Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag skulle aldrig acceptera springande hos pappan de veckor som är mammaveckor. Då skulle de få lämna nyckeln här då de lämnar för hennes vecka. Alternativt att du skaffar en låskedja och låser dörren inifrån så de inte kan komma in. Då lär de förstå piken. Varannan vecka skulle jag vilja ha min egen tid, mitt liv och kunna få vara avslappnad i mitt eget hem. Skulle inte det accepteras skulle jag flytta och leva som särbo. Jag gillar inte barn och skulle då hellre leva ensam. Alternativt att mannen kör på samma linje (varför vill inte mamman ha dem på sin vecka??) och är hård mot barnen. Mammas vecka = de är hos mamman, pappas vecka = de är hos er. Nej stå upp för vad du vill eller så får han leva ensam med barnen springande som de vill. Jag ryser bara vid tanken att leva ett så fasansfullt liv.

Exakt! Och så kräver de av andra som inte är deras förälder eller ens har några positiva  känslor för dem, att sätta deras barns behov främst. Nej glöm det! Alternativet är att de då lever ensamma tills barnen flyttar hemifrån ifall de inte även kan respektera sin partners åsikter och behov. Då kan man sitta och fundera vad man egentligen gjort fel i livet då man är ensam och barnen utflugna på sitt håll och inte har tid med sina föräldrar mer.

Ja de är ju upp till alla att avgöra vilken partner de vill ha i sitt liv. Jag skulle exempel aldrig acceptera att leva med en man som totalt struntade i mina åsikter och behov och som inte respekterade mig, utan som krävde jag skulle dansa efter hans barns pipa.

Detta var som jag tolkade något som hände för att mamman flyttade till samma stad som TS och hennes man bor i. Varför skulle inte deras mamma vilja ha dem varannan vecka eller ska hon förvägras det? Det är antagligen något pappa och mamman kom överens om för barnens bästa, inte ör att TS ville det även om der råkade infalla med hennes önskan.

Alla vill inte ha utomstående människor i sitt hem hela tiden. Varannan vecka är mer än tillräckligt. Springande däremellan skulle vara olidligt. Ett barn skadas inte av att vara hs sin andra förälder den veckan det är planerat för det.

Varför ska den rättigheten att få vara ensam vara berättigad endast för biologiska föräldrar? Varför inte även för bonusföräldern? Eller är man på något sätt livegen ifall man bor ihop med en man med barn? Man ska bara tacka och ta emot - för man visste vad man gav sig in i? Det är den inställning till det sk bonusskapet som gör mig så urbota led.

Varför skulle barnet ta skada av att vara hos sin andra förälder den vecka det är planerat att han eller hon ska vara där? Varför tycke du att man är en idiot som anser att det är det bästa för barnet med en fast punkt i tillvaron? Den veckan det är menat man är  hos mamman vet man att man är där och tvärtom då man är hos pappa. Jag anser det vara en trygghet i livet med fasta och klara rutiner och något som är viktigt för barn. Inte att springa till mamma så fort de bär emot hos pappa  eller till mamma om maten inte passar hos pappa osv...

Jag anser att det är viktigt att lära barn bete sig och vara en bra medmänniska. Att följa regler och rutiner. Även fast man är förälder har man ett eget liv med egna planer och saker inbokade. Man är inte på givakt hemma utifall att ens barn skulle behaga komma förbi när det ändå är tänkt barnet ska vara hos mamman. Viktigt är också att lära barn att de inte är världens medelpunkt som allt kretsar kring utan att även kunna respektera andra människor och deras åsikter. Om TS inte trivs, känner sig obekväm med att ha barnen springandes hos sig stup i kvarten även då det inte är pappans vecka så självklart ska hon bli lyssnad på. Hon är en del i familjen, som har lika stor betydelse och vikt som någon annan. Hon kanske är väldigt trevlig bonusmamma den veckan barnen är hos dem men behöver den andra för att lada batterierna och få tid med mannen för att orka den veckan "främlingarna" kommer och hälsar på. Det handlar om att ha en balans i att ge och ta. Och inte att den som flyttar in i en barnfamilj ska utplåna sig själv och bli en osynlig gestalt i huset som på nåder få bo där, så läge man gör det som förväntas av en och inte har egna åsikter....

För min egen del ser jag en partners barn precis lika främmande och utomstående i min familj som hans föräldrar och vänner. Att umgås under normala omständigheter är självklart ok men att tvingas umgås med människor som inte tillhör ens familj och ha dem runt mig flera dygn i sträck - DET är tungt. Jag anser faktiskt att man borde få erkännande för det tunga jobbet. Om inte annat så rätten att få kunna känna sig hemma och avslappnad i sitt hem åtminstone några dagar i månaden, att man då har en frizon utan barn som för liv och tar tid och energi. Och bara stör med sin blotta existens.

Varför skulle det vara annorlunda i en nyfamilj? Har man per automatik mindre värde om man är en bonusmamma? Eller vad menar du egentligen?

Den inställningen upplever jag att de flesta föräldrar har vilket är en av alla orsaker att jag väljer bort män med barn.

Håller med. Man vill ju ha en person som har en egen vilja och som kan stå upp för sina åsikter. Ingen som daltar med en i allt man säger utan en man som kan säga ifrån, vara bestämd men samtidigt lyhörd. Och jag antar att en man vill ha en liknande typ av kvinna. Men som bonusförälder ska man bara knipa käft. Och en sådan människa är inte jag som bara anpassar mig och inte förväntas ha egna åsikter i det som ska föreställa mitt hem. Tror inte många skulle leva så men ändå förutsätts man som bonusförälder bara acceptera allt utan ha någon rätt till att tycka till om det som har med barnen och hemmet att göra.