Jag känner igen mig mycket i vad du har gått igenom . Fick mitt MF i julas och det var det absolut värsta jag gått igenom. Den tomhet man känner och allt man tänkt på bara försvann . Hoppas du har någon att pratat med för mig har det hjälpt mycket. Sänder en styrke kram från en änglamamma.
Jag förstår hur du känner det . Jag har jättesvårt att se andra som är gravid. Vi har gått igenom ivf o kämpat . Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli gravid så ivf är vår ända möjlighet. Jag och min blev så glada när vi fick plus på andra försöket. Hade mått bra under hela tiden. Vari v 18 då jag fick känningar av uvi. Det var dagen innan julafton åkte till lättakuten satt där i nästan tre timmar fick pencelin bra tänkte jag o kände mig lugnar. Vilket djävla misstag senare när vi samma dag vi icentrum för att handla det sista ingöt julen började jag att blöder kommer gråtande ut till min man o berättar det blev taxi tillbaka men nu till gyn akuten blev snabbt inlagd på grund av höga infektionsvärden och fick dropp min baby levde fortfarande såg de på ul. Känns ett litet hopp sen den 25 blev den dag jag aldrig kommer att glömma det gör fortfarande ont i mig bara jag tänker på det . Började att blöda igen på eftermiddagen min man hade just gått efter besök det bara rann blod så fort jag gjorde minsta rörelse min man komma tillbaka fick göra ett nytt ul babyn levde men jag var öppen det fanns inget att göra sa läkarna. På natten kom allt ut allrahelst och min man kämpat för ett helt år borta på några timmar så tro mig jag förstår helt och hållet dina kännslor. Vi vet inte om vi orkar med ett försök till med ivf jag är 39 så det kändes att tiden börjar försvinna. Ska man orka med en behandling till bara för att ytligare bli besviken just nu tar vi en dag i taget. Jag har en underbar man som verkligen ställde upp men för mig känns det som det var jag som tog död på vårt barn tänker hela tiden på att jag skulle gått till läkaren tidigare så hadekanske inte infektionen spritt sig till livmorden . För det var ingen fel med babynoch det är det som gör så ont i mig. Men jag hat en bra pyckolog jag pratar med hon är jättebra det samma om de som arbetade på avdelningen jag låg inne på. Så jag fick snabbt hjälp att komma till någon att prata om alla känslor. Min man är bra men vi sörjer på olika sett.
Oj det blev långt svar men så var det för mig . Vet inte om du har bra kontakt med din kvinnoklinik men annars ta kontakt med dem så du får den hjälp du och fin man så väl behöve. Sorg tar tid den är ärligt talat fördjälvlig den tar kraft jag vet. Har inte så många vänner men som tur har jag en som jag kan prata med som gått igenom det samma.
Om du vill och orkar så skriv precis hur du känner dig det kan hjälpa att bara få skriva av sig .
En stor styrkekram till dig
PS förlåt min stavning blir lite fel i bland
Härligt att höra att du mår bättre stor kram till dig