Överreagerar min flickvän?

Hej allihop. Jag har vart ihop med min flickvän i 3 år nu, och har bott med henne i cirka 1 år. Anledningen till att jag bor med henne är pga bråk hemma, vilket gör att jag inte har någon annanstans att bo. Vi är båda strax över 20 år gamla.

Nåväl, till problemet. Min flickvän och jag har bråkat konstant sedan strax efter att vi flyttade ihop. Min flickvän har autism, och är enligt mig onormalt känslig. Minsta lilla sak som jag säger som kan tolkas som "fel" leder till att hon blir sur på mig.

Exempel: Jag har en tendens att skjuta upp saker som jag anser vara oviktiga, eller icke-akuta. Jag sa till henne att jag skulle sopa golvet, och det gjorde jag, dock ganska slarvigt (enligt henne, dock inte enligt mig) och jag sa då att jag skulle sopa golvet dagen efter också. Nästa dag gick tiden fort, och det slutade med att hon började gnälla på mig att jag lovade att sopa golvet kl 21:45 ungefär. Jag började då sopa golvet, och hon blev då oerhört upprörd även om jag började sopa. Hon sa det hon alltid säger när hon är sur på mig. Jag är lat, jag har inte försökt komma någonstans i livet och jag vill egentligen inte sopa, det kommer sluta med att hon får göra alla hushållssysslor (vi bor på 25 kvm) etc etc.

Efter bråket somnade vi båda två, och jag vaknar av att hon ska gå till ett möte på stället som gett henne autismdiagnosen. Hon är fortfarande sur på mig över sopningen, och hon lägger håret i ansiktet på mig när jag alldeles nyvaken och frågar om det luktar illa. Jag säger, nyvaken som jag är, "Bort med håret, jag vill inte ha ditt hår i ansiktet!" och det är då helvetet bryter ut. Hon blir jätteupprörd och kör standardreplikerna, och går sen. Jag somnar om.

Jag vaknar av att hon kommer hem, och hon är fortfarande sur. Jag hade då börjat tröttna på att höra evigt gnäll, så jag gick ut och kom tillbaka flera timmar senare. Fortfarande är hon då sur. Till slut blir vi då sams, som vanligt.

Exempel 2: För ett par månader sedan var vi på en Finlandskryssning. Vi gick båda ut ur vår hytt för att käka frukost, jag går ut först med dryga 5 sekunders marginal. Vi går båda och äter vår frukost, och kommer sen tillbaka till vår hytt. Hyttdörren är öppen (!!!) och vi trodde att någon hade vart inne i vår hytt. Efter en snabb koll på våra grejer kommer vi fram till att inget har blivit stulet. Det är nu det blir riktigt intressant. Hon blånekar till att hon glömt stänga dörren, och hävdar istället att den ska ha "skakat" upp av sig själv. Självklart är det skitsnack, vilket personalen på båten sa när hon övertalade mig att fråga dem om dörrar brukar gå upp av sig själva på båtar.

Jag säger till henne att jag tror att hon glömde stänga dörren, och det är då det gamla vanliga drar igång. Jag tror inte på henne, jag förstår henne inte och bla bla bla. Hela dagen är förstörd. De gånger efteråt vi tagit upp det är det samma historia, varje gång. Dörren öppnade sig själv. Hon stängde dörren. Hon minns det.

Exempel 3: Vi var en gång ute och gick. Ingenting speciellt eller så, och min flickvän kläcker då ur sig något så efterblivet att jag började skratta så tårarna rann. Med risk för att bli outad skriver jag inte vad det var hon sa, men tänk er när man var 7-8 år och sa till sina klasskamrater att ris var maskägg. Ja, något sånt ungefär. Så orealistiskt att vilken vuxen människa som helst skulle förstå att det var ett skämt.

Efter att tårarna slutat rinna och jag slutat skratta försöker hon, surt, försvara sig. Hon har hört det av ett flertal källor, bland annat lärare och elever. Jag börjar då skratta igen, och hon letar på Google efter källor på sitt absurda påstående. Hon hittar absolut noll. Självklart. Det slutar med att efter att hon lugnat sig så pratar vi om något annat. Flera månader senare tar jag upp det igen, som ett kul minne ungefär, och jag skrattar åt det då också. Hon blir även då sur, och försvarar sig med att det verkligen är så.

Exempel 4: Hon fick för ett par månader sedan för sig att någon är och håller på med hennes brevnedkast. Hon hävdar att någon står utanför dörren och håller på med brevnedkastet, för att jävlas med henne. Jag har aldrig hört något ljud från brevnedkastet alls, vilket jag sa till henne. Svaret? "Du förstår mig inte" och liknande. Tiden går och jag började glömma bort brevnedkast-gate och hon börjar då ta upp det igen. Jag tror fortfarande att det är något annat hon hör, t.ex. sopnedkastet eller lägenhetens hiss. Hon blir då så sur att hon sätter sig och stirrar på brevnedkastet i drygt en timme en kväll och vägrar prata med mig. Till slut får jag henne att prata med mig, och hon förklarar då att hon "Samlar bevis" för att bevisa att det är någon utanför hennes dörr och jävlas. Värt att notera är att vi bott i lägenheten i snart ett år, och jag har ALDRIG sett någon utanför vår dörr som inte hört hemma där.

