Hur ser ni på detta? (Styvförälder).
Sa du ifrån att han inte fick ha sina barn på heltid? Och han gick med på det? Och nu känns det som om dina ord inte är värda ett dyft?
*höjer på ögonbrynet*
Inlägg från: Påven Johanna
|
-
-
Jaha.Anonym (Bonusmamman) skrev 2015-02-16 09:05:24 följande:Det var i början av vårt förhållande. Det var lättare då.
Dessutom så var ju hans barn pigga på att få bo hos mamman också, då hon precis flyttade till samma stad och ganska nära vårt hus.
Det kan ju kanske vara så att han upplever det som att du vill fördriva hans barn. Han gick med på att de skulle vara på halvtid när du uttryckte det önskemålet och det verkar ju dessutom ha passat bra att genomföra när mamman flyttade tillbaka till staden. Men med det i bagaget så kom kanske också ett dåligt samvete och en begränsad kapacitet att diskutera ytterligare förändringar med dig, eftersom du förefaller ha svårt att få fram budskapet utan att det låter som om du egentligen vill fasa ut barnen helt. Jag tycker att hans reaktion är förståelig om samtalet gått ungefär som du uttrycker dig här.
Jag tycker inte att du ska gå förbi pappan och prata med barnen. Hur gamla är de? Hur gammal är du själv? Hur länge har du och mannen varit tillsammans? -
Då är det nog så att han inte vill kompromissa om den här saken. Det hade jag inte heller velat göra, så jag kan förstå honom. Många andra däremot hade kunnat göra en sådan kompromiss - att ge partnern rätt att säga nej till ett barn som hör av sig och vill komma hem, men så verkar inte din man (och som sagt, inte jag heller) fungera.Anonym (Bonusmamman) skrev 2015-02-16 09:47:20 följande:Jag har haft det som förslag också. Att de hör av sig så jag får chansen att säga nej, innan de bara stövlar in. Då kontrar min man med att säga att jag också kan ringa innan jag kommer hem.
Särboskap skulle nog passa er bättre. -
Anser du ja. Men alla tycker inte så, i vår familj till exempel tycker vi att det är helt okej att bara dyka upp. Vi har inga problem med att det är så och anser inte att det är någon bristande respekt. Skillnaden är väl att vare sig jag eller min make hade valt en partner som tyckt något annat gällande den saken. Det är alltså i vårt fall ingen förhandlingssak eller något någon av oss hade varit villiga att kompromissa med.Anonym (Också) skrev 2015-02-16 10:53:28 följande:Och barnet ska lära sig att respektera andra.
Ett hem är inget hotell där man bara kommer och går hur man vill.
Ska man bara gå sin väg eller bara dyka upp så meddelar man sig. Den respekten mot varandra måste finnas.
Om man nu ska leva så innebär det också en hel drös med med skyldigheter också.
Hjälpas åt till exempel.
Våra barn som bor här jämt har fler sysslor o måsten än vv barnet.
Varför? Ja det kan man ju egentligen fråga sig.
Förstår dig ts. Det är ditt hem också men får inte vara med och bestämma o planera.
Om era barn har fler måsten och sysslor än bonusbarnet har så beror väl det troligen på att du drivit igenom att de ska ha det så. Och det är förstås okej, men bonusbarnet är van vid annat och sådant är svårt att komma in och ändra på. Särskilt om det är ett större barn, kanske i tidiga tonår, man ska leva samma med som ny partner. Din man är er gemensamma nämnare, inte du. Och om han inte aktivt önskar genomdriva någon förändring så kommer det inte an på dig att göra det. Eller, det kan det väl göra i vissa fall, men det brukar inte sällan leda till att det kostar mer än det smakar. -
Enligt er? Det har jag inte över huvud taget diskuterat. Visst vill väl de flesta ungar träffa sin förälder, men det kan också handla om att vilja vistas i sitt hem, hämta grejer, lämna grejer, umgås med en kompis, göra något speciellt i det hem där de resurser som behövs för vad det nu är finns och så vidare.Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:14:52 följande:Och det är just det här som är så konstigt.
Ett bonusbarn fladdrar fram och tillbaka i mellan hemmen inga skyldigheter bara rättigheter. Ingen vet varken från eller till.
