Anonym (Tröttnande pojkvän)

Äldre 2 Mar 01:27

51 svar

Överreagerar min flickvän?

Hej allihop. Jag har vart ihop med min flickvän i 3 år nu, och har bott med henne i cirka 1 år. Anledningen till att jag bor med henne är pga bråk hemma, vilket gör att jag inte har någon annanstans att bo. Vi är båda strax över 20 år gamla.

Nåväl, till problemet. Min flickvän och jag har bråkat konstant sedan strax efter att vi flyttade ihop. Min flickvän har autism, och är enligt mig onormalt känslig. Minsta lilla sak som jag säger som kan tolkas som "fel" leder till att hon blir sur på mig.

Exempel: Jag har en tendens att skjuta upp saker som jag anser vara oviktiga, eller icke-akuta. Jag sa till henne att jag skulle sopa golvet, och det gjorde jag, dock ganska slarvigt (enligt henne, dock inte enligt mig) och jag sa då att jag skulle sopa golvet dagen efter också. Nästa dag gick tiden fort, och det slutade med att hon började gnälla på mig att jag lovade att sopa golvet kl 21:45 ungefär. Jag började då sopa golvet, och hon blev då oerhört upprörd även om jag började sopa. Hon sa det hon alltid säger när hon är sur på mig. Jag är lat, jag har inte försökt komma någonstans i livet och jag vill egentligen inte sopa, det kommer sluta med att hon får göra alla hushållssysslor (vi bor på 25 kvm) etc etc.

Efter bråket somnade vi båda två, och jag vaknar av att hon ska gå till ett möte på stället som gett henne autismdiagnosen. Hon är fortfarande sur på mig över sopningen, och hon lägger håret i ansiktet på mig när jag alldeles nyvaken och frågar om det luktar illa. Jag säger, nyvaken som jag är, "Bort med håret, jag vill inte ha ditt hår i ansiktet!" och det är då helvetet bryter ut. Hon blir jätteupprörd och kör standardreplikerna, och går sen. Jag somnar om.

Jag vaknar av att hon kommer hem, och hon är fortfarande sur. Jag hade då börjat tröttna på att höra evigt gnäll, så jag gick ut och kom tillbaka flera timmar senare. Fortfarande är hon då sur. Till slut blir vi då sams, som vanligt.

Exempel 2: För ett par månader sedan var vi på en Finlandskryssning. Vi gick båda ut ur vår hytt för att käka frukost, jag går ut först med dryga 5 sekunders marginal. Vi går båda och äter vår frukost, och kommer sen tillbaka till vår hytt. Hyttdörren är öppen (!!!) och vi trodde att någon hade vart inne i vår hytt. Efter en snabb koll på våra grejer kommer vi fram till att inget har blivit stulet. Det är nu det blir riktigt intressant. Hon blånekar till att hon glömt stänga dörren, och hävdar istället att den ska ha "skakat" upp av sig själv. Självklart är det skitsnack, vilket personalen på båten sa när hon övertalade mig att fråga dem om dörrar brukar gå upp av sig själva på båtar.

Jag säger till henne att jag tror att hon glömde stänga dörren, och det är då det gamla vanliga drar igång. Jag tror inte på henne, jag förstår henne inte och bla bla bla. Hela dagen är förstörd. De gånger efteråt vi tagit upp det är det samma historia, varje gång. Dörren öppnade sig själv. Hon stängde dörren. Hon minns det.

Exempel 3: Vi var en gång ute och gick. Ingenting speciellt eller så, och min flickvän kläcker då ur sig något så efterblivet att jag började skratta så tårarna rann. Med risk för att bli outad skriver jag inte vad det var hon sa, men tänk er när man var 7-8 år och sa till sina klasskamrater att ris var maskägg. Ja, något sånt ungefär. Så orealistiskt att vilken vuxen människa som helst skulle förstå att det var ett skämt.

