Kontrollbehov och svartsjuka, hur blir man av med det? Mår så dåligt!

du har säkert förstått att det inte handlar om killen utan DIG....

Det du måste lära dig att bygga upp är ett självförtroende, tillit till dig själv och din partner samt att inte tolka in saker som faktiskt inte finns där...

O det kan du förvisso arbeta med själv, men enklast är om du tar hjälp av en kurator eller psykolog...

prova att ringa familjerådgivningen där du bor! Dom brukar kunna svara på frågor genom telefonen o du får själv avgöra om du vill träffa dom eller inte.

Du kan även ringa öppna psykvården o få prata med en kurator i telefonen...

Tack!!

Visst inser jag NU att det handlar om mig. Tidigare trodde jag att det var fel på killarna men nu har jag insett att det inte kan vara fel på 3-4 killar efter varandra utan det beror på mig. Man kan inte ha sån otur som jag och hitta tre "fel" killar när alla andra verkar ha det så bra... om ni förstår vad jag menar.

Jag har kontrollbehov men de yttrar sig inte likadant. Kan ändå verkligen rekommendera dig att söka hjälp av kurator eller psykolog för tyvärr är det svårt att hjälpa så är över nätet även om man har en del kunskap. Dessutom är ju åtminstone nästan inga av oss här yrkesmänniskor utan kan enbart råda som "vanliga" Svenssons. Du har kommit en bra bit på väg när du inser att problemet ligger hos dig. Jag skulle kunna tänka mig att det ligger i ditt förflutna, säger inte att det måste vara så men i mitt fall ställde bl a psykisk misshandel av mitt ex till det en hel del. Min nuvarande var tvungen att verkligen kämpa för att jag inte skulle misstänka och rentav tro på fullaste allvar att jag förtjänade att bli illa behandlad och att han skulle behandla mig som sk*t en vacker dag trots att jag någonstans innerst inne visste att han aldrig skulle göra så. Är det samma för dig så kan du åtminstone få svar på varför du känner som du gör om du söker hjälp hos kurator eller psykolog och bara att veta kan få det betydligt lättare för då behöver du inte famla i blindo längre.

Visst är det jobbigt, skulle ljuga annars men ändå önskar jag att jag tagit kontakt med psykiatrin här innan. Det blev ett glapp då jag flyttade långt ifrån min gamla stad när vi blev sambos och tänkte att det skulle gå ändå efter att ha gått hos kurator på min förra bostadsort. Vad är det med psykiatrin som skrämmer dig? Kan du sätta ord på det har du kommit ytterligare en bit på väg. Skriv gärna och berätta, hjälper gärna till om jag kan. Var också rädd för att söka hjälp från första början men så här efteråt var det bara en sak som blev fel, nämligen att hjälpen skulle ha sökts långt tidigare men det är ju lätt att vara efterklok.

Håller alla tummar för att det ska ordna sig. Tänker på dig.

Många varma kramar

En som varit där

Jätte bra att du själv insett detta,för då kan du tillsammans med din partner förändra situationen.

Din partner kan alltid försöka underlätta för dig,i början tills du känner dig tryggare.
Och du får kanske förändra ditt tankesätt.

Jag själv hade oxå enormt kontrollbehov tidigare,vilket har minskat.Sambon stöttade mig alltid,gjorde som jag sa,reagerade inte....men innerst inne mådde jag dåligt.
Jag kan inte minnas exakt hur jag förändrade allt.

Jag tror jag försökte ändra mitt tankesätt,jag ville att både skulle vara lyckliga.

Jag tror att hittar du inte något sätt,så prata med en kurator eller psykolog.Prata massor med andra som känner som du eller som gått genom samma sak.

Jag tror det kan va svårt att ta sig ut ur det där själv ,särskillt när det har blivit så med föregående pojkvänner också.

Skule nog ändå föreslå att prata med en kurator eller psykolog , det är nog det i längden som hjälper tror jag när man är riktigt svartsjuk/har stort kontrollbehov. Har svårt att tro att en sida på internet skulle göra det lättare för dig, tyvärr.

Jag tänkter ofta på varför just jag blev sån här. Jag tvivlar på att det kommer från min familj för jag hade en underbar uppväxt. Däremot har jag under åren haft en del dåliga förhållanden, senast bedrog killen mig genom att ha fuffens för sig på internet. Mycket jobbigt idag kommer från det, det vet jag.

Det som känns läskigt med en psykolog är just: Varför jag? Jag ska ju vara en "normal" tjej som mår hur bra som helst?! Och så känns det lite skämmigt att gå dit, hålla det hemligt för alla osv.

Sandra1984, på vilket sätt var du kontrollerande? Ville du helst veta hela tiden vad han gjorde och få bekräftelse hela tiden osv?

Min kille nu vet lite om hur jag mår och han vet även om vad som hände i mitt förra förhållande och han försöker väl att hjälpa till.
Sist nu när han var på fest så förklarade han vad de gjort hela kvällen, att det sedan kom 3 tjejer dit, som han inte gillar, som prtar så mycket osv...
(Direkt kom då tankar som: Han säger säkert att han inte gillar tjejerna just för att han gillar en av dem och försöker få mig att tro att allt är ok)
Sjukt eller hur?
Men sen när jag tänker efter så VET jag ju att det är MIG han vill ha. Jag försöker tänka sådana tankar när det kommer jobbiga situationer men ibland går det bara inte och det går ut över honom.

Visste du att varannan kvinna och var tredje man (har för mig att det var så) någon gång i livet skulle behöva psykiatrisk hjälp? Det är i alla fall betydligt fler än du kan ana som behöver det men tyvärr är det till viss del tabubelagt, varför förstår jag egentligen inte för vad är det för skillnad att ha ont i en fot eller ha ont i själen? Det ska vara en sak, nämligen att det sistnämnda syns inte utanpå. Vad säger att du är "onormal" för att du mår dåligt? Tycker snarare att det vore onormalt att inte reagera om man blivit utsatt för en massa eller anser du att jag är ute och cyklar när jag säger så? Pikar dig definitivt inte om du tycker det men fundera på saken i alla fall är mitt råd.

Vore det inte mer onormalt och rentav dumt att gå runt och lida när det faktiskt finns hjälp att få? Vi är många som lider av eller har haft psykiska problem, du är med andra ord långtifrån ensam.

*kramar om*

Det är massor av folk som går till psykologer och jag tvivlar fortfarande på att du kommer ta dig ur det på egen hand, tyvärr , men sant.  Det är inget kosntigt att gå och prata av sig, och du har ju uppenbarligen ett problem, eller hur .

Är det inte bättre och få hjälp och rädda ditt förhållande än att ett till kanske går i kras?
jag förstår inte.....hade gjort allt för att få hjälp jag om jag kännt likadant, och även för att rädda mitt föhållande, men det är jag det.

Ett till råd är förresten att berätta precis ALLT du känner och hur du mår för honom för annars är det ju svårt för honom att förstå. Min sambo har verkligen och är än ett otroligt stöd men det skulle han inte ha kunnat på det viset om jag undanhållit honom något. Du kanske tänker att du inte ska belasta din kille med dina problem men försök vända på det och tänka att om han inte vet vad du går igenom kanske han missförstår dig och det kan tära på er relation på sikt.