Är det sedan ett lite mindre barn så krävs det tillsyn de dagar som man har barnet så att säga.
Ett barn innebär ansvar och det innebär att man har fler att tänka på en sig själv.
Om bonus ringer och vill komma över hit på mammaveckor så kan det finnas 1000 skäl till varför vi säger nej.
Det finns också 1000 skäl till att det fungerar utmärkt och vi säger okej vad bra och roligt.
Att barnet alltid är välkommet javisst men det hör av sig innan kanske ligger pappan ute på jobb eller ute med grabbarna eller inte har tid...
Enligt er är det ju pappa man vill träffa när man kommer då det är endast föräldrarna som får ta dessa beslut.
Finns det någon anledning att dyka upp om pappa inte ens är hemma o kanske inte heller bonusmamman???
Sen är det ju så att barnen är ju ingen uteliggare direkt. Dom har två hem och det andra är hos den andre föräldern.
Ska barn kunna flaxa hej vilt där det äts godaste maten där det görs roligaste saken o så fort det blir förpliktelser o tråkigt så drar man vidare.
Det finns dom som säger att barn behöver stabilitet o regler. De känner sig inte oönskade o ovälkomna om man förklarar på rätt sätt.
Det blir inte alltid som man vill. Har man sedan separerade föräldrar så finns inte kärnfamiljen.
Påven Johanna : det är min man o jag tillsammans som har regler och sysslor åt barnen inte jag själv.
Dessa sysslor gäller tydligen bara de mindre då de ej har fördelen att dra någonstans så fort det blir tråkigt
Och ja, det kan förstås finnas en massa skäl att dyka upp även om de vuxna inte är hemma. Menar du att barn (inte småbarn) och ungdomar inte ska kunna vara ensamma hemma om de vill och är mogna för det?
Vad gäller de regler som du och din man gjort upp om tillsammans så är det antingen något fel på reglerna (de kan vara för många eller till och med onödiga) eller så är ni inte egentligen överens om dem, eller så är det stora skillnader på åldrarna på barnen, eller så är ni för rigida med reglerna och har inte sett till att det finns möjligheter att göra något annat som kanske passar det barnet bättre (det är ju i alla fall inte i mitt tycke meningen att ungdomar inte ska kunna ha träningar, plugga hos en kompis eller bara umgås med kompisar för att de har en fixerad syssla till ett visst klockslag tre dagar i veckan, sådant är orimligt) eller så beror det på att din man helt enkelt inte vill genomföra det han tydligen varit med och bestämt. Det är inte bonusbarnets fel.
Jag har läst många inlägg av dig och du verkar väldigt fixerad vid det du upplever som problem angående ditt bonusbarn, ändå har du svårt att precisera vad det får för negativa följder för dig och din person att det är som det är. Du verkar oerhört upptagen av och frustrerad av att det inte blir som du vill ha det.
Jag har för mig att ditt bonusbarn är 17 år? Är dina/era gemensamma barn mycket mindre? Det är inte alltid så intressant för en 17-åring att berätta om skoldagen för pappa och hans fru vid den gemensamma middagen med småsyskonen. Det kan mycket väl hända att du får uppleva det med dina egna också, när de blir äldre.
Jag vet inte varför du skriver att ingen vet varken från eller till. Jag tar det som att du har svårt att föreställa dig att det kan fungera utmärkt utan rigida system. Hur som helst så kan det i alla fall det. -
Pratar du med mig, eller?Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:42:13 följande:
Jag förstår inte varför du tolkar det som att det skulle vara några fel och för många regler bara för att ett av alla barn struntar i dessa trots påminnelser gång på gång.
Jag är av den sort att jag vill ha ordning o veta och få vara med att ta beslut i mitt egna hem ett hem där jag äger hälften. Är det konstigt?
Våra gemensamma barn kommer inte bara o går inte bara det händer inte nu och kommer inte hända i framtiden heller.
Vi planerar och pratar med varandra.
Det gör ju du alltid med dina barn också säger du ju.
Konstigt för du tycker inte att det är något ett barn ska behöva tänka på.