Efter att tårarna slutat rinna och jag slutat skratta försöker hon, surt, försvara sig. Hon har hört det av ett flertal källor, bland annat lärare och elever. Jag börjar då skratta igen, och hon letar på Google efter källor på sitt absurda påstående. Hon hittar absolut noll. Självklart. Det slutar med att efter att hon lugnat sig så pratar vi om något annat. Flera månader senare tar jag upp det igen, som ett kul minne ungefär, och jag skrattar åt det då också. Hon blir även då sur, och försvarar sig med att det verkligen är så.

Exempel 4: Hon fick för ett par månader sedan för sig att någon är och håller på med hennes brevnedkast. Hon hävdar att någon står utanför dörren och håller på med brevnedkastet, för att jävlas med henne. Jag har aldrig hört något ljud från brevnedkastet alls, vilket jag sa till henne. Svaret? "Du förstår mig inte" och liknande. Tiden går och jag började glömma bort brevnedkast-gate och hon börjar då ta upp det igen. Jag tror fortfarande att det är något annat hon hör, t.ex. sopnedkastet eller lägenhetens hiss. Hon blir då så sur att hon sätter sig och stirrar på brevnedkastet i drygt en timme en kväll och vägrar prata med mig. Till slut får jag henne att prata med mig, och hon förklarar då att hon "Samlar bevis" för att bevisa att det är någon utanför hennes dörr och jävlas. Värt att notera är att vi bott i lägenheten i snart ett år, och jag har ALDRIG sett någon utanför vår dörr som inte hört hemma där.

Exempel 5: En gång glömde jag låsa dörren. Hennes reaktion? Hon blir ursinnig. "Vi har pengar sparade här! Det kunde kommit någon äcklig gubbe! Vi kunde skadats! Saker kunde blivit snodda!" och jag tänker att "Okej, hon har faktiskt rätt att vara sur nu" och till slut blir det lugnt. Ett par veckor senare glömmer HON att låsa dörren efter att hon bjudit in en vän till lägenheten. Hennes försvar var då "Men hon skulle ju låst dörren, inte jag" vilket jag tycker är konstigt. Ska man begära av gäster att låsa dörren? Det har då aldrig jag gjort. Allt som var så hemskt var helt bortblåst, för det var inte hon som skulle låst dörren. Det var ju vännen!

Exempel 6: Efter att vi hade vart ihop i drygt ett år bad hon om en paus i 4 dagar. Hon sa "Det var så länge sedan jag var singel" och "Jag har vart nere på sista tiden och det är ju inte så kul att vara ihop med mig då". Jag svarar då att jag gärna vill vara ihop med henne även om hon är nere. Hon fortsätter då tjata om sin paus, att hon verkligen vill ha det. Efter incidenten om det efterblivna uttalandet som fick mig att gråta av skratt inser jag att hon kommer göra ett stort misstag här. Jag hade ingen lust alls att låta min flickvän knulla runt i 4 dagar, så jag vägrar ge henne en paus. Hon fortsätter tjata, tjata, tjata, och det slutar med att jag åker till mina föräldrar. Hon skriver i ett sms att hon verkligen vill ha sin jävla paus, och jag svarar att om hon nu verkligen vill ha sin paus är det nog bäst om vi inte är ihop alls. Hon skriver då lite ledsna smileys i ett sms tillbaka, och hon skriver att hon inte vill ha någon paus, hon vill bara ha mig. Jag åker till henne och vi kramas och så, och tar inte upp det igen. Jag ser då i hennes kalender som ligger öppen mitt på bordet att hon har bokat in att träffa sitt ex 4-5 dagar i rad precis dagarna efter hon frågade mig om paus.

Det är då ett par månader går, och jag börjar känna mer och mer att något är fel. Det börjar med att någon ringer till henne när hon är ute och går, och när jag frågar vem det var hävdar hon nervöst att det är en kvinnlig vän till henne. Jag frågar varför hon skulle ringa halv 7 på kvällen, och hon svarar bara att vännen är konstig. Promenaden fortsatte.

