• Äldre 15 Feb 13:54
    7623 visningar
    6 svar
    6
    7623

    Oändlig tomhet..?

    Hej alla där ute. Det har nu gått två månader sedan mitt missfall. Jag skulle vilja säga att jag börjar må bättre, men det är lögn. Jag tycker snarare att jag börjar må sämre. Jag orkar inte umgås med vänner längre. En del av dem är gravida. Jag gråter helt sporadiskt och känner en sådan avgrundsdjup tomhet inom mig. Jag hade ett MA och jag kan inte ens beskriva den enorma smärta i chock jag fick och inte kan komma ur. Jag skulle ha en bebis till sommaren. Nu är det bara ett mörker framför mig. Tror inte att jag är menad att få barn. Allt känns tungt.

    Någon som känner som mig eller vet hur det kan kännas? Känns märkligt att "annonsera" efter människor som mår dåligt men jag känner mig så ohyggligt ensam i denna känsla. Missunsam och avundsjuk. Allt jag vill är att bli glad igen. Glad och hoppfull.

    Finns det någon där ute som vill dela med sig och prata lite kring sorgen och skammen att känna sig utsatt för kosmisk orättvisa och skammen kring att vara missunsam?

    Skriv gärna ett meddelande eller svara i tråden så kanske vi kan stötta varandra?

  • Svar på tråden Oändlig tomhet..?
  • Äldre 15 Feb 23:08
    #1

    Jag känner igen mig mycket i vad du har gått igenom . Fick mitt MF i julas och det var det absolut värsta jag gått igenom. Den tomhet man känner och allt man tänkt på bara försvann . Hoppas du har någon att pratat med för mig har det hjälpt mycket. Sänder en styrke kram från en änglamamma.

  • Äldre 16 Feb 15:48
    #2

    Nej jag kan som inte prata om det egentligen. Vi sörjer olika killen och jag. Mina vänner är oroliga för mig men jag orkar inte träffa dem. Det känns som om jag aldrig mer kommer bli glad. Jag var beviljad sjukskrivning för utmattning innan jag blev gravid så detta är som pricken över iet. Jag ifrågasätter hur mycket En människa kan stå ut med? Var är något slags ljus att hålla fast i? Allt jag ville va att få min bebis, men jag kommer nog aldrig få uppleva den saken.

  • Äldre 16 Feb 19:44
    #3

    Jag förstår hur du känner det . Jag har jättesvårt att se andra som är gravid. Vi har gått igenom ivf o kämpat . Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli gravid så ivf är vår ända möjlighet. Jag och min blev så glada när vi fick plus på andra försöket. Hade mått bra under hela tiden. Vari v 18 då jag fick känningar av uvi. Det var dagen innan julafton åkte till lättakuten satt där i nästan tre timmar fick pencelin bra tänkte jag o kände mig lugnar. Vilket djävla misstag senare när vi samma dag vi icentrum för att handla det sista ingöt julen började jag att blöder kommer gråtande ut till min man o berättar det blev taxi tillbaka men nu till gyn akuten blev snabbt inlagd på grund av höga infektionsvärden och fick dropp min baby levde fortfarande såg de på ul. Känns ett litet hopp sen den 25 blev den dag jag aldrig kommer att glömma det gör fortfarande ont i mig bara jag tänker på det . Började att blöda igen på eftermiddagen min man hade just gått efter besök det bara rann blod så fort jag gjorde minsta rörelse min man komma tillbaka fick göra ett nytt ul babyn levde men jag var öppen det fanns inget att göra sa läkarna. På natten kom allt ut allrahelst och min man kämpat för ett helt år borta på några timmar så tro mig jag förstår helt och hållet dina kännslor. Vi vet inte om vi orkar med ett försök till med ivf jag är 39 så det kändes att tiden börjar försvinna. Ska man orka med en behandling till bara för att ytligare bli besviken just nu tar vi en dag i taget. Jag har en underbar man som verkligen ställde upp men för mig känns det som det var jag som tog död på vårt barn tänker hela tiden på att jag skulle gått till läkaren tidigare så hadekanske inte infektionen spritt sig till livmorden . För det var ingen fel med babynoch det är det som gör så ont i mig. Men jag hat en bra pyckolog jag pratar med hon är jättebra det samma om de som arbetade på avdelningen jag låg inne på. Så jag fick snabbt hjälp att komma till någon att prata om alla känslor. Min man är bra men vi sörjer på olika sett.

    Oj det blev långt svar men så var det för mig . Vet inte om du har bra kontakt med din kvinnoklinik men annars ta kontakt med dem så du får den hjälp du och fin man så väl behöve. Sorg tar tid den är ärligt talat fördjälvlig den tar kraft jag vet. Har inte så många vänner men som tur har jag en som jag kan prata med som gått igenom det samma.

    Om du vill och orkar så skriv precis hur du känner dig det kan hjälpa att bara få skriva av sig .

    En stor styrkekram till dig

    PS förlåt min stavning blir lite fel i bland

  • Anonym (fd ofrivi­ligt barnlö­s)
    Äldre 7 Mar 22:59
    #4

    Jag fick två mf innan jag fick mitt första barn. Det första kunde jag hantera hyfsat, intala mig själv att det åtminstone visade att vi kunde bli gravida (tog nästan ett år). Det tog nästan ett år innan jag blev gravid igen, och fick mf igen. Det var jättetufft. Min kille fattade inte varför jag var ledsen utan tyckte att det var väl ok, det var ju nåt fel på embryot som inte blev. Jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna detta, varför just jag inte förtjänade att få det som alla andra verkar få så enkelt.
    Jag fick träffa en kurator några gånger vilket hjälpte, och sen tvingade jag mig att acceptera en paus i verkstan några månader.
    Efter det har jag blivit gravid på första försöket tre gånger. Först kom min son, sen fick jag ett MA och sedan en dotter.

    Innan min son föddes var missfallen innan som brännande hål i mitt hjärta. Det var fruktansvärt tungt att se gravida kvinnor, och jag höll på att vända i dörren på gravidundervisningen innan jag tittade ner och upptäckte att jag hade en egen mage Tror det var då det började vända faktiskt.
    Sorgen över missfallen är faktiskt helt borta. Jag minns den tydligt, men känner den inte. MAt mellan barnen var inte heller särskilt jobbigt. Tråkigt, men inte förlamande som de två första.

    Försök acceptera att det du förlorat inte var ett barn, utan drömmen om ett barn. Drömmen om ett sommarbarn 2015. Skillnaden kan kännas hårfin nu, men sorgen över ett barn släpper aldrig, medan sorgen över en dröm faktiskt mildras med tiden.
    Åtminstone för mig.
    2007 träffade jag ett gäng underbara tjejer här på FL, totalt ca 40 stycken som alla kämpade på olika sätt för att få sitt efterlängtade första barn. Idag har alla utom en barn, och hon är gravid nu.

    De allra flesta får faktiskt barn till slut. Det är viktigt att komma ihåg det!
    Lycka till! 

  • Äldre 14 Mar 09:22
    #5

    Tack. Det känns som det sakta börjar lätta nu för mig och jag försöker ta mig vidare. Det är läskigt hur förlamande sorg kan vara/bli!

    Tack för fina svar! ????

  • Äldre 14 Mar 17:29
    #6

    Härligt att höra att du mår bättre stor kram till dig

Svar på tråden Oändlig tomhet..?