Jag har ALDRIG skrivit i någon tråd att bonusbarnet inte är välkommen.
Däremot vill jag att barnet meddelar innan= prata
Här hemma är det heller inte bara att "dyka upp" som du så fint skriver.
En stor skillnad i mellan dig o mig är också att ni har "tomten är far till alla barnen" situation där alla umgås o respekterar varandra. Det finns inte hos oss.
En fråga har du något bonusbarn? Är du bonusmamma?
För där har du en jäkla skillnad också om man är förälder och får vara med att påverka eller om du är en bonusmamma som aldrig får säga sitt utan får leva din vardag efter vad andra planerar runtomkring dig
Ja hur tolkar du själv att det inte fungerar då? Det är väl rimligt att se över alla faktorer som kan tänkas spela roll och inte bara nöja sig med att skylla på biomamma och släktingar som inte ens bor i det hem du äger hälften av.
Ja, en sådan sort är du. Men din man och ditt bonusbarn är månne av en annan sort. Och om du inte själv är lika kompromissvillig som du tycks mena att de bör vara så leder en sådan inställning till en oerhört låst situation.
Ja, jag har pratat och pratar väldigt mycket med mina ungar, både de jag fött och de jag bor tillsammans med. Men det är inte bara på mina villkor, det är ett resultat av att vi kommit varandra nära. Det är inte en framtvingad konversation som syftar till att de ska redogöra för sina livsinnehåll för att jag annars inte känner mig respekterad och/eller exkluderad.
Ja, jag är bonusmamma sedan många år tillbaka. Jag har tre bonusbarn. Och jag blir alltid lyssnad på, men det beror inte på att jag har framhärdat i att få bestämma en massa saker under parollen "Mina regler i mitt hus! Ordning och reda! Inga egna nycklar så länge ni inte betalar hyra!" och så vidare, det beror på en lyhördhet för olikheter och en förvissning om att bara man får till den där goda relationen så slipas en del av olikheterna bort medan andra kvarstår, förstås och hanteras.
Mer än något annat så beror det nog på att vi genuint gillar varandra, barnen och vi vuxna. Vi har tillsammans skapat en stark känsla av samhörighet och acceptans och det är något vi alla uppskattar.
Något "Tomten är far till alla barnen" lever inte vi i. Den filmen handlade om dysfunktionella och gränslösa relationer som dessutom i de flesta avseenden var falska och mycket långt ifrån någon som helst genuinitet.
Respekterar du ditt bonusbarn? Du skriver aldrig något om den saken. -
Nej, det har du helt rätt i, men eftersom du envisas med att skriva hur självklart det ena efter det andra är så är det just det jag önskar bemöta eftersom det för många andra människor inte alls är självklart eller önskvärt eller viktigt.Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:55:52 följande:Jag vet precis vad det är som jag är missnöjd över. Det vet min man också.
Jag behöver inte gå in i detalj i minsta liten sak när jag skriver på FL. Greppar inte du vad jag skriver så får någon annan ge tips o råd.
Eftersom du o jag verkar vara som + o - det vill säga tycka allt olika så behöver vi ju inte ens ägna oss åt till att hjälpa varandra absolut inte i de fall då man inte förstår ett dugg av varandras problem.
Att jag inte skriver mer ingående är kanske pga att biomamma o bonus ska hitta hit o läsa. FL använder jag som att få prata ur mig med folk som kanske har liknande problem.
Sen att jag skrivit massor här på FL det vet jag inte om jag gjort direkt? Det är i omgångar då man känner sig frustrerad över lata bonusbarn och flata föräldrar.
Som tur är så verkar min man förstå mer o mer om föräldraskap.
Så egentligen har väll våra gemensamma barn tur istället. En förälder som har krav och som ser familjen som ett team.
Jag anser att man inte är en bra förälder om man inte gör detta. Att låta barnen bara vara och styra tiden själva och aldrig ifrågasätta är inget bra.
Det hjälper inte om en förälder ställer aldrig så många krav och ser familjen som ett team om inte familjen är ett team. Det är en stor del av min poäng, man måste först bli ett team - en familj - och sedan ställa de krav på varandra som relationen håller för.