En vecka eller så senare kollar jag hennes mobil för att se vem det var som verkligen ringde. Ej föga förvånande var det självklart hennes ex, och hon har då även skrivit sms till honom i stil med "Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskat dig" och "Sluta tjata om sex". Jag frågar henne om hon gömmer något för mig, och hon säger "Nej, det gör jag inte" och jag sa att hon ska bevisa det. Hon frågar hur då, och jag säger då att jag vill se hennes sms. Hon tar sedan upp smsen med exet och visar bara de sista 3 smsen, och vägrar låta mig se de senare smsen. Hon börjar gråta och berättar att "Jag trodde aldrig att jag skulle vara otrogen" och liknande saker. Det slutar med att jag vi går och lägger oss. Jag kände mig helt tom. På morgonen åker jag hem till mina föräldrar (detta var alltså innan vi flyttade ihop) och dagarna går.

Till slut droppar det in ett sms där det står att det var mitt fel. Jag respekterade inte hennes beslut att ta paus, och det är därför hon var otrogen. Jag svek henne, mm. Jag tar då bort vår relationsstatus på Facebook, eftersom det kändes konstigt att ha hennes som flickvän där efter vad som hänt. Några personer frågar varför, och jag förklarar då att hon var otrogen mot mig och säger att det var för att jag inte respekterade henne. I samma veva blockar jag min flickvän på Facebook för att slippa se henne.

Med ett konto lånat av en annan person på min kompislista kommenterar hon min status, och möter då självklart på mothugg från mina vänner. Jag mår vid denna tid fruktansvärt dåligt, och tänker på självmord.

Tiden gick och jag började sakna min flickvän. Helvetet hemma hos mina föräldrar bidrog nog mycket till det, och det slutar med att vi börjar chatta igen och jag känner att min depression försvinner på en gång när vi börjar chatta. När vi kommer överens om att träffas känner jag mig mycket gladare igen, och vi blir när vi träffas ihop igen. Allt känns bra... Tills hon börjar skolan. Hon har nu fått för sig att sitt ex våldtog henne, det var våldtäkt och hon var inte alls otrogen. Självklart är det trams. De hade sex flera gånger vid olika tillfällen efter "våldtäkten" och helt ärligt, vem fan går tillbaka till en våldtäktsman?

Sen...

Exempel 7: I drygt ett år får jag höra henne snacka skit om sitt ex. Minsta lilla grej han gör i skolan, och jag menar verkligen minsta lilla grej, ser hon som någon typ av attack mot henne. "Idag sträckte han sig mot mig när han skulle ta ett papper" "Han hade en tändare i korridoren" "Han tittade på mig konstigt under lunchen!" och det bara fortsätter, och fortsätter.

Hon börjar gnälla över att jag är dålig på att trösta henne, men hur fan tröstar man någon som ser minsta lilla grej som helvetet? Detta är när vi börjar bråka nästan dagligen, och efter att mina föräldrar haft ett gigantiskt bråk med polisen inblandad flyttar jag in med min flickvän. Först kändes det rätt, men till slut börjar bråket igen. Jag hade hoppats på att bråket skulle sluta när hon slutar skolan, men icke. Hon är paranoid över sitt ex, och hävdar att han kommer fortsätta jävlas med henne. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, och tjafset om att jag är dålig på att trösta fortsätter. Till slut ÖVERTALAR jag henne att blocka hennes ex och hans kompis, som också är involverade i konspirationerna mot henne på Facebook.

Eftersom hon bor så fruktansvärt litet kommer vi fram till att vi ska byta lägenheten mot en större. Med tanke på läget vore det inga problem, men det är då det ska dras ut så oerhört. Eftersom hon inte pluggar längre får hon inga pengar av CSN, och hon måste då söka försörjningsstöd. Jag är inte skriven hos henne, och jag bor officiellt inte där, utan jag "bor" hos mina föräldrar. I drygt två månader tjatar hon om att hon inte kan lägga upp lägenhetsannonser än, för hon måste fixa med försörjningsstödet först. Vi måste fixa försörjningsstöd. Försörjningsstöd.

