Särbo utan vuxentid

Jag skulle nog ärligt talat frågat om han tror att någon vill vänta på att det kanske blir bättre när barnen flyttat hemifrån.. det kan ju vara 10 år kvar till det..

Om barnen är i tonåren bör de ju klara sig rätt bra själva och det borde inte vara några problem för din karl att komna hem till dig över natten då och då.

Hej!
För knappt två år sedan träffade jag min sambo, han hade då ett barn på 8 år vars mamma hade gått bort, dessutom jobbade han skift. Jag hade mina barn på heltid, förutom varannan helg, och vi bodde några mil ifrån varandra. Mina barnlediga helger var hans jobbarhelger. Ibland kunde vi träffas i veckorna allihop, men mina lediga helger var jag ofta barnvakt då han jobbade. Riktigt besvärligt alltså!
Men vi fick det ändå att fungera, att jag stod ut berodde nog mycket på att han var så fin mot mig, små överraskningar och fina sms mm. Men en skillnad mellan våra män verkar vara hur de prioriterar, min sambo är en underbar pappa, men han tycker inte att det är konstigt att ibland lämna bort barnen för att göra något bara vi två (eller med vänner) Och det är ju faktiskt helt normalt - även föräldrar med bara gemensamma barn vill ju göra något eget ibland. Mitt tips är nog att du ger förslag: bio, en helg i storstan, vandra på någon vacker vandringsled, sådant som passar er men inte barnen. Och var tydlig!

Är dom i tonåren så bör dom klara av en dag på egenhand emellanåt, om ni två gör en aktivitet tillsammans.

Tack för svar, ja skillnaden ligger nog lite i att han har gått in för att alltid göra allt med barnen och han tyckte/tycker inte att han har haft möjlighet att lämna bort. Vi håller också mkt kontakt med sms och telefon. Jag får nog bli flitigare med förslag om att göra saker men det är svårt att pussla in bland barnens aktiviteter (han utövar inte själv men tittar på deras).

Jag får mina tvivel. Jag nämnde sist vi pratade att jag kände för att göra ngt bara vi två nästa gång vi skulle ses, tex en bio eller ännu hellre bara gå ut och äta och prata lite, att jag kände behov av lite vuxentid och bara vara vi två och det var han väl positiv till. Vi pratade nu ikväll (har inte setts sen förra helgen men ska dit på onsdag ) och efter att ha frågat hur mycket aktiviteter (hans barns) det blir till helgen sen frågade om vi kunde hitta på ngt får jag till svar: jag får tänka på det. Samtalet fortsatte om mycket annat bla om alla sportaktiviteter och läger hans barn hade i sommar. När jag sa " vi får ju inte glömma din och min spaövernattningen då" (som vi pratade om för länge sen) så blev svaret, ja när vi har tittat klart på barnets aktivitet så kan vi ju ta ett par timmar spa och middag... Aldrig ngn entusiasm över att göra ngt tillsammans med mig. Det lät mer som ngt han måste göra bara för att jag vill, som kanske kan klämmas in men aldrig prioriteras. Jag får ibland känslan av att det är ngt "förbjudet" att göra ngt bara med mig. Vi ses som sagt varannan vecka 4-5 dagar. Han tittar på alla deras träningar och alla deras tävlingar. Han skulle aldrig missa att se när de tränar , inte en enda gång, för min skull. Jag börjar tappa hoppet, han tappar mig. Ngn som varit med om liknande? Vad kan få detta att vända? Ska man bara gilla läget?

Jag förstår att man vill vara med på tävlingar, men att vara med på varenda träning låter lite överambitiöst, dessutom osunt att hela semestern ska kretsa kring barnens aktiviteter. Känns som han har lite svårt att släppa taget...

Det låter ju som att han inte tycker egentid med dig är viktigt tyvärr. Och det handlar nog mer om personlighet än att han är ensam förälder. Min sambos dotter har 3 olika aktiviter i veckan, om sambon skjutsar släpper han av utanför och hämtar upp efteråt, hinner han inte hem emellan så blir det en sväng på Biltema! Han skulle tycka att det var tråkigt och slöseri med tid att stå där en timme och bara titta, men självklart går han, och jag, på alla uppvisningar etc. Så tyvärr tror jag att du antingen får gilla läget och hålla dig till soffmys med honom och aktiviteter med kompisar, eller kanske gå vidare i livet... Det kan ju också vara så att han är en utpräglad hemmamänniska, som engagerar sig i barnens grejer men inte har något större behov av att komma ut själv? Även om han var barnledig ibland kanske han helst bara skulle sitta hemma - och om det är nu kan han ju "gömma sig" bakom barnens aktviteter....

Tack för svar! Jag kan hålla med om att det blir ett enormt slöseri med tid att gå på alla träningar. Man kan ju faktiskt minska ner men det vill han inte. Det är definitivt ngt som gör att han inte vill eller tycker det är viktigt med egentid. Han är i övrigt social och utåtriktad så att gå ut är i sig inget problem. När jag kom dit i onsdags så berättade han att de hade bestämt vad vi skulle äta både fredag kväll och lördag kväll. Barnen var där så inte läge att göra ngt påpekande. Således ingen egentid denna helgen. Jag kan nämna att sist vi gjorde ngt som liknade egentid var en söndagspromenad i slutet på januari. På drygt tre år har vi haft en 24-timmars övernattning själva. Jag kommer ha ett snack med honom på söndag för "Houston we have a problem".

