Kontrollbehov och svartsjuka, hur blir man av med det? Mår så dåligt!

Jag är rädd att berätta allt för min pojkvän, hur "sjukt" mitt beteende är. Hur kommer han att känna sig när jag säger att jag vill veta allt han gör, att jag är orolig, att jag vill kolla hans mobil osv osv... (Jag kollar inte mobilen, håller mig ifrån det)
Är rädd att han ska bli rädd och dra direkt.
Sen är jag även rädd att det ska bli värre om jag går till en psykolog. Att det får igång tankar som gör att mitt förhållande nu tar slut. Veti nte varför jag tänker så. Är så rädd att förlora det bra jag har nu!

Jag är PRECIS som dig, skillanden är att jag försöker berätta allt om hur jag känner och tänker för han, för att han ska förstå. Sen har jag en bra påminelse på kylskåpet om att jag absolut inte behöver vara svartsjuk och orolig. Och att jag ska sansa mig, och tänka klart.
Den brukar hjälpa när gråten är i halsen.

senaste anonym, vad säger ni kille om dina problem? tycker han att det är jobbigt?

Får man fråga vad det står på ditt kylskåp? nån dikt eller så? Kanske kan sno en idé...

Jag och min pojkvän nu har ett distansförhållande och jag tror att det gör det hela lite jobbiigare, men kanske dock så bra för mig nu när jag ska försöka bli "frisk".

Jag ville alltid exakt veta vad sambon gör...vilket jag visste ändå.Det enda han alltid gjort är att arbeta,vara med oss och hushållet...sällan han gör nåt själv.
Isåfall om jag skickar iväg han en dag på egen hand.

Jag avskydde hans mobil,eftersom många tjejer gillade att ringa till han,han var väldigt populär.Men det löste sig med att han,utan tjat eller bråk från min sida sa till dessa tjejer,och ingen tjej har ringt han på 3 år.
Dessa tjejer var efterhängsna och svartsjuka,trots att min sambo aldrig ens sett åt deras håll eller visat intresse.

Jag rotade igenom allt när vi blev sambo,kärleksbrev och dikter han fått från tjejer,dock inga ex utan bara beundrare typ.
Men jag berättade förstås detta för sambon,som inte alls tog illa upp eller blev arg.
Han slängde allt sedan faktiskt.Utan att jag bett eller sagt nåt om det.

Jag kollade hans mobil.

Hur om hellst,sambon visste om att jag gjorde allt detta,som tur var blev han aldrig arg eller besviken på mig.
Och jag hittade aldrig nåt heller,eftersom jag var hans första kärlek.

Med tiden försvann mitt kontrollbehov.Jag mådde inte bra av den.Och i längden kan den skada mitt förhållande.
Vi började prata mer istället,om allt.Pratade hela tiden,riktigt övade oss på det.
Idag pratar vi om allt,vi skäms aldrig och vi kan alltid vara ärliga mot varandra.

Jag kan vila helt att han tar hand om vårt hem och dotter,han gör allt lika bra som jag om inte bättre.Han kan alltid ta hand om ekonomin,sitt arbete och allt annat ansvar.

Han festar aldrig,har inte gjort det riktigt på många år,och han vill det inte heller.Jag känner mig trygg i vår relation för jag vet och känner alltid att vi är det viktigaste som finns för honom.Han kan inte tänka sig vara utan oss.

Och det bästa är att han aldrig dömmer mig,gapar och skriker åt mig eller sårar mig med elaka ord eller handlingar.
Och jag kan säga allt till han,för jag vet att han blir inte arg.Vi tycker ärlighet är viktigt,och är man ärlig om nåt eller gjort ett misstag ska man kunna erkänna eller säga det utan massa gap och skrik.

Jag är glad att han acepterade mig från början,att han älskade mig trots mitt kontrollbehov.Och att han alltid tog hänsyn till det och inte pikade mig.På många sätt stöttade han mig istället för att tycka synd om sig själv.

Ja han tycker det är jätte jobbigt, men skulle nog tycka att det var jobbigare om han inte visste varför, och hur jag tänkte, utan bara var arg och elak

Så här står det på mitt kylskåp:

Svartsjuka kan alla känna någon gång, och det gäller att förstå vad som framkallar den. Väldigt ofta finns det ett minne av att ha blivit lämnad som satt sina spår. Man får föreställningar om sig själv om mindre värd. Då tappar man perspektivet på vad som sker och oroar sig i onödan. Öva dig på att skilja på sånt du vet och sånt du tror. Öva dig också på att titta åt andra håll, lugna ner och påminn dig om vilka fakta du har som talar emot det du känner.
Dina känslor stämmer inte alltid med verkligheten. lär dig att skilja på dem.

Den är ganska lång, men det är bra när jag är upprörd, hinner då hämta igen mig och lugna ner mig.

Tack! Ska sätta upp den någonstans jag med!

Just NU är en sån där typisk hemsk siutation. Jag ringer hem och jag ringer till hans mobil för att säga godnatt, han svarar inte. Jag tror det värsta. Sätter ihop saker som han sagt under dagen, att han kom sent hem från jobbet osv... och tror att han har en annan. Varför?!
Blir galen.

Nu ska jag ändå ta det lugnt och FÖRSÖKA tänka normalt, men det är svårt.