Hon erkänner sen att anledningen till att hon förhalade var för att hon inte var säker på om vi skulle passa bra ihop. No shit, tänker jag. Men jag vet inte vad annars jag ska göra. Det är antingen att bo hos henne eller hos mina föräldrar, och jag kan fan inte åka tillbaka dit.

Jag älskar min flickvän, och jag vill att det ska funka mellan oss, men hon är så jävla omöjlig ibland. På grund av depressioner från min sida, först av att bo med mina föräldrar och sen fram tills nu på grund av allt tjafs med min flickvän, har jag absolut noll möjligheter att jobba med något. Huvudvärk har jag varje dag, och även magvärk och dearé. Jag har vägrat söka hjälp fram tills nu, eftersom för mig är det helt uppenbart varför jag är deprimerad. Det är min flickvän och hennes förmåga att göra en höna av en fjäder. Jag känner att jag konstant går runt på ett minfält, och minsta feltramp leder till bråk i 2-3 timmar. Jag ska om 2 veckor till läkaren, vilket inte kommer leda till någonting annat än möjligen antidepressiva pga min kära flickvän.

Diverse mindre grälgrejer:
Häromdagen stod vi i kön på ICA och skulle handla mat. Jag höll i varorna och var halvtrött och stod lite halvdåligt i kön. Jag var osäker på om en man bredvid mig stod i kön eller inte, och ville inte tränga mig före om han nu gjorde det. Min flickvän insåg däremot inte vad jag höll på med, och på väg hem så går hon före mig efter att vi grälat om att "DU BORDE INTE LÅTA FOLK TRAMPA PÅ DIG, DU MÅSTE TA DIN PLATS I KÖN" och liknande trams.

Jag diskade en tallrik slarvigt en gång. Det var lite smuts kvar under. Istället för att påpeka det för mig snällt och prydligt skäller hon på mig när jag bokstavligen talat har händerna fulla med olika saker som jag håller på att ta ur ett skåp, för att hon tidigare sagt åt mig att fixa till i skåpet.

En annan gång diskade jag en sked "slarvigt". Det var liiiite smuts kvar på texten på baksidan av skeden, vilket hon märkte. Resultatet? Armageddon.

Det sorgliga är att jag märkt flera gånger att hon också diskat slarvigt, och då är det bara "Jaja, vem bryr sig" och sen går vi vidare med våra liv.

Diskussionsunderlag:
Vad fan ska jag göra?
Överreagerar hon?
Är det mig det är fel på, så som hon hävdar?
Hur hanterar man bäst henne när hon gör en höna av ett ägg?
Har något liknande hänt er? Hur gjorde ni då?

Alla svar välkomnas.

Anonym (Olinka)

Äldre 3 Mar 19:29

#41

Anonym (Tröttnande pojkvän) skrev 2015-03-02 02:00:31 följande:

Hon säger själv att hon har en väldigt svag autism, och jag har faktiskt ingen aning om det här har med hennes autism att göra. Troligen har den det däremot det.

Jag har också "svag autism".

Fick min diagnos (autismliknade tillstånd) i sjuttonårsåldern och jag kan säga dig att hennes beteende och känslomässiga bräcklighet ligger väldigt långt ifrån mitt eget och även många andra högfungerande autister som jag umgåtts med genom åren.
Vet inte om jag är rätt person att ge dig relationstips här men vill ändå påpeka för dig att din flickvän inte nödvändigtvis talar sanning när hon påstår sig ligga längst ut på skalan för autismspektrumstörning.

Jag, som lätt autistisk, hade inte stått ut någon längre tid, varken som vän eller flickvän till någon med din sambos tillstånd. Hon bör i första hand ta itu med sina egna demoner istället för att kasta över dessa på dig som dessutom redan har din depression att tampas med.

