Förlossningsböcker

Föda utan rädsla av Susanna Heli var jättebra tyckte jag. Använde mig mycket av den mentala biten (andningen fick jag inte till, men det gjorde inte så mycket).

Är det ditt första barn, så rekommenderar jag dig att se filmer, - dokumentärer, - från förlossningsrummet.

När jag skulle föda hade jag noll koll på de olika momenten och stegen i förlossningen. Jag förstod inte hur barnmorskan kunde lämna rummet och bara borta i typ en halvtimma, när jag kände hur det tryckte på och att jag var klar för att föda vilken sekund som helst. - Så var det ju inte. Hade jag sett nån annans förlossning innan, så hade jag känt mig mer insatt och säker.

Så det är mitt tips.

End del förlossningar är lätta, andra svåra. Vissa förlossningar är svåra. Fruktansvärda.  Andra är lätta. Det är bättre att vara klar över att det är så från början och förbereda sig på hur man hanterar ett sådant trauma, om det nu skulle hända. 

Det går inte att LÄSA eller ANDAS eller TÄNKA sig till en lätt förlossning.

Susanna Helis bok är nog bland det mest kvinnofientliga man kan läsa. Jag skulle gärna vilja ta ett snack med henne öga mot öga, för hon far med så mycket osanning och ljuger om ren och skär fakta att det är bedrövligt. Det minsta man kan begära är en ursäkt och pengarna tillbaka.

Boken? Den eldade jag faktiskt upp så fort jag kom hem från BB.

Kvinnofientlig? Osanning? Utveckla gärna!

Jag tyckte "Föda utan rädsla" var fantastisk. Teknikerna i den boken hjälpte mig jättemycket under förlossningen, jag behövde ingen annan smärtlindring. Men jag hade en hyfsat lätt förlossning. En bok eller olika tekniker kan inte skydda mot komplikationer. En annan bok jag tyckte var bra är "Att föda" av Gudrun Abascal. Bra genomgång av vad som sker i kroppen under en förlossning, hur själva förloppet är.

Till att börja med att man ska hålla sig ifrån medicinsk smärtlindring till varje pris.

Tar man den ska man absolut medveten att det kan påverka barnet väldigt, väldigt negativt och att förlossningen tar längre tid. Att det påverkar barnet negativt är helt felaktigt. Ny forskning tyder dessutom på det motsatta, att det går snabbare.

Att man på något sätt själv skulle kunna påverka hur man brister eller inte i vävnaden (det är krystskedets tid och barnets position)

Hennes helt makalösa uttalanden om förlossningsskador, allvarlighet, frekvens, hur de kan åtgärdas... 

Att föda är bättre, men jag hade gärna lagt till ett par kapitel om hur det är att ha en fruktansvärd förlossning och att leva med en "random" förlossningsskada. 

Fast det där måste väl ändå vara din egen tolkning? Helis bok handlar ju inte om medicinsk smärtlindring, eller om förlossningsskador, utan om de mentala verktyg man kan använda för att möta smärtan i en förlossning. Jag kan inte minnas att jag läste några radikalt negativa inlägg om medicinsk smärtlindring i hennes bok, åtminstone var jag själv öppen för det som behövdes när jag födde.

Nej, det är verkligen inte min egen tolkning! Frånsett att jag tycker att Heli är en tokstolla. Det är vetenskapligt evidens bakom det jag skrivit.

Heli däremot menar att tar man EDA skall man vara väldigt medveten om att det kan påverka barnet väldigt negativt. Hela boken bygger ju på att tänka bort smärtan.

Men alltså, näää nu fabulerar du, eller också har vi inte läst samma bok. I min bok, på sidan 33 står "frågan om bedövningens för- och nackdelar är för komplex och för mångbottnad för att rymmas i denna bok och det finns inget enkelt svar. Alla medicinska ingrepp kan ha negativa biverkningar...." I övrigt nämns inte medicinsk smärtlindring alls. Alltså kan man konstatera 1: Heli avråder inte från EDA. 2: Boken handlar inte om medicinsk smärtlindring.

Och nej, den handlar heller inte om att tänka bort smärtan, utan om att hantera RÄDSLAN som kan uppstå vid en förlossning. Det finns en anledning till att boken inte heter "Föda utan smärta" men "Föda utan rädsla". Från sidan 10: "Jag tror att smärtan är en naturlig del av förlossningen. Däremot tror jag rädsla förstärker smärtupplevelsen..."