Exempel 5: En gång glömde jag låsa dörren. Hennes reaktion? Hon blir ursinnig. "Vi har pengar sparade här! Det kunde kommit någon äcklig gubbe! Vi kunde skadats! Saker kunde blivit snodda!" och jag tänker att "Okej, hon har faktiskt rätt att vara sur nu" och till slut blir det lugnt. Ett par veckor senare glömmer HON att låsa dörren efter att hon bjudit in en vän till lägenheten. Hennes försvar var då "Men hon skulle ju låst dörren, inte jag" vilket jag tycker är konstigt. Ska man begära av gäster att låsa dörren? Det har då aldrig jag gjort. Allt som var så hemskt var helt bortblåst, för det var inte hon som skulle låst dörren. Det var ju vännen!

Exempel 6: Efter att vi hade vart ihop i drygt ett år bad hon om en paus i 4 dagar. Hon sa "Det var så länge sedan jag var singel" och "Jag har vart nere på sista tiden och det är ju inte så kul att vara ihop med mig då". Jag svarar då att jag gärna vill vara ihop med henne även om hon är nere. Hon fortsätter då tjata om sin paus, att hon verkligen vill ha det. Efter incidenten om det efterblivna uttalandet som fick mig att gråta av skratt inser jag att hon kommer göra ett stort misstag här. Jag hade ingen lust alls att låta min flickvän knulla runt i 4 dagar, så jag vägrar ge henne en paus. Hon fortsätter tjata, tjata, tjata, och det slutar med att jag åker till mina föräldrar. Hon skriver i ett sms att hon verkligen vill ha sin jävla paus, och jag svarar att om hon nu verkligen vill ha sin paus är det nog bäst om vi inte är ihop alls. Hon skriver då lite ledsna smileys i ett sms tillbaka, och hon skriver att hon inte vill ha någon paus, hon vill bara ha mig. Jag åker till henne och vi kramas och så, och tar inte upp det igen. Jag ser då i hennes kalender som ligger öppen mitt på bordet att hon har bokat in att träffa sitt ex 4-5 dagar i rad precis dagarna efter hon frågade mig om paus.

Det är då ett par månader går, och jag börjar känna mer och mer att något är fel. Det börjar med att någon ringer till henne när hon är ute och går, och när jag frågar vem det var hävdar hon nervöst att det är en kvinnlig vän till henne. Jag frågar varför hon skulle ringa halv 7 på kvällen, och hon svarar bara att vännen är konstig. Promenaden fortsatte.

En vecka eller så senare kollar jag hennes mobil för att se vem det var som verkligen ringde. Ej föga förvånande var det självklart hennes ex, och hon har då även skrivit sms till honom i stil med "Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskat dig" och "Sluta tjata om sex". Jag frågar henne om hon gömmer något för mig, och hon säger "Nej, det gör jag inte" och jag sa att hon ska bevisa det. Hon frågar hur då, och jag säger då att jag vill se hennes sms. Hon tar sedan upp smsen med exet och visar bara de sista 3 smsen, och vägrar låta mig se de senare smsen. Hon börjar gråta och berättar att "Jag trodde aldrig att jag skulle vara otrogen" och liknande saker. Det slutar med att jag vi går och lägger oss. Jag kände mig helt tom. På morgonen åker jag hem till mina föräldrar (detta var alltså innan vi flyttade ihop) och dagarna går.

Till slut droppar det in ett sms där det står att det var mitt fel. Jag respekterade inte hennes beslut att ta paus, och det är därför hon var otrogen. Jag svek henne, mm. Jag tar då bort vår relationsstatus på Facebook, eftersom det kändes konstigt att ha hennes som flickvän där efter vad som hänt. Några personer frågar varför, och jag förklarar då att hon var otrogen mot mig och säger att det var för att jag inte respekterade henne. I samma veva blockar jag min flickvän på Facebook för att slippa se henne.

Med ett konto lånat av en annan person på min kompislista kommenterar hon min status, och möter då självklart på mothugg från mina vänner. Jag mår vid denna tid fruktansvärt dåligt, och tänker på självmord.