Koncentrera dig på att bli frisk och fri från dina egna demoner till att börja med.

När du åstadkommit detta så föreslår jag att du letar dig en ny flickvän utan liknade diagnos. Se det som att du redan fått din beskärda del av psykiskt instabila partners nu och sikta in dig på någon med en mer lättsam och "frisk" personlighet. Finns ju massor med sådana vackra flickor som du säkert skulle få mycket mer glädje av i slutändan.

Och till er fördomsfulla härinne vill jag bara konstatera att långt ifrån alla autister har en lika överkänslig och dramatiserande läggning som TS flickvän.

De flesta jag mött har faktiskt varit relativt medgörliga om än lite småkufiska vilket i sig inte nödvändigtvis behöver utgöra något negativt för omgivningen.

innes

Äldre 3 Mar 20:08

#42

Hej TS!

Jag tror du vet svaret själv. Det är inte ditt fel. Hur mycket din flickvän än beskyller dig för så är det hos henne felet ligger. Hon vet nog det men struntar fullkomligt i dig, dina känslor, att visa hänsyn, respekt eller vara en bra medmänniska och partner. Hennes beteende är hennes beteende oavsett vad man sätter för namn på det. Frågan är om du mår bra av henne, ert förhållande och om du kommer stå ut med henne? Vill du leva sådär? Tyvärr av alla knepigheter du radat upp här så är hon ingen bra person, för även om man har autism av olika grader, så beter man sig inte så som din tjej gör. Jag har själv högfungerande autism och jag skulle aldrig bete mig sådär, och OM jag skulle bete mig dåligt så ber jag om ursäkt om någon såras eller om jag vet med mig att jag gjort fel. Man ska kunna arbeta med sina brister och vilja förbättra sig. Anpassa sig efter förmåga. Din tjej struntar ju blankt i det! Hon kör på som hon själv vill utan att att tänka på dig.

Det där med att hon vill ta paus och att allt ska vara på hennes villkor. Tycker du att man ska vara så i en relation? Tycker du att såsom hon beter sig är rätt? Gört slut och hitta en annan tjej. Det här är inte mödan värt.

Hypnotica

Äldre 3 Mar 20:45

#43

Haha!

TS - du ska flytta och du ska flytta NU. Du har inte nånting att göra i hennes lägenhet eller i hennes liv att göra.

Hon förtjänar bättre.

Jag är inte bitter - jag är välhumlad.

Anonym (inte ditt fel)

Äldre 3 Mar 21:01

#44

Den här situationen verkar skit. Bara att läsa ditt inlägg var som en bergochdalbana för mig. Först skrattade jag för situationen lät så absurd i sig (och JA hon överreagerar, men det är väl något hon inte kan hjälpa)...

Nu när jag läst klart tycker jag att detta låter väldigt sorgligt. Du ska naturligtvis inte bo med henne för att du inte kan bo hos dina föräldrar. Det blir ju pest eller kolera eftersom du verkar bli direkt deprimerad.

När du är hos läkaren måste du få komma till samtalsterapi. Jag har fått börja gå i kbt och behöver ingen medicin längre, men behöver ABSOLUT kbtn. Min terapeut har fan räddat mig. Han har hjälpt mig ta alla beslut gällande relationer, boende, sjukskrivning, bidrag etc. En terapeut skulle även kunna hjälpa dig få verktyg i hur du kan hantera din någon med din flickväns diagnos...

Du kanske känner att när du har ett alternativ till boende kanske du vill vara särbo med henne. Jag hoppas däremot att du väljer att gå vidare och träffar någon som inte gör dig depremerad att leva med.

Anonym (hm)

Äldre 3 Mar 23:22

#45

hm, jag har lindrig autism, men ansett från mej själv håller inte jag alls på sådär som hon gör din flickvän, men jag har en arbetskamrat som får utbrott och skriker bla åt en inbillad gubbe, tror att nån följer efter henne och annat knas, men hon har tabletter och vissa dagar är hon "lugn" han din tjej en goda man eller nån hjälp? det skulle kanske funka att ha nån som kollar till henne ibland eller så?