Det låter mest som om du är besviken på att den inte tar upp positiva aspekter av EDA samt allvarliga förlossningsskador, och visst, det kan man ju vara, men det är ju som sagt inte det boken handlar om. Den gör heller inte anspråk på att vara en heltäckande beskrivning av någon av dessa. Att det finns förlossningskomplikationer är ju skit förstås, men det är inte BOKENS fel.

Hon är ju väldigt tydlig på flera ställen med att man ska tänka sig för innan man tar någon medicinsk smärtlindring. 

Angående förlossningsskador har du fel. Hon låter förstå att är man bara lugn så kommer risken för förlossningsskador att minska genom att förlossningen går bättre, mindre bedövning, man krystar bättre och inte för hårt, huden hinner töjas osv. Hon vill påskina att det åligger kvinnan själv kontrollera sig så att man inte brister.

Nu har jag eldat upp boken och kan inte leta upp något citat för dig, men i "Föräldrar och barn Gravid" i oktobernumret (iaf i höstas) anlitades hon i egenskap av "expert" och sade bl a följande:

?Att brista i underlivet är inte samma sak som att få ett sår t ex i armen. En intressant synvinkel är därför hur vi lär oss tänka på ett negativt och skrämmande sätt, när det i själva verket är så att vi är konstruerade för att klara av att spricka. Säkert är det också därför som de allra flesta kvinnor får normalbristningar vid förlossningen. Slemhinnorna i underlivet är nämligen det bästa läkeköttet  vi har ? och det gör inte heller ont att brista.? "Röstläget kan påverka hur man undviker att brista."

(Jag vet inte med dig, jag kände att jag klövs mittitu när min bäckenbotten gick sönder. Skall få detta omopererat igen sfinktern + hela mellangården där jag brast och det menade läkaren att det var en sååå smärtsam och vansinnigt jobbig operation - ja exakt samma sak som efter en förlossning, eller hur?)

Vidare följer i artikeln att om man drabbas av en sfinkterruptur så är det såååå ovanligt att få bestående men. Det är ren lögn, de flesta studier visar att de flesta får bestående inkonytinensproblem som aldrig går att bota. Enligt en långtidsstudie hade 57 % av kvinnor som fått en obstetrisk sfinkterruptur symtom av anal inkontinens (läckage av gas, vätska och/eller avföring) 10 år efter förlossningen (Nordenstam 2009).  Sanningen är ju för övrigt att 50% av alla kvinnor får en bestående skada. Att något röstläge och positiva tankar skulle göra något åt det är i bästa fall placebo. 

Jag kan varmt rekommendera Anna Wilsbys Innan du föder. Jag lärde mig andningstekniker som lindrade smärtan under förlossningen nästan helt, kan helt ärligt säga att det inte gjorde särskilt ont. Jag var tyst och lugn under hela förlossningen, en väldigt positiv upplevelse :)

Dock hade jag ont efteråt ;) Hade kraftiga eftervärkar och dom var så långvariga att andningsteknikerna inte funkade till dom (fast om jag övat ännu mer på avslappning under graviditeten kanske andningen skulle ha hjälpt mot eftervärkarna också). Tappade bara koncentrationen.

Kan ännu tillägga att jag inte behövde någon annan smärtlindring än andningen :)

Okej, då har vi lite olika referenser ändå, för jag har bara läst boken av henne. 

Texten du citerar ser jag inget konstigt med. Att spricka LITE vid en förlossning är helt normalt. Att spricka MYCKET - då räknas det som en komplikation, och det är - återigen - INTE det Helis bok handlar om. Jag sprack litegrann vid min förlossning, och det kändes inte nämnvärt och har inga komplikationer. Jag kan dock hålla med om (utan att ha stenkoll på statistik) att Heli kanske underskattar antalet kvinnor som får skador eller som behöver göra någon form av ingrepp under förlossningen. Men det är ju inget argument för att kassera hela boken, kan jag tycka.

Att ett långsamt och kontrollerat krystningsförlopp kan påverka eventuella bristningar ser jag som ganska självklart, liksom att man med andning och röstläge kan påverka hur man krystar. Därmed inte sagt att det är möjligt att göra under ens egen förlossning. Jag kunde t ex inte välja en kontrollerad krystning själv, då barnet behövde komma ut snabbt och man valde sugklocka, det var bara köra på för kung och fosterland som gällde. 

Sen håller jag med dig om att man behöver lyfta frågan om förlossningsskador mer, men jag tror inte att det var den typen av råd TS var ute efter. Jag håller fast vid att jag tyckte Helis bok hjälpte mig mentalt genom förlossningen, och framförallt att klara av smärtan utan att få panik. Hade ts frågat "vilken bok rekommenderar ni för att läsa mer om förlossningsskador?" då hade jag INTE rekommenderat Helis bok.