Jag tycker det är intressant att höra också det vuxna bonusbarnets synvinkel och jag förstår det måste kännas hemskt att komma hem till sin pappa och inte känna sig välkommen. För min egen del skulle jag aldrig nånsin visa hur jag känner. Jag har inte heller i sig något emot barnen utan det att inte kunna vara sig själv i sitt hem, inte kunna var avslappnad och lite spänd hela tiden då så att säga för mig främmande personer är i ens hem. Avslappnad och intim är man med de som står en närmast och för mig är det svårt att få den relationen till andra än min partner. Det gäller alla människor i mitt liv. Jag är nog rätt privat som person. Men jag har aldrig visat detta för partners barn. Men däremot skulle jag behöva veta att den andra veckan då är fredad för mig om det inte då är ett akutärende av något slag. Eller att de skulle komma och hämta en väska som de glömt sov...Men att hela tiden leva med att inte veta om de kommer eller inte så det känns hemskt för mig. Givetvis inget jag skulle belasta barn med.
Jag har i dag två vuxna barn. De är dock skilsmässobarn.
Om jag flyttat ihop med en kvinna som visste om förutsättningarna o sedan ansåg att mina barn var till besvär så hade denna kvinna åkt ut fortare än barnens mor gjorde.
Att man inte har rättigheter ska dt ju vara förstås.