ett tag, i sommar eller efter sommaren kanske :) 

Vi har precis upptagit sexlivet efter att jag slutat blöda för en vecka sen. Det känns också bra och hjälper den mentala läkningsprocessen tror jag. Oroar mig dock lite för att jag skulle råka bli gravid direkt (vi har haft avbrutet, men igår avbröt vi nog lite för sent....) vet att det är sjukt liten risk, jag har ingen aning om när jag har ägglossning, om jag ens får det så här direkt efter. Och jag tror dessutom att det nog inte fastnar om kroppen inte är redo... men är det nån som vet om det är högre risk för missfall  eller nåt annat fel om det skulle råka bli så?  

Stor kram till er alla och beklagar att ni också behövt gå igenom det här...

Apropå det där med att gå tillbaka till jobbet...jag ska börja imorgon och det har gått tre veckor efter avbrytandet och fyra efter att vi fick beskedet. Sista dagarna nu har jag verkligen längtat efter att börja jobba igen, det känns som att det är nästa naturliga steg att ta för att kunna komma vidare. En vecka efter avbrytandet kommer jag ihåg att vi var hos vår kurator och då var jag jättestressad över om jag skulle kunna börja jobba två veckor senare, jag var absolut inte redo. På två veckor har det alltså svängt totalt. För mig känns det som att jag ännu mer kan lägga det som hänt bakom mig när jag får återgå till mina vardagsrutiner igen. Det är en stor sak som hänt och det kommer vi naturligtvis alltid att bära med oss, minnas, och bli ledsna ibland...men det känns ändå skönt att det för varje dag som går blir mer och mer något i det förflutna.

Tack <3

Precis, vi håller på att längta ihjäl oss efter ett barn, men jag längtar i nuläget inte så jättemycket efter att vara gravid igen. Råkar jag bli det snabbt så blir vi glada för det såklart. Men efter att ha varit tung, trött och illamående i drygt fyra månader är det rätt skönt att börja känna sig som vanligt i kroppen igen och känns som att det gärna får gå ett tag innan det är dags igen. Känns ju lite pissigt att de månaderna man kämpat sig igenom resulterade i detta och inte en frisk bebis att ta med hem...

Vi får se hur det blir. Jag har blivit gravid relativt lätt de andra gångerna, men det kanske bara var tur.

Hej!

Ja visst är det jobbigt när omgivningen inte alls vet hur de ska tackla sånt här. Speciellt pedagogerna på förskolan kan man ju tycka borde ha lite erfarenhet av trauman. Det är ju ändå många barn som passerar där under åren och tråkiga saker har säkerligen hänt tidigare. Känns ju som att det är a och o med en bra kommunikation mellan förskola och föräldrar när något som barnet reagerar så starkt på händer. Skönt att ni har pratat om det nu iaf så blir det säkert bättre och bättre.

Ja jag har lite dåligt samvete, känner mig som en slarvig tonåring. Vill ju inte heller bli gravid innan första mensen, känns som att det är upplagt för mf innan kroppen är riktigt redo. Innan jag blev gravid skyddade vi oss endast med avbrutet i typ 5 år sedan jag tröttnat på att knapra p-piller. Jag blev inte gravid en enda gång. Sen när vi bestämde oss för att försöka så blev jag gravid på första försöket och efter mf på andra försöket. Så jag har kanske naivt stor tilltro till den metoden... Äh, hur som helst, jag litar på att det inte blir nåt när kroppen inte är redo och blir det så så är det väl meningen på nåt sätt...

Kul att vi är fler som satsar lite på att komma i form. Man blir ju rätt påverkad i kroppen av en halv graviditet, så det känns rätt smart att komma i form innan det är dags igen. Annars blir det nog riktigt jobbigt under nästa graviditet, då blir man antagligen ännu tyngre. Usch! Vågar inte ens tänka på det! Vi kanske kan peppa varann lite?!