Tiden gick och jag började sakna min flickvän. Helvetet hemma hos mina föräldrar bidrog nog mycket till det, och det slutar med att vi börjar chatta igen och jag känner att min depression försvinner på en gång när vi börjar chatta. När vi kommer överens om att träffas känner jag mig mycket gladare igen, och vi blir när vi träffas ihop igen. Allt känns bra... Tills hon börjar skolan. Hon har nu fått för sig att sitt ex våldtog henne, det var våldtäkt och hon var inte alls otrogen. Självklart är det trams. De hade sex flera gånger vid olika tillfällen efter "våldtäkten" och helt ärligt, vem fan går tillbaka till en våldtäktsman?

Sen...

Exempel 7: I drygt ett år får jag höra henne snacka skit om sitt ex. Minsta lilla grej han gör i skolan, och jag menar verkligen minsta lilla grej, ser hon som någon typ av attack mot henne. "Idag sträckte han sig mot mig när han skulle ta ett papper" "Han hade en tändare i korridoren" "Han tittade på mig konstigt under lunchen!" och det bara fortsätter, och fortsätter.

Hon börjar gnälla över att jag är dålig på att trösta henne, men hur fan tröstar man någon som ser minsta lilla grej som helvetet? Detta är när vi börjar bråka nästan dagligen, och efter att mina föräldrar haft ett gigantiskt bråk med polisen inblandad flyttar jag in med min flickvän. Först kändes det rätt, men till slut börjar bråket igen. Jag hade hoppats på att bråket skulle sluta när hon slutar skolan, men icke. Hon är paranoid över sitt ex, och hävdar att han kommer fortsätta jävlas med henne. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och tjafset om att jag är dålig på att trösta fortsätter. Till slut ÖVERTALAR jag henne att blocka hennes ex och hans kompis, som också är involverade i konspirationerna mot henne på Facebook.

Eftersom hon bor så fruktansvärt litet kommer vi fram till att vi ska byta lägenheten mot en större. Med tanke på läget vore det inga problem, men det är då det ska dras ut så oerhört. Eftersom hon inte pluggar längre får hon inga pengar av CSN, och hon måste då söka försörjningsstöd. Jag är inte skriven hos henne, och jag bor officiellt inte där, utan jag "bor" hos mina föräldrar. I drygt två månader tjatar hon om att hon inte kan lägga upp lägenhetsannonser än, för hon måste fixa med försörjningsstödet först. Vi måste fixa försörjningsstöd. Försörjningsstöd.

Hon erkänner sen att anledningen till att hon förhalade var för att hon inte var säker på om vi skulle passa bra ihop. No shit, tänker jag. Men jag vet inte vad annars jag ska göra. Det är antingen att bo hos henne eller hos mina föräldrar, och jag kan fan inte åka tillbaka dit.

Jag älskar min flickvän, och jag vill att det ska funka mellan oss, men hon är så jävla omöjlig ibland. På grund av depressioner från min sida, först av att bo med mina föräldrar och sen fram tills nu på grund av allt tjafs med min flickvän, har jag absolut noll möjligheter att jobba med något. Huvudvärk har jag varje dag, och även magvärk och dearé. Jag har vägrat söka hjälp fram tills nu, eftersom för mig är det helt uppenbart varför jag är deprimerad. Det är min flickvän och hennes förmåga att göra en höna av en fjäder. Jag känner att jag konstant går runt på ett minfält, och minsta feltramp leder till bråk i 2-3 timmar. Jag ska om 2 veckor till läkaren, vilket inte kommer leda till någonting annat än möjligen antidepressiva pga min kära flickvän.

Diverse mindre grälgrejer:
Häromdagen stod vi i kön på ICA och skulle handla mat. Jag höll i varorna och var halvtrött och stod lite halvdåligt i kön. Jag var osäker på om en man bredvid mig stod i kön eller inte, och ville inte tränga mig före om han nu gjorde det. Min flickvän insåg däremot inte vad jag höll på med, och på väg hem så går hon före mig efter att vi grälat om att "DU BORDE INTE LÅTA FOLK TRAMPA PÅ DIG, DU MÅSTE TA DIN PLATS I KÖN" och liknande trams.

Jag diskade en tallrik slarvigt en gång. Det var lite smuts kvar under. Istället för att påpeka det för mig snällt och prydligt skäller hon på mig när jag bokstavligen talat har händerna fulla med olika saker som jag håller på att ta ur ett skåp, för att hon tidigare sagt åt mig att fixa till i skåpet.

En annan gång diskade jag en sked "slarvigt". Det var liiiite smuts kvar på texten på baksidan av skeden, vilket hon märkte. Resultatet? Armageddon.

Det sorgliga är att jag märkt flera gånger att hon också diskat slarvigt, och då är det bara "Jaja, vem bryr sig" och sen går vi vidare med våra liv.

Diskussionsunderlag:
Vad fan ska jag göra?
Överreagerar hon?
Är det mig det är fel på, så som hon hävdar?
Hur hanterar man bäst henne när hon gör en höna av ett ägg?
Har något liknande hänt er? Hur gjorde ni då?

Alla svar välkomnas.