Går han för långt?

Som ni skriver så finns det ingen ursäkt eftersom mina barn påverkas. Jag har en inre önskan att de ska ha en förebild med barnasinnet kvar men samtidigt är konsekvent med barn, men har tänkt fram och tillbaka att man inte kan få allt vilket nog gjort att jag är kvar. Han har alltid haft svårt med äldre sonen på 8 år som har adhd. Han är extremt krävande ibland och då är det skönt att vara två vuxna även om jag inte tycker han gör rätt ofta..låter säkert dumt men jag är livrädd att jag inte så orka detta ensam, det är svårt få hyra lägenhet och vi bor i drömhuset i en liten by där vi efter många om och men fått assistent till sonen..det är så mycket som påverkar ..

Det är lätt att skälla ut någon såhär när man skriver men detta är alltså min synvinkel på det hela, bland annat svärmor håller ju med sin son så fort det blir konflikter så ibland tvivlar jag om jag ser allt med rätt ögon. Eftersom det är klart att många gånger går jag in när han säger åt/ klagar på barnen och han säger då att allt är mitt fel och att allt skulle ha varit bra om han fått uppfostra på sitt sätt från början..

Tack för era synpunkter! Ska ta kontakt med någon att prata med så kanske man får hjälp , att hitta bostad, bor i en av kommunerna som har svårast med lägenheter, har faktiskt bokat mig på lägenheter men inte haft en chans på dom trots nästan 10 års kötid..känns som att allt tar emot. Är dessutom mitt i studier, kommer jobba kväll och dag och har ingen familj eller vänner i denna stad som kan hjälpa till..

Igår var min mamma här med sin man och åt mat med oss. Sonen började peta i maten och " grisa" lite. Min man sa åt honom varpå sonen säger nått fult åt han, så säger han" var tyst för det kommer bara skit ur din mun", och där kokade min mamma över och det blev världens diskussioner. Kändes dumt så tog barnen till ett annat rum då det blev dålig stämning och skrik. Fick dåligt samvete och försökte tysta ner lite, men min man tycker fortfarande att vi inte uppfostrar mamma och jag och sa även till min mamma att han hade halverat sonens problem om han fått uppfostra på sitt sätt..:( känns så infekterat alltihop tyvärr. Min man for till och med hem till sin mamma nu då han fyllde år istället för att hon kom till oss..så knepigt..

Min man får ofta höra hur arbetsam han är som åker runt med traktor och skottar åt alla, jobbar mycket och är duktig i sitt jobb osv, duktig på sin sport och det är han, men hör och ser visst inte det som mina nära ser och hör...hur han låter och beter sig mot oss. Vi ska tydligen va hans assistenter som passar upp han när han är så duktig och tar tag i saker..

Såhär skrev en närstående till min man i ett sms:

Det är ju så sant! Man ska känna att man ger 100 %från bägge håll annars är det inte ok. Styrkan ska vara att man är precis så som man alltid har varit, och att den andre älskar en för att man är just så- sig själv! Som gammal ska man inte sitta och vara bitter för att man inte fick ge utlopp för sig själv, sina intressen och sin personlighet. Vi (jag) har alltid varit så imponerad av dig och ditt sätt att vara och dina begåvningar! Du är bäst ????????det tycker vi alla både familjen och släkten! !

Detta meddelande kändes rätt kränkande mot mig måste jag säga, hur skulle ni uppfatta det?

Frågetecknen var tummen upp och en smiley

Jag vet inte om det var den bilden ni fick av mig men jag säger åt mina barn, men har inte en ständig irritation över dom vad än dom gör. Mina föräldrar har inte hört min man säga nått positivt kring/åt barnen på flera år... Sonen har adhd och tics vilket gör att han hakar upp sig direkt på fula ord och just nu "hyschar" han mkt ( säkert hört det då vi låtit så åt katten), och säger ord som prutt flera gånger per minut. Man bör nog ha erfarenhet för att förstå sig på dessa funktionshinder och det har han inte.

Nej men varit bonuspappa större delen av deras liv