Stor kram :)

Tack Siri83 <3

Det är faktiskt toppen att vara tillbaka på jobbet. Man måste ju det för att komma vidare i processen på nåt sätt. Dessutom är det rätt skönt att fokusera på nåt annat. Alla kollegor är så förstående och glada att jag är tillbaka och jag har mötts av kramar överallt de här dagarna. Det känns fint! Att börja jobba var för mig ännu ett steg till att kunna lägga det bakom mig och det känns bara positivt.

Imorgon var det en månad sen vi fick reda på det. Både det och den 13:e, en månad efter avbrytandet tror jag också blir skönt att passera.

Förstår att det blir jobbigt för er när bf skulle ha varit. Det kände jag av senast i december när första graviditeten skulle haft bf (som slutade i mf). Och då var jag ändå gravid igen! När nästa bf är aktuellt har jag en jobbresa inplanerad, som jag kommer att följa med på nu när det blev såhär. Tror det kan vara skönt med ett helt annat fokus då. Men vi får se hur jag mår, blir det för jobbigt kan jag ju hoppa av.

Samma här, dragit ner rejält på kaffe-intaget, och tänker fortsätta hålla vinkonsumtionen på en mycket måttlig nivå (trots att jag älskar vin). Dessutom frossar jag i kiwi, broccoli och spenat som tydligen ska vara bra folsyrakällor. (Utöver de vitaminer och folsyra i tablettform som jag naturligtvis också sätter i mig, hehe).

Jag har dålig koll på andra forum - skulle vara en facebookgrupp då kanske? Kunde ju vara skönt med en låst tråd där bara vi kan läsa faktiskt...

Trevlig helg på er tjejer! Imorgon blir det längdskidåkning, heja heja :)

Fialotta02, beklagar så väldigt mycket det ni nu går igenom <3 men varmt välkommen till tråden. Fast det är så sjukt jäkla orättvist att någon ska behöva vara med om något sådant här överhuvudtaget så är det fint att vi som tvingats uppleva det kan samlas och dela erfarenheter och ge varandra stöd, förståelse och bekräftelse.

Vi valde att inte titta/hålla/ ta kort på barnet. För oss kändes det och känns fortfarande (snart 4 veckor senare) som rätt beslut. Vi ville minnas det som var innan istället, när jag kände sparkarna vare dag och min sambo pratade med magen och vi var lyckligast i världen. Vi har bett om privat kremering och askan kommer strös i en liten minneslund på landet som vi känner extra för. Så kan vi gå dit och tända ljus och minnas det fina som var innan allt det hemska började. Jag tror att de flesta väljer att hålla och verkar vara glada över det. Det viktiga är väl att man lyssnar på vad man själv verkligen vill <3

Jag och vi mår MYCKET bättre nu, runt en månad efter allt. Mycket bättre än vad jag vågat hoppas! Det kanske känns bra för er att veta, även om alla såklart är olika.

En stor styrkekram till er i detta!

Hej tjejer! Hoppas ni har haft en bra hittills! Själv har jag tankat sol och varit ute och rört på mej en hel del! Skönt!

Vet ni när man kan räkna med ungefär att mensen är tillbaka efter avbrytandet? På tisdag har det gått fyra veckor, min normala cykel är på 27 dar. Men jag räknar givetvis med att det tar lite längre än så nu. Men mot slutet av veckan kanske man kan börja hoppas på att den behagar dyka upp? Hade varit grymt skönt! Ångrar mej så mycket att vi slarvade och det vore så skönt att få igång mensen igen så att vi kan gå vidare :)

Nät har ni fått komma på återbesök? Jag hade massa frågor till läkaren när jag blev utskriven men hon var nog ganska ny, sa bara att hon inte visste riktigt och att jag skulle fråga på återbesöket. Hon sade att jag skulle få komma tillbaka om c:a fyra veckor, nu har de fyra veckorna gått och jag har inte ens fått nån kallelse! Trots att jag ringt och tjatat två gånger och bara fått svaret att det är på gång... Lite frustrerad...