Anonym (hmmm)

Äldre 4 Mar 04:16

#46

Det är inte ditt fel! Jag har flera olika diagnoser och andra brukar säga till mig att de uppfattar mig som lugn, samlad och inte hetsar upp mig i onödan. Men på insidan är det ofta kaos men det är mitt problem och självklart ska jag inte ta ut det på andra. Visst ibland när det blir för mycket så tröstar min pojkvän mig för att jag då blir ledsen. Men skulle aldrig bli arg på honom om han inte gjort något väldigt allvarligt. Jag har dock inte autism men andra psykiskt påfrestande diagnoser där många lätt kan bli upprörda eller irriterade i perioder. Men även om man har en diagnos så har man ansvar för sina egna handlingar.

Anonym (Ge upp)

Äldre 4 Mar 06:46

#47

Jag tyckerni ska göra slut. Hon mår inte bra. Sådär grälsjuk som hon är, var jag i en period när jag var stressad och mådde väldigt dåligt. Fast jag tror inte jag var riktigt lika illa...

Sök nytt boende. Sätt ut annons om att hyra rum, eller bo i andra hand. Sök studentrum (varför gräma sig över att du inte stått i kö - ställ dig bara i kön nu). Kontakta små hyresvärdar. Fundera även på att flytta till ett ställe som har boende...

The sea refuses no river

Äldre 4 Mar 10:05

#48

Anonym (Tröttnande pojkvän) skrev 2015-03-02 15:13:07 följande:

Hon har uppenbarligen inte accepterat sin diagnos, och hon tycker att det är mig det är fel på. Det är jag som är känslokall och inte förstår henne. Det är därför jag ska till vårdcentralen, för att hon tycker att det är mig det är fel på. Jag är olycklig och förstör för henne genom att vara "oempatisk" "känslokall" och liknande. Det är sant att jag är känslokall, dock har detta kommit efter allt det eviga bråket mellan oss. Mina känslor stängs inne när jag dag ut och dag in bråkar om saker som inget vanligt par bråkar om.

Vi har ändå bott ihop i ett år nu, och ett fåtal gånger har vi pratat om att hon måste försöka bli mindre känslig. Det har inte hjälpt. Hon har snarare blivit värre. Hur ska jag få henne att förstå att det är hon som behöver hjälp, inte jag?

Först och främst vill jag göra tydligt att jag anser hennes beteende mot dig vara fullständigt oacceptabelt. Hon går uppenbarligen ständigt över dina gränser. Det handlar om att inkräkta, och fullständigt ignorera din integritet, det är allvarligt.

Vad jag reflekterar över, eftersom att du själv säger att du inte vill avsluta din relation med henne - är vad du själv kan göra för att göra situationen bättre. Vad jag menar är att du uppenbarligen ställt krav på henne och förklarat vad du inte tycker är acceptabelt - men utan resultat.

Då är det dags för dig att förändra hur du bemöter henne när hon reagerar som hon gör. Ärligt talat menar jag att du bör skita fullständigt i henne när hon agerar illa mot dig. Förklara för henne att du inte tänker lyssna på henne när hon inte går att resonera med. Var inte tillmötesgående när hon enbart är ute efter att sänka dig.

Det är inte hennes "överkänslighet" som är problemet, sitt känsloliv kan hon ju inte göra någonting åt. Men hon kan förändra hur hon reagerar utåt. Och det är ju det som är det stora problemet, antagligen inte minst för henne själv. Så ifall du finner det möjligt att resonera med henne, även om det innebär att du måste ta upp problemen när det är lugnt er emellan - så var tydlig med att du respekterar hennes känsloliv men att du verkligen inte accepterar hur hon agerar mot dig. Acceptera inte några motargument eller attacker mot dig, eftersom hon uppenbarligen bara använder dom för att försvara sig själv.

