Kommer jag verkligen att passa som sjuksköterska?
Det är frågan som jag ställer till mig själv just nu. Jag har nyligen börjat termin 6 (sista terminen!), och jag tänker att jag kanske bara är nervös för att slutet närmar sig men samtidigt har jag hakat upp mig på vissa saker. Så vill gärna höra era åsikter, både positiva och negativa...
Jag skulle inte beskriva mig själv som en blyg, tillbakadragen och något rädd människa naturligt. Men på grund av omständigheter som jag har varit med om i livet så är det ändå så jag har blivit i många situationer och så jag uppfattas av andra och då speciellt sådana som inte känner mig så bra personligt. Jag har väldigt svårt för att låta människor komma för nära mig, jag har ibland känslan av att om jag inte kan göra något riktigt bra så vågar jag inte riktigt göra det och jag är rädd för att människor ska tycka illa om mig om jag är mig själv. Jag vet att det där sista egentligen inte spelar någon roll då jag ändå inte vill bli omtyckt för någon som jag inte är, ärligt tror att människor skulle tycka om mig och att det bara är något i mitt huvud för att människor som stod mig nära lämnade mig och svek mig under min uppväxt. Jag är rädd för att göra fel.
En tjej som är en bekant, och som även är sjuksköterska, sa när hon hörde att jag hade börjat plugga till sjuksköterska att hon i sitt arbete fick prata väldigt mycket med patienter och anhöriga. Hon tyckte att jag skulle prova att jobba extra inom vården under utbildningen för att se om det var något för mig. Hon antydde väldigt kraftigt att hon inte trodde att jag skulle passa som sjuksköterska. Jag blev väldigt sårad av det hon sa, men tror inte att jag lät henne se det. En kompis som också är bekant med den här tjejen var med vid det tillfället och det hördes på henne att hon blev lite chockad över vad den här andra tjejen sa och att hon tyckte att det var både elakt och opassande. Men jag kommer fortfarande ihåg det. Jag kan tänka på det ibland, känna mig sårad över det och undra om hon har rätt eller inte.
Jag har dock jobbat extra på ett äldreboende en sommar, och jag skulle säga att det gick bra. Det var inte riktigt heltid och jag hann kanske inte komma in i det fullt ut, men jag tycker om att ta hand om människor och har väldigt stor empati för människor som mår dåligt eller är sjuka. Jag kanske inte tar för mig så mycket i en personalgrupp, men jag kunde göra mina arbetsuppgifter som undersköterska där och tycker att det i det stora hela gick bra ändå.
Till nästa sommar (förra året) blev jag erbjuden en heltidstjänst som undersköterska på sjukhuset efter en praktik. Tjänsten var dock inte på samma ställe där jag hade praktik, men en kille på praktikplatsen hade rekommenderat mig. Jag trodde inte ens att han gillade mig då jag klantat mig med en grej som han hade påpekat, men tydligen stod han ändå bakom mig och tyckte att jag gjorde något bra. Dock tackade jag nej till det jobbet då jag kände att det inte var helt rätt för mig tidsmässigt (nästan ingen ledighet alls under sommaren) och att jag ville hinna åka till min familj i en annan stad och vara där ett tag samt skriva klart en bok jag höll på med.
På praktiker rent generellt brukar jag få höra att det märks att jag bryr mig om människor, att jag har ett stort hjärta och att det jag behöver jobba med mest är att våga ta egna initiativ och inte vara rädd. Jag känner själv att det är samma som alltid att jag är rädd för att inte passa in eller säga eller göra något fel. Antingen till någon i personalen, en patient eller en anhörig. Vem som helst egentligen. Jag är ibland så osäker i det jag gör, trots att jag tror att jag klarar av det egentligen. Sen tror jag att en del beror på nerver i alla bedömningar som görs hela tiden. Det sätter krav på mig och då jag är en person som vill göra saker perfekt och annars knappt vågar prova så känner jag väl att examinationer, bedömningar och allt sådant bara förvärrar saken då jag inte kan slappna av fullt ut. Jag har dock aldrig riskerat att inte bli godkänt på någon praktik, utan det har alltid gått bra i slutändan. Så tydligen har jag gjort något rätt som har tagit mig ända hit och om allt fortsätter att gå någorlunda bra så tar jag examen i juni.
Är det någon som har varit i någon liknande situation eller varit osäkra gällande något liknande? Hur gjorde ni och hur gick det för er? Hur har ni överkommit era osäkerheter?