I helgen tog jag upp ämnet med min särbo. Jag sa att eftersom vi alltid gör allting tillsammans med barnen så tyckte jag att vi behövde göra ngt själva nån gång som tex gå ut o äta. Jag sa att jag kände behov av det och att vi säkert kan anpassa så att det passar alla barnens aktiviteter. Det behövde inte bli ofta bara det blev av. Han blev jättearg och jag blev så gott som utslängd. Våra tidigare erfarenheter krockar verkligen. Hur kan man göra så att man uppfattar varandras budskap på rätt sätt? Jag funderar på att föreslå parterapi

Är det verkligen lönt?
Det verkar inte alls som att han vill samma sak som du. Hade han velat, så klarar sig de flesta tonåringar lätt några timmar på kvällen så att ni kunnat göra något.

Hade jag varit som dig, så hade jag inte hört av mig till honom igen. Jag hade faktiskt blivit förbannad på honom, det hade varit droppen att nästan bli utslängd för att man kom med ett förslag på att man ville göra något. Jag hade bett honom dra..........

Hur har det gått TS? Vad bra att du konfronterade honom. Tycker att det är dags att han ger tonåringarna lite luft och att ni ägnar lite egentid åt varandra. Håller med föregående talare om att du kanske ska dra dig undan lite, så han får förstå att han måste ta hand om det ni har. Kram till dig!

Tack för alla svar. Vad som hände var just att jag drog mig undan. Till slut var det han som ringde och under ett bra samtal så sa han att han gärna ville vi skulle göra ngt tillsammans ibland. Vi har träffats "som vanligt" varannan helg sen efter påsk men än har vi inte fått till ngt. Han är väldigt mån om mig när jag är där och vi gör allt tillsammans då. Men, har ändå den där lilla känslan att det kommer bli jobbigt, åtminstone för mig framöver. Jag delar inte riktigt hans o barnens intressen. Jag hänger med på det mesta de gör och skulle jag vilja göra ngt särskilt så gör han gärna det om inte de har sin aktivitet.

Men vad bra att ni tog upp det i alla fall! Låt det gå en tid och så kan ni ju ta upp det igen. Heja dig! :)

Hej. Mycket har hänt sen i våras. Jag fortsatte att bearbeta vår relation. Det kom ingen mer feedback från särbon resten av våren. Jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle gå ut och fira en händelse i början av maj med en middag tillsammans och det tyckte han lät bra. Det hände dock ingenting, så i mitten av juni föreslog jag en middag och vi hittade ett datum för en middagsdejt. Detblev mysigt och vi fick chans att prata om framtiden. Jag fick dock inte den där rätta känslan när det var jag som föreslog dejten. Han tyckte i alla fall det var mysigt. Sen kom sommar och semester. Vi hade helt nyligen 10 dagar ledigt tillsammans och jag var såklart hos honom (dem) då. Det var mysigt och vi tog det lugnt, gjorde lite utflykter allihopa. Vi fick ett par timmar på en strand själva då barnen var med kompisar. Jag levde i deras liv med allt var det innebar med hushållssysslor, vi satte upp deras pool, hjälpte hans mamma mm. Det kom ingen övrig feedback.
Men i mitt inre föll de sista funderingarna på plats och när jag skulle åka hem så bröt jag vårt förhållande och gav tillbaka nyckeln. Han blev såklart helt tagen på sängen. Ett av barnen kom plötsligt på att de skulle åka och titta på deras sport så vi fick inte den tiden jag behövde för att få sagt allt i detalj då det blev en kortversion och vi sa vi skulle prata mer på telefon. Dagen efter ringde jag och vi pratade länge. Han var jättearg och besviken vilket var helt förståligt. Det blev mycket uttryckt i affekt från hans sida, tex att "jag haft en veckas gratis semester "hos honom.
Blandade tongångar men mestadels lugnt. Han avslutade alla sociala medier. Tre dagar senare startade han dock en sms konversation som var allt annat än balanserat där han fullkomligt vräkte galla över mig. Jag beskrev igen bakgrunden och så tydligt jag kunde men han tycktes inte ha läst det ordentligt (liksom han inte läste mitt mail i mars). Jag känner en jättestor saknad för detta var en person jag älskade högt men jag kunde inte enbart leva hans liv och att vår tillvaro styrdes av deras aktivitet. För honom var jag nu en stor lögnare och falsk. Jag tror att en andra förlust gjorde att han reagerade så som han gjorde.

Ledsen att det tagit slut. Men Jag tycker du är jättemodig som vågade sätta ner foten! Jag får en bild av att de har skapat vanor och mönster: "såhär gör man i vår familj". Det kanske funkade bra med barnens mamma, men ingen vill anpassa sig till dig. Kanske blir det extra svårt att ändra på saker efter att ha förlorat sin fru/mamma. Och kanske är han "överbeskyddande" efter att de förlorat sin mamma. Jag har aktiva tonårssyskon, och aldrig att det varit aktuellt att titta på varenda träning. Nu är min bror 16 år och har egna planer dagligen för sommarlovet med sina kompisar, sitter inte och hänger med föräldrarna.Men det är verkligen sunt och förståeligt att du inte vill vara del av detta där allt fokus ligger på barnen, hade varit en sak om barnen var små. Men i detta fall känns det som att det är hans attityd som är problemet. Starkt gjort och det märks att du försökt hitta en lösning men inte fått gehör...

Han verkar ju inte vara riktigt riktig...

Hur gamla är barnen??

Barnen är 12 och 14

Synd TS men kanske ändå för det bästa... Det är nog helt enkelt så att han bara vill ha ett familjeliv med barnen i centrum och inte är så intresserad av vuxen/uteliv. Handlar nog mest om hans personlighet, inte att han är ensam förälder.

Jag önskar dig all lycka!