Jag låter inga barn bara vara. Jag ser däremot inget gott i att ifrågasätta bara för att jag kan göra det, försöka laga något som inte är trasigt eller ställa krav av ologiska skäl som att jag äger halva hemmet eller något annat i samma stil. Jag vill ha betydligt mer välgrundade anledningar än så.
Men som du skriver, vi är väldigt olika du och jag, och vi förefaller ha vitt skilda strategier för hur vi bemöter barn vi bor ihop med men som vi inte fött. -
Hehe. Så du tror att till exempel våra barn är motsatsen till allt det här du skriver här:BioBonus skrev 2015-02-16 14:39:02 följande:
För oss skiljer det sig massor.
Vi har inte mat hemma för fem de veckor vi är barnfria. Vi har inte ens livsmedel de kan äta, med anledning av diverse allergier.
Vi jobbar och tränar mer våra barnfria veckor.
Vi lägger mer tid på vår vuxenrelation.
Vi lägger mer tid på att träffa våra barnfria vänner.
Vi är hemma extremt mycket mindre.
Alla barnen är alltid välkomna hem. Även på pappa/mammas veckor.
Men, de får kommunicera med dem deras ändrade planer berör.
Vill de äta middag hemma hos mig så ska det vara förankrat hos deras pappa så inte han står där med en färdiglagad middag och inga ungar. Ska de sova hos pappa så är det dit de åker efter festen, om de inte har kommit överens med oss om något annat innan.
Och på alla år vi har haft vv, så har detta aldrig skapat något som helst problem.
För alla inblandade har samma inställning. Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.
Barnen värdesätter sin tid med sina andra föräldrar och tycker själva det är viktigt att få vara där en vecka och njuta av vardagen med sin pappa/mamma. De har inget behov av att hatta fram och tillbaka då deras behov är lika tillfredsställda i alla deras hem. De är lugna och trygga och har alltid "hemma". Sen att "hemma" har olika geografisk placering varannan vecka är underordnat.
Vi har alltid mat hemma, också för de av dem som äter och dricker laktosfritt. Vi jobbar och tränar på samma sätt alla veckor. Vi lägger tid på både ungar och vuxenrelationen på alla veckor. Vi träffar vänner och umgås mycket på alla veckor och helger. Ungarna har aldrig varit i vägen för det. Vi är inte hemma extremt mycket mindre, men vi sitter heller inte hemma bara för att barnen är hemma. De kan hänga med om de så vill, eller vara hemma själva om de vill det. Våra barn är kanske äldre än era, det är ju möjligt. Men vårt liv tillsammans har sett ut som det gör länge. Ungarna är harmoniska och självständiga och umgänget tillsammans med dem är roligt och givande, men de har också väldigt innehållsrika egna liv.
Ja, vi lever väldigt likt som vi skulle gjort i en kärnfamilj. -
Nog tyckte jag att du uttalade dig om andras barn. Eller vad menade du annars med det jag citerade då?BioBonus skrev 2015-02-16 15:00:06 följande:
Ingen aning om de är motsatsen. Jag uttalar mig inte om andras barn, eller ifrågasätter andras livsval, jag berättar hur det är för oss och hur vi och våra barn resonerar kring det här. Det finns inga fixa mallar för hur alla familjer skall fungera, och det här är det sätt som fungerar för oss. Jag lägger ingen värdering i det. Fungerar det för er att alltid handla hem mat för fem i stället för två så är ju det jättebra för er - för oss hade det inte funkat då vi hade fått slänga alldeles för mycket frukt och grönt till exempel som inte klarar sig i flera veckor.
Frukt och grönt handlas varje dag här, visst går det åt mycket med det tycker jag är bara bra. (Slänga skulle ingen göra hos oss, de är väldigt medvetna om sådana saker). Det finns både pengar och kort liggande här så den som vill ha något som inte finns hemma går och handlar. Det gäller ungar så väl som vuxna.
Vi bor mitt i stan är väl bäst att tillägga. -
Ungarna kanske kan vara på hans halva av huset.Anonym (A) skrev 2015-02-16 18:56:28 följande:Nej,jag utgår inte ifrån att det enbart är mannens hem utan att dom äger det tillsammans.