Oändlig tomhet..?

Hej alla där ute. Det har nu gått två månader sedan mitt missfall. Jag skulle vilja säga att jag börjar må bättre, men det är lögn. Jag tycker snarare att jag börjar må sämre. Jag orkar inte umgås med vänner längre. En del av dem är gravida. Jag gråter helt sporadiskt och känner en sådan avgrundsdjup tomhet inom mig. Jag hade ett MA och jag kan inte ens beskriva den enorma smärta i chock jag fick och inte kan komma ur. Jag skulle ha en bebis till sommaren. Nu är det bara ett mörker framför mig. Tror inte att jag är menad att få barn. Allt känns tungt.

Någon som känner som mig eller vet hur det kan kännas? Känns märkligt att "annonsera" efter människor som mår dåligt men jag känner mig så ohyggligt ensam i denna känsla. Missunsam och avundsjuk. Allt jag vill är att bli glad igen. Glad och hoppfull.

Finns det någon där ute som vill dela med sig och prata lite kring sorgen och skammen att känna sig utsatt för kosmisk orättvisa och skammen kring att vara missunsam?

Skriv gärna ett meddelande eller svara i tråden så kanske vi kan stötta varandra?