Ts: Det är ingenting på G. Han är en ansvars full man som inte drar sig för att jobba över när det behövs. han kommer ringa upp när han ser:)noch allt är BRA kan jag lova dig:)

Men ni ser så himla tokig jag är. Han är hemma från jobbet det vet jag, för vi pratade lite förut. Han kan ju vara hos en vän, sova eller kolla på hockeyn eller vad som helst. Men då kan han ju kanske svara iaf Är ofta som han inte svarar för att telefonen är på ljudlös eller i fickan osv.. den klanten

Dåså:) min sambo är hos en kompis och tittar på kockey, och han svar inte heller. Men har helt emklet bestämmt mig för att han verkligen är hos sin kompis och inte hos nån annan. Så det så

Vill bara säga att om du berättar allt, inkl vad som hänt dig innan så kommer din kille i alla fall kunna ha lättare att hantera situationen, tror du annars dessvärre riskerar att det tar slut. Hur det än är kommer han till slut märka och då kanske han snarare blir rädd men berättar du som det är (och ev visar honom den här tråden så ser han ju att du inte är ensam att känna så) kan jag tänka mig att det blir lättare för er framöver. Min sambo ville verkligen veta allt jag gått igenom (psykisk misshandel och har blivit sexuellt antastad bl a) och efteråt sa han att det var guld värt att känna till för då hade han ju lättare att hjälpa och stötta mig.

Har din kille dessutom möjlighet att någon gång följa med dig till psykolog eller kurator om du väljer att ta den hjälpen får han ju lite mer kunskap av någon som yrkesmässigt kan förklara vad det egentligen handlar om. En sida jag absolut vill rekommendera att du tittar på är

www.ananke.org

Där står det en del om tvångshandlingar bl a vilket är det man utför om man har kontrollbehov. Visa även din pojkvän den sidan, tror det vore nyttigt för då får han ju veta att du är långtifrån ensam.

Visst sliter man upp saker och ting om man går hos psykolog men ibland kan det behövas för att man ska bli hel igen. Tyvärr är det "priset" man får betala men jag lovar att det är definitivt värt det för att kunna njuta av livet istället för att gå och må dåligt månad efter månad, år efter år o s v.

Tänk istället att du kommer tillföra något bra till er relation om du besöker en psykolog eller kurator eftersom du kommer må bättre och därmed också din pojkvän för är man tillsammans märker man i alla fall när den andra inte mår bra och man påverkas av det. Nu menar jag inte att ge dig dåligt samvete, vill snarare peppa dig att inte behöva gå och må så dåligt längre. Se det som en investering för framtiden, något som det kommer någonting bra ur men att det är en bit kvar. Det kan vara en rak eller slingrig väg men ärligt talat tror jag den kommer bli fruktansvärt slingrig om du inte ger dig själv chansen att testa att ta den hjälpen som finns.

Styrkekramar i massor.

hej...
När jag läser ditt inlägg känner jag igen mig precis, och jag mår verkligen jättedåligt av det. Min sambo säger att jag har ett kontrollbehov, vilket jag alltid förnekat, men när jag läser ditt inlägg o alla svar förstår jag att jag har det....
Men mitt har gått lite längre, min sambo har inga tjejkompisar, men killkompisar, vilket är helt normalt, men jag har fått för mig att han dras till hans kön.....för jag får aldrig träffa denna människa han umgås med.... förrens nu, nu sa han att vi kunde hitta på nåt allihopa, vi och hans kompis o hans tjej......men jag tvivlar iallafall......hatar att må så här....sambon blir ju sur på mig och säger slutar inte jag snart med detta så lämnar han mig.....jag försöker verkligen sluta, men det är inte så lätt. men jag har taskig bakgrund bakom mig, inte inom familjen, för där har jag haft världens bästa....men jag har alltid varit utanför kompisar, och jag kände att jag inte dög till nåt....så när killar intresserade sig för mig blev jag glad, men felet var att det var idioter till killar....dom utnyttjade mig till max men jag förstod alldrig detta. jag träffade sen en kille som jag hade längre förhållande med, men han va idiot han med.....han hade mig till hans barnflicka istället, när det va slut så hotade han mig med stryk.....sen träffade jag min sambo......han är jättesnäll och verkligen förstående, vi har varit tillsammans i 4 år, men jag lider av detta, som ni kallar kontrollbehov....... först nu har jag insett detta, när jag läste ditt inlägg! Tack för att du skrev om detta......jag har tyvärr ingen lösning till dig, ville bara berätta hur jag haft det.....!!

Har inte läst alla inlägg...

Jag var jättekontrollerande som yngre, och tyvärr var de killar jag valde att vara tillsammans med inte den trygga stabila typen direkt. Det är först nu jag träffat min drömprins, och han "testar" aldrig min svartsjuka som tidigare killar gjorde.

Säger jag att jag blir ledsen när han ska träffa ngn gammal tjej, då ställer han in eller förklarar VARFÖR osv.

Våra mobiler ligger alltid framme, och våra mejlkonton är alltid öppna. Jag kan kolla hur mycket som helst, men det behöver jag inte för vårt förhållande är redan ÖPPET.

Varför vågar du inte gå till psykolog eller kurator? Jag lovar - de kan göra underverk!

TS, jag bara undrar, HUR hade du känt om han blev orolig för minsta lilla sak du int gjorde som stämde och trodde du vart otrogen och inte älskade honom längre?