Penisen utan minne

Äldre 1 Jan 20:22

#49

Hej!

Gammal tråd men återupplivar den för den är aktuell för mitt eget liv!

Din flickvän (ex idag? fru? ;) ) låter som en snäppet mer dysfunktionell version av min flickvän/ex (just nu i glidande fas) sedan snart två år, med skillnaden att min tjej gjort slut med mig upprepade gånger. Varenda gång har jag kommit krypande till korset med den ena övertalningen vackrare än den andra om varför vi ska fortsätta. Kärleksförklarat som fan. Tagit på mig skulden men ibland kunnat resonera att vi båda två bär del i våra problem. Dock är det som att hon kan förstå detta rent logiskt, men när situationen kommer så kan man ge sig fan på att det är mitt fel igen, nästan vad vi än bråkar om. Hon har som sagt dumpat mig flera gånger och oftare och oftare ju mer jag börjat säga ifrån. Just nu har vi inte pratat på 2 månader men det känns som två år. Vi är lite äldre än er också, 25+ bägge två.

Om du fortfarande lider av detta förhållande så vill jag prata med dig och hjälpa dig. Jag tror tyvärr att det inte finns någon fin och enkel väg ut ur helvetet som du/jag befinner/befann oss i, utan vi upplever vad vi upplever för att lära oss nåt. Känner igen mig i jättemykcet du skriver, med självmordstankar, känslor av värdelöshet etc etc. Och i att din flickvän använder dig för att tillfredsställa sina behov. Jag tror att det sådana som du och jag måste lära oss att sätta ner foten och säga ifrån. Lära oss värdesätta oss själva nog för att inte låta folk behandla oss som dörrmattor. Vi har nog fått dessa kvinnor just av denna orsak, och det är inte förrän vi lärt oss vad vi måste som vi verkligen kan svara på frågan om vi skall vara tillsammans med våra kvinnor eller inte. Dessförinnan är vi blinda. Vi måste genom skärselden. Dock är jag övertygad om att himlen väntar på andra sidan. Min upplevelse med min tjej har varit så smärtsam men för varje dag som går ersätts smärtan av glädjefyllda insikter i mig själv och mitt eget liv. Jag tror samma sak gäller för dig. Och samma sak gäller troligen för våra kvinnor också. De har troligen också något att lära sig innan de kan bli lyckliga. Egentligen tror jag att både deras och våra problem handlar om att vi inte älskar oss själva ovillkorligt (har säkert blivit kränkta som barn eller tidigare i livet) och därför försöker kompensera detta och manipulera vår värld till att motbevisa våra rädslor av att inte duga. Du och jag genom att vända kappan efter vinden (för folks gillande?) och våra tjejer genom att hardballa världen. Lösningen för oss alla är nog att släppa taget om vad vi inte kan kontrollera. Jag och kanske även du är rädda för att bli ensamma (klassisk omogenhet) och står därför ut med att bli behandlade illa, medan jag tror att min tjej och kanske din också är rädda för att inte duga i sina egna ögon och därmed hävdar sig och/eller ursäktar sina egna tillkortakommanden för att deras värld skall passa deras önskade självbild. Egentligen lider vi alla av en ordenlig kognitiv dissonans som endast kan läka om vi låter den, och för det måste vi sluta noja och lära oss förlåtelse (våra tjejer) och respekt (du och jag), mot oss själva, och i förlängningen även gentemot andra. Det gör man bäst genom att lyda stonerns ord och "slappna aaav". Det är det vi måste göra. Både du, jag och våra tjejer. Lyssna på våra egna hjärtan och tillåta oss följa vad de säger. Och våga ge samma frihet till andra. Det är inte lätt men det är en del i att mogna. Att lära sig att leva och låta leva. Förr eller senare når nog de flesta fram, och jag önskar dig all lycka på vägen.

