• Smulan66

    Från man till kvinna

    Hej!

    Finns det några vuxna kvinnor där ute som lämnat sina män för en kvinna?

    Hur går det för er?

    Har ni barn som fått acceptera det?

    Jag har själv fyra barn tillsammans med min f.d man som jag var tillsammans med 19 år.

    Jag kände länge att det var något som fattades och nu har alla bitar fallit på plats men det tog tid.

    Lever idag med en kvinna och det känns så rätt-äntligen.

  • Svar på tråden Från man till kvinna
  • Anonym (Aimee)

    Hejsan!
    Jo, jag har det. Har tre barn tillsammans med min x-man som jag var ihop med i 18 år. Jag visste sedan 19-årsålder att jag attraherades och blev förälskad i kvinnor, men att de också på ett helt annat sätt gå under huden, gör mig sårbar och känslig - och passionerad till kropp och själ intill besatthet. Eftersom mina förälskelser i kvinnor gjorde så ont, så drogs jag vid 23 års ålder till min exman som enligt mig fortfarande är den perfekte mannen. Han har allt, men är inte kvinna. Han visste från dag 1 att jag är bi - men övervikt mot lesbisk så jag har aldrig gått bakom ryggen på honom. Han är smart, snygg, rolig och världens bästa pappa och make. 

    Vi var lyckliga under ett antal år och är varandras nära vänner. Vi fick våra tre barn som är underbara, vi diskuterade, grälade, hade många vänner - men på något sätt var han aldrig under huden på mig annat än som extremt nära vän. Jag har aldrig blivit så där hudlös med honom som med henne. Vi hade bra sexliv, men jag längtade aldrig efter fysisk närhet sexuellt med honom.

    Så blev jag förälskad i kvinnor med jämna mellanrum, aldrig i män. Det var uppslitande själsligt eftersom jag aldrig gick in i några kärleksrelationer med dem. Så en dag kom hon, och min x-man träffade henne och sa att om hon någonsin blir kär i dig så vill jag att du försöker att leva med henne, för jag har aldrig sett två människor så fruktansvärt ämnade för varandra.
    Så blev det, det blev vi - och han träffade en underbar kvinna och är jättelycklig, vilket han verklgien förtjänar att vara.

    Vad gäller barnen har vi varit öppna mot dem, och de är fullt tillfreds med alla sina vuxna omkring sig. Dock har vi ju alltid varit vänner allihopa, och inte varit ledsna och bittra, så det hjälper väl upp...

  • Anonym (Hilly)

    Vad skönt att läsa sådant här, hoppas fler berättar sina berättelser.
     Jag själv är inte så vuxen än men har det tufft just nu. Jag vill verkligen vara med min sambo, men samtidigt inte, har längtat efter kvinnor hela tiden. När jag var femton, oskuld, oerfaren var det bara tjejer som intresserade mig. 
     Fick dock en pojkvän, inte den mest vanliga typen inte haha, vi är goda vänner nu, jag älskade honom otroligt. Var sedan singel ett tag men tänkte inte så mycket, festade och njöt av livet, hade en del killar efter mig och det var ju kul.
     Sen hade jag och en tjej lite tarvligt sex, eller vad jag ska kalla det, var ingen stor grej för mig, konstigt nog, men jag gillade det och ville ha mer. 
     Innan jag träffade min sambo var jag nästan helt inställd för att vara med tjejer, jag hadfe bara fått halva inne under singelperioden utöver de få stunderna som avbröts. Blev så osäker, är blyg och vågar inte ta för mig.

     Jag och sambon fick barn så jag hade annat att tänka på. Tänkte på tjejer lite till och från, längtade men det var lugnt. Men nu BOM sedan nyår har det varit konstant och blir värre. Träffade en tjej då som påminde mig om att jag ju faktiskt gillar tjejer också. Sedan den dagen har jag sett tjejer och kvinnor överallt, på ett helt nytt vis, nästan fått för mig att gilla/tycka om/vara intresserad av en också, fast jag försöker säga nej till min hjärna.

