Oändlig tomhet..?

Jag fick två mf innan jag fick mitt första barn. Det första kunde jag hantera hyfsat, intala mig själv att det åtminstone visade att vi kunde bli gravida (tog nästan ett år). Det tog nästan ett år innan jag blev gravid igen, och fick mf igen. Det var jättetufft. Min kille fattade inte varför jag var ledsen utan tyckte att det var väl ok, det var ju nåt fel på embryot som inte blev. Jag undrade vad jag hade gjort för att förtjäna detta, varför just jag inte förtjänade att få det som alla andra verkar få så enkelt.
Jag fick träffa en kurator några gånger vilket hjälpte, och sen tvingade jag mig att acceptera en paus i verkstan några månader.
Efter det har jag blivit gravid på första försöket tre gånger. Först kom min son, sen fick jag ett MA och sedan en dotter.

Innan min son föddes var missfallen innan som brännande hål i mitt hjärta. Det var fruktansvärt tungt att se gravida kvinnor, och jag höll på att vända i dörren på gravidundervisningen innan jag tittade ner och upptäckte att jag hade en egen mage Tror det var då det började vända faktiskt.
Sorgen över missfallen är faktiskt helt borta. Jag minns den tydligt, men känner den inte. MAt mellan barnen var inte heller särskilt jobbigt. Tråkigt, men inte förlamande som de två första.

Försök acceptera att det du förlorat inte var ett barn, utan drömmen om ett barn. Drömmen om ett sommarbarn 2015. Skillnaden kan kännas hårfin nu, men sorgen över ett barn släpper aldrig, medan sorgen över en dröm faktiskt mildras med tiden.
Åtminstone för mig.
2007 träffade jag ett gäng underbara tjejer här på FL, totalt ca 40 stycken som alla kämpade på olika sätt för att få sitt efterlängtade första barn. Idag har alla utom en barn, och hon är gravid nu.

De allra flesta får faktiskt barn till slut. Det är viktigt att komma ihåg det!
Lycka till!