Kram på er

Ja varför skulle man inte få komma på återbesök liksom... Det får man ju efter en förlossning, och när jag hade missfall i våras fick jag också återbesökstid en vecka senare. Den här gången har jag en massa frågor, speciellt inför nästa graviditet. Bland annat vet jag att många som varit med om samma som jag får utskrivet folsyra i mycket starkare dos, som man ska äta i tre månader innan man försöker igen, och där har jag ju redan förlorat en månad nu för att läkaren jag träffade på avdelningen inte visste riktigt... Det vore skönt att få prata igenom varför det kan ha hänt, riskerna inför framtida graviditeter etc... Och kan jag få göra extra ultraljud tidigare nästa gång och att de håller extra koll... det är ju sånt jag går och grubblar på... Dessutom vore det skönt att få en fysisk koll också att allt är som det ska kan jag tycka. Eller ska man bara räkna kallt med att det är det?

Sex veckor kanske känns som ganska normalt...får ställa in mig på att det kan ta några veckor till innan mensen dyker upp :)

Kram kram

Hej!

Skönt att få återbesöket avklarat och även om det inte var så mycket info så låter det ju ändå som positiva besked! Härligt :)

Jag har äntligen fått kallelse till återbesök idag och ska dit om en vecka. Vet inte alls vad jag har att vänta mig (lär ju inte heller få några provsvar eftersom de inte tänkte göra obduktion), men det ska bli skönt att prata igenom det med en läkare iaf. Jag trodde att det var gynundersökning också? Men det kanske inte behövs om allt känns ok? Ingen har sagt till mig att man ska göra gravtest, varför ska man göra det? Är det bara för att kolla att allt hcg är borta?

Förövrigt går jag och väntar på mensen, tycker att det molar och håller på som att den är på g, men hittills lyser den med sin frånvaro. Vore så himla skönt att få igång den så att man kan känna att det är som vanligt igen. Nästa månad kan vi ju köra på som vanligt och sen när vi minst anar det står vi där med ett nytt plus, och då är det banne mig våran tur!!

Vad härlig inställning med vin & brieost iamari, gäller helt klart att passa på ;) jag har kommit igång rätt bra med träningen de senaste veckorna, har nog kört tre pass i veckan plus promenader. Däremot slinker det ju ner nån semla, lite vin, en pastamiddag då och då och en och annan latte. Hjälper ju inte till att få bort gravidkilona... Får nog lov att skärpa till mig! Längtar också till vår och löpspåret! (Även om jag gärna håller till i skidspåret såhär års, men det är tyvärr inte mycket till skidföre)

Kram

Hej!

Jag var ju i v 21 och moderkakan kom ut hel. Dessutom blödde jag ingenting efter typ 2 veckor. Inga problem förövrigt.  Så jag antar att det är lugnt. 

Nej usch på mej är extrakilona tyvärr inte borta än. Även fast jag äter mindre än under graviditeten och tränar betydligt mer. Det är läge att bli striktare med kalori-intaget, helt klart! Känner igen det där med tomma bröst, känns helt annorlunda än innan...

Hoppas nu verkligen bara att mensen kan ta och komma tillbaks. Är nog lite onödigt hetsig på det inser jag, men dels med tanke på att vi har slarvat och dels också för att kunna komma vidare så ska det bli så oerhört skönt när den kommer. Det blir liksom lite som ett avslut och ett tecken på att nu kan vi gå vidare. (Även om det såklart kan strula lite efter det också, när jag fick missfallet var det faktiskt cykel 2 som betedde sig mycket märkligt).  

Vi bor i Uppland, här är det tyvärr också bruna skidspår nu... För en vecka sen var det tillfälligt skidföre några dar, haha. Men solen skiner så en promenad är det nog läge för. Tyvärr är det inte riktigt underlag för löpning heller, med isfläckar och snöslask här och var på gatorna. Trist!

