Jag förstår att man vill vara med på tävlingar, men att vara med på varenda träning låter lite överambitiöst, dessutom osunt att hela semestern ska kretsa kring barnens aktiviteter. Känns som han har lite svårt att släppa taget...
Ledsen att det tagit slut. Men Jag tycker du är jättemodig som vågade sätta ner foten! Jag får en bild av att de har skapat vanor och mönster: "såhär gör man i vår familj". Det kanske funkade bra med barnens mamma, men ingen vill anpassa sig till dig. Kanske blir det extra svårt att ändra på saker efter att ha förlorat sin fru/mamma. Och kanske är han "överbeskyddande" efter att de förlorat sin mamma. Jag har aktiva tonårssyskon, och aldrig att det varit aktuellt att titta på varenda träning. Nu är min bror 16 år och har egna planer dagligen för sommarlovet med sina kompisar, sitter inte och hänger med föräldrarna.Men det är verkligen sunt och förståeligt att du inte vill vara del av detta där allt fokus ligger på barnen, hade varit en sak om barnen var små. Men i detta fall känns det som att det är hans attityd som är problemet. Starkt gjort och det märks att du försökt hitta en lösning men inte fått gehör...