Blev kanske lite flummigt nu men kanske jag kan hjälpa dig och/eller andra som googlar på samma problem och liksom mig hittar denna tråd. Isåfall är jag glad. Whoopi Goldberg sade att hon tror att meningen med livet är att lägga ut små facklor som kan guida andra i mörkret. Jag tror att det är en av flera meningar. Hoppas jag lyckas med dig. Dock måste skärselden genomlevas för att man skall komma till himlen och inga genvägar finns. Men ibland kanske vi kan göra processen lite mindre smärtsam för våra medmänniskor med dessa facklor och förhoppningsvis korta andras tid i skärselden lite grann. Dock är detta en intressant fråga. Lidandet kanske måste finnas för att vi ska uppskatta lyckan, trots vår impuls att försöka ta bort lidandet. Nåja, som sagt, ta hand om dig och lär dig att ge lika mycket kärlek och respekt till dig själv som du ger till andra. Lär dig leva och låta leva. När du lyckas med detta spelar det ingen roll vem som har rätt eller fel och all lust till att tävla/dominera försvinner och du når frid med dig själv. Då kommer du veta vem du skall vara tillsammans med också och du kommer kunna leva som du själv vill och kunna dela det med en partner, för att en vacker dag axla ansvaret att ha egna barn och bli medberoende på riktigt. På ett sunt sätt och inte som vi var i vår ungdoms dysfunktionella förhållanden.

Kram och vet att allt blir bättre till vem av er som än läser detta! Och den himmelska stillhet som kommer efter skärseldens smärta gör allt värt det! Ta hand om er och varandra och minns att det enda som kan bota hat är kärlek. Men missta inte uppoffrandet av er egen glädje för kärlek, för det blir ingen glad av i längden. Det finns bara en person ni måste stå till svars för när ni ligger på er dödsbädd, och det är er själva. Gör vad som krävs för att kunna sova gott på natten. Låt hjärtat vara er kompass och hjärnan er karta. Unna er själva och andra att må bra.

Klart slut fred ut =)

Penisen utan minne

Äldre 1 Jan 20:31

#50

Och egentligen är den passiva vägen du och jag väljer för att manipulera vår värld precis lika egoistisk som den hårda vägen våra flickvänner väljer. Vi gör det för att försöka tvinga till oss en uppfyllelse av våra egna behov. Men ingendera sättet kommer göra nån lycklig för vi missar det väsentliga. Vi missar den ovillkorliga kärleken och acceptansen. Lycka är inte att armbåga eller kappvända sig fram i världen, dessa är bara olika metoder som kompenserar för utebliven lycka. Lyckan i sig är betydligt enklare än så. Lycka är att följa sitt hjärta och låta andra göra samma sak. Det är det aktiva valet att bemöta sig själv och andra med kärlek, förlåtelse och värme. Det är att inte göra ursäkter, inte blunda, inte ljuga för sig själv eller andra, inte prokrastinera, inte tvinga och inte vara rädd. Det är att föja sitt hjärta, och när vi väl lär oss det är det mycket, mycket enkelt. Kram!

Penisen utan minne

Äldre 1 Jan 20:41

#51

Och for the record så tror jag att man kan återförenas efter att man lärt sig sin läxa, men för att lära sig den behövs nog distans och tid! Dock kanske jag ska motbevisas på denna punkt ännu men det förtäljer inte historien i dagsläget. Hur som helst är nog poängen att jag och andra i min situation skall lära sig stå på egna ben och kunna acceptera hur det än går med relationen vi är i, för vi kommer ändå aldrig att kunna kontrollera livet, och vi måste tvingas se att vi kan förlora allt för att lära oss uppskatta det vi har

Disclaimer: Allt jag säger och tror är bara mina egna reflektioner. Och trots att det ibland kan verka så så är jag inte gud utan bara en ödmjuk (?) lärjunge. Så ta mina ord för vad de är, en god intention, ett medmänskligt stöd, en kärlek och en omtanke.

Överreagerar min flickvän?

INNEHÅLL