     Hade ju tänkt att det får vänta, livet är långt. Jag var helt okej med det men nu är det upp och ner hela tiden. Vissa dagar känns det bra, som om jag överlever, medan andra är helt outlidliga. Sedan jag var liten har jag varit otroligt fascinerad av tjejer tillsammans. Vill inte stämpla mig, så kallar mig queer. 

     Hatar att inte veta vad som bara är i mitt förvirrade psyke eller faktiskt verklighet. Hur kan alla andra verka så säkra hela tiden? Hur länge pågår låtsatstankar? Påverkar de hjärtat att hoppa till, kroppen att darra och ibland underlivet att pirra? Måste söka vård, det förstår jag ju. Tänker bara om någon vill hjälpa med funderingar. Osäker och vilsen här.

  • Plupp73

    Låt saken bero, var glad att du har ynnesten och förmågan att kunna bli förälskad i kvinnor. För vad kan vara vackrare än kvinnor i både kropp och själ?

    Det kommer att mogna in i dig hur du vill leva ditt liv, och den dag du träffar RÄTT kvinna eller RÄTT man kommer du att veta det.

  • Smulan66

    Vad glad jag blir när jag läser vad du skrivit. Det måste varit väldigt skönt att få en sån kommentar från dåvarande mannen. Min skilsmässa var ett rent helvete. Egentligen inte för att jag ville leva med en kvinna utan för att han inte klarade av att bli lämnad. Känner igen mig exakt i det du skriver om att känna sig hudlös,sårbar och känslig. Jag har aldrig förr varit bra på att varken prata eller visa känslor för någon. Nu kan jag prata om precis allt med min älskling. Sen så är det ju en helt annan sak att leva med en kvinna, det är ju svårare att dölja problem. Hon läser av mig och förstår mig på ett sätt jag tror att majoriteten av män inte gör.


    Anonym (Aimee) skrev 2015-03-06 17:57:15 följande:

    Hejsan!

    Jo, jag har det. Har tre barn tillsammans med min x-man som jag var ihop med i 18 år. Jag visste sedan 19-årsålder att jag attraherades och blev förälskad i kvinnor, men att de också på ett helt annat sätt gå under huden, gör mig sårbar och känslig - och passionerad till kropp och själ intill besatthet. Eftersom mina förälskelser i kvinnor gjorde så ont, så drogs jag vid 23 års ålder till min exman som enligt mig fortfarande är den perfekte mannen. Han har allt, men är inte kvinna. Han visste från dag 1 att jag är bi - men övervikt mot lesbisk så jag har aldrig gått bakom ryggen på honom. Han är smart, snygg, rolig och världens bästa pappa och make. 

    Vi var lyckliga under ett antal år och är varandras nära vänner. Vi fick våra tre barn som är underbara, vi diskuterade, grälade, hade många vänner - men på något sätt var han aldrig under huden på mig annat än som extremt nära vän. Jag har aldrig blivit så där hudlös med honom som med henne. Vi hade bra sexliv, men jag längtade aldrig efter fysisk närhet sexuellt med honom.

    Så blev jag förälskad i kvinnor med jämna mellanrum, aldrig i män. Det var uppslitande själsligt eftersom jag aldrig gick in i några kärleksrelationer med dem. Så en dag kom hon, och min x-man träffade henne och sa att om hon någonsin blir kär i dig så vill jag att du försöker att leva med henne, för jag har aldrig sett två människor så fruktansvärt ämnade för varandra.

    Så blev det, det blev vi - och han träffade en underbar kvinna och är jättelycklig, vilket han verklgien förtjänar att vara.

    Vad gäller barnen har vi varit öppna mot dem, och de är fullt tillfreds med alla sina vuxna omkring sig. Dock har vi ju alltid varit vänner allihopa, och inte varit ledsna och bittra, så det hjälper väl upp...


Svar på tråden Från man till kvinna