Ja om man själv väljer att leva så är väl en sak, men med vilken rätt utsätter du dina barn för en sådan uppväxtmiljö? Du inser väl att du tog på dig ett ansvar för barnens bästa den dagen du valde att skaffa dom va? Seriöst, det finns inga ursäkter..
Som ni skriver så finns det ingen ursäkt eftersom mina barn påverkas. Jag har en inre önskan att de ska ha en förebild med barnasinnet kvar men samtidigt är konsekvent med barn, men har tänkt fram och tillbaka att man inte kan få allt vilket nog gjort att jag är kvar. Han har alltid haft svårt med äldre sonen på 8 år som har adhd. Han är extremt krävande ibland och då är det skönt att vara två vuxna även om jag inte tycker han gör rätt ofta..låter säkert dumt men jag är livrädd att jag inte så orka detta ensam, det är svårt få hyra lägenhet och vi bor i drömhuset i en liten by där vi efter många om och men fått assistent till sonen..det är så mycket som påverkar ..