Ha en härlig helg!! Kram

Alltså jag känner mej så konstig. Molvärk som att jag skulle få mens när som helst, har varit så en vecka nu, och nu kräktes jag igår kväll och mådde illa igen när jag vaknade i morse. Gah, tror egentligen att risken för att jag skulle blivit gravid är extremt minimal efter att ha slarvat en gång, och dessutom inte har nån aning om jag ens haft ägglossning och så nära ett sent avbrytande. Känslorna kan säkert vara hormoner i obalans ändå efter förra graviditeten. Men shit vad jag oroar mig nu ändå. Tänk om! Mot alla odds. Jag orkar inte nu. Måste få en liten paus. Vet dessutom att det stod på tabletterna jag tog för att avbryta, innan själva förlossningen att man inte skulle bli gravid innan man haft mens igen, antar att det ämnet också ökar risken för ev komplikationer. Äh, det är säkert bara inbillning ändå! Garanterat ingen fara. Skönt att få rapa ur sej lite, hehe ;)

Hej Fialotta!

Vad skönt att du är igenom det och att det blev så bra och fint det kunde bli under omständigheterna <3 Jag förstår att det är mycket tankar och känslostormar såhär dagarna efter, och dessutom är det ju en massa hormoner som far runt fortfarande. Min erfarenhet är att det bara är att ta det lugnt, ge det tid, så blev det stegvis, med varje avklarad vecka bättre och bättre för mig iaf. Att jag känner mig så stark och förhållandevis glad som jag gör nu, en månad efter avbrytandet hade jag aldrig kunnat föreställa mig för en månad sen. Önskar er fortsatt styrka <3

Trodde aldrig att jag skulle vara så glad för detta någonsin, men...det verkar som att mensen är här! Dag 33 efter förlossningen (normal cykel är 26-27 dagar). Wooohoo! Så jäkla skönt. Tack kroppen <3

Härligt! Jag sprang ut från toaletten till en något förvånad fästman och meddelade den glada nyheten att jag hade fått tillbaka mensen. Han såg mest chockad ut. Själv kände jag för att ställa till med fest, typ som man hört att de gör i vissa kulturer när tonåringen får sin första mens, hahaha ;)

Ja man blir lite chockad när man inser att...i slutet av nästa vecka kan vi försöka igen! Räknar ju med att det kommer att ta ett tag, och vi kommer nog inte att tok-försöka (vad nu det betyder ;) Men bara att vi KAN, och det KAN bli ett plus nån gång framöver! Känns overkligt men härligt :) lika bra att frossa i förbjudna ostar medan man kan! Kram!

Jag kände precis samma sak. Kommer ihåg att en vecka efter avbrytandet satt jag hos kuratorn och pratade förvirrat om hur jag skulle kunna förlänga sjukskrivningen. Kände mej stressad över hur jag skulle kunna gå tillbaka. Men innan sjukskrivningen hade gått ut längtade jag verkligen tillbaka till jobbet. Jag var sjukskriven tre veckor efter avbrytandet kan jag tillägga.

Men känn dig inte stressad! Om du inte orkar ser du till att få sjukskrivningen förlängd. Fokusera på dig själv och hur du känner och tillåt dig att vara ledsen och sörja.

Stor kram!

Oj nu blev jag förvirrad :) jag är gärna med i en hemlig facebookgrupp, vad ska jag göra?

Kram

Du har PM :)

Nu är vi två i Facebookgruppen :) Skicka pm till Siri så lägger hon till er! Kul om vi blir några stycken där. Kram

Beklagar att ni fått så tråkiga besked! Lider med dig! Jag gjorde mitt RUL i v 20 i början av januari och fick då veta av fostret hade en missbildning som gjorde der helt omöjligt att leva utanför min mage. Så för oss var det aldrig något svårt beslut att ta. Förstår att det måste vara ett ångestladdat beslut för er om det visar sig att ert barn har alla felen, men kom ihåg att det är bara ni som kan veta vad som är rätt i det här läget <3

Vad det gäller själva förlossningen, min var i v 21, så var det såklart jättetufft, men ändå skönt när det var över. Man klarar så himla mycket mer än vad man tror. För mig var det värst veckan innan, när jag gick runt och kände sparkarna och visste att det var dödsdömt. Det var hjärtskärande. Det har snart gått två månader och jag mår så mycket bättre och känner mig mycket gladare än vad jag trodde skulle vara möjligt på så kort tid.

